måndag 16 januari 2017

Årets första

När 2017 var några dagar gammalt fick jag för mig att jag nog ville sticka en kofta till babyn vi väntar. Impulsiv som jag är ville jag börja genast och fick gå efter principen "man tar vad man har" i garnvalet. Jag råkade ha naturvitt 7 bröder från Novita och en massa restgarn av samma garnmärke i olika färger.

Eftersom jag tyckte om mönster och modell på koftan jag stickade till Milo ifjol fick det bli en till, men i storlek 1-3 mån och med naturvit botten.


Jag började en måndag och hade den färdig på torsdag.

Jag blir allt bättre på att sticka mönsterstickning. Jag kommer numera i håg att inte dra åt trådarna på baksidan så hårt, men i detta fall syns mönsterfärgen under den naturvita huvudfärgen och det blev inte så snyggt.

Roligt att sticka något riktigt smått även om den inte kommer att vara i användning särskilt länge, babysar växer ju så snabbt.

Nu har jag två nya barntröjor på stickorna. Samtidigt som jag längtar efter att få sätta igång med något nytt projekt åt mig själv också. Jag har bland annat garn från min syjuntas projekt "från får till tröja" som jag väntar på att få börja på med. Och så har jag så många andra ideer, men för lite tid. Jag vet med mig själv att jag inte kan ha för många projekt på gång samtidigt. Jag har bestämt mig för att jag får ha högst 3 stickprojekt på gång samtidigt och så nån sockstickning.

lördag 31 december 2016

Stickåret 2016

2016 närmar sig sitt slut och jag gick tillbaka i min blogg för att se i fjolårets årskrönika vad jag hade satt för mål för 2016. Jag insåg då att jag ifjol inte skrev någon årskrönika så jag vet inte huruvida mina mål har uppfyllts. Eftersom jag saknade fjolårets avslutning tänkte jag skärpa mig och nu skriva en sammanfattning av år 2016.

2016 blev det stora stickåret efter många år med ett avsvalnat stickintresse. Att hitta glädjen och ron i att sitta och sticka har gjort att jag på många sätt känt mig mer harmonisk än år 2015 i år. Men så började jag 2016 också med en längre sjukskrivning innan jag bytte jobb i mars. Mera tid för handarbete har jag haft under året. Jag har sytt ganska mycket i år också, men det mesta har förblivit odokumenterat eftersom jag alltid använder de samma mönstren och det blir i längden kanske lite tråkigt att skriva om dem. Eftersom stickning tog plats i mitt liv var det också mina produktioner inom det området som jag valde att lyfta fram här. Jag blev förvånad över mina framsteg när jag nu läste igenom årets inlägg. Jag har ju stickat väldigt mycket. Vem hade trott att jag för några år sedan skulle komma att sticka 5 tröjor till mig själv och två barntröjor. Och så några vantar och sockor utöver det också. Jag hade ju inget tålamod för stickning bara för ett par år sedan!

En av tröjorna jag stickat har ni inte fått del av här eftersom den blev klar i november och magen var så stor vid det laget att tröjan inte såg så bra ut på. I januari ska ni få se den bara vår babypojke kommer ut så tröjan sitter bättre.

Årets  tre-i-topp: 

Tredje plats tilldelas det mest utmanande jag någonsin stickat i mönsterstickningsväg. Sockorna som blev en present till min fina vän. Jag är ännu förvånad över att jag faktiskt fick båda två färdiga. Det kämpar jag ännu med, det där att man ska sticka två likadana. Jag är liksom nöjd när jag gjort en och tycker bara att det är ett nödvändigt ont att behöva sticka en till likadan.

Andra plats ger jag nog till "Vintage memories". Tröjan jag stickade till mig själv som är så min stil att jag kunde ha designat den själv. Nu har jag ju inte gjort det utan det är den första tröjan jag stickade från Ravelry. Jag betvivlade mina engelska kunskaper starkt och är glad att Ann-Sofie ur syjuntan översatte mönstret till mig. Jag tror att jag kommer att sticka flera såna här tröjor i andra färger. Jag tycker så mycket om stora mönster som är vackra i sin enkelhet.

Det bästa jag gjort i år är ändå inte stickat. Första platsen går i år till klänningen jag både designade och sydde till min syster av tyger hon köpte för 14 år sedan i sin sons födelsestad KhonKaen, Thailand. Jag är hedrad över förtroendet jag fick när jag blev tillfrågad att sy den och är glad, nöjd och mycket stolt över att jag fick den att passa trots den snåriga vägen innan den var klar att användas. Det kan vara det mest känslomässiga jag någonsin skapat, inte för egen del utan för det känslomässiga värdet tyget hade för hon som skulle få den.  

Så avslutar jag mitt kreativa 2016 och vänder blad i almanackan för att se vad 2017 för med sig. Jag hoppas att det blir ett minst lika kreativt år som 2016 trots en babys ankomst som behöver min omvårdnad. 

Jag hoppas på hälsa och ork och många avkopplande stunder med stickorna och vid symaskinen. Jag tror att stickintresset kommer att hålla i sig och jag hoppas att jag ska komma från det där negativa med att jag måste sticka två sockor. 

Kreativt nytt år till er alla!!! Hoppas 2017 blir till stor välsignelse!




Vantar till en konstnärssjäl

Jag stickade bara en julklapp i år. Hade kanske tänkt sticka flera, men eftersom både barnen och jag var så mycket sjuka i november så blev det inte av då tiden blev så knapp. men ett par vantar stickade jag åt en av mina svägerskor.


Mönstret är ett mönster som jag haft hur länge som helst i min stickmapp och kommer ursprungligen från en bok jag lånade från det lokala biblioteket i det som var min hemort medan jag ännu bodde hos mamma och pappa. 

Jag använde naturvitt Nalle-garn från Novita och kombinerade med DROPS Delight för att få färgskiftningar. Hon som blev ägare till vantarna är mycket konstnärligt lagd och jag ville fånga upp hennes intresse för färgskiften i vantarna.




fredag 16 december 2016

Prinsessan af Snö

Det är nu fjärde gången jag är gravid och jag tror mig veta att det nu också är sista gången. "Man ska aldrig säga aldrig" sägs det i och för sig, men vi har tänkt oss fyra barn och om en dryg månad är jag i mål med det fjärde. Tre av dessa fyra gånger har jag varit gravid på vintern. Och redan i höstas tänkte jag att jag den här gången skulle vilja ta ordentliga fotografier av mig i det gravida tillståndet just på vintern. Jag visste också vilken fotograf jag ville anlita, en som är jätteduktig på porträttfotografering och som jag dessutom känner så jag kan vara avslappnad och trygg med.

Jag har alltid älskat vintern och har en teori om att det beror på att jag själv är född på vintern. Jag föreställde mig att jag en frostig, klar vinterdag skulle ta mina gravidfoton utomhus på en öppen plats iklädd en tjock, varm handstickad kofta. Stickintresserad som jag blivit i år letade jag, redan i september efter ett passligt mönster. Ett mönster som skulle motsvara den föreställning jag hade gällande fotona jag ville ta. Ja hittade ett som hette "Winter Orchid" på garnstudios hemsida. Med stickor nummer 9 skulle det gå snabbt så jag beställde hem Drops Eskimo i en härligt ljusblå, isig nyans.

Det här var snabbstickning när det är som bäst. Och jag har använt den här koftan mycket mera än jag trodde jag skulle göra innan det ens var dags för fotografering.

I onsdags var vädret perfekt. Det hade kommit lite nysnö på tisdag och på onsdag sken solen och gav ett härligt sken på himlen. Vi fotade när solen just skulle gå ner och det var så roligt.

Några timmar innan fotograferingen kände jag mig klumpig som en flodhäst, höggravid som jag är. Magen var i vägen och jag kände mig inte alls i stämning för nå fotografering. Men med papiljotter i håret så att det skulle locka sig och ett flätat diadem av samma garn som koftan är stickad kände jag mig i alla fall lite fin. När Malin och jag kom till stranden där vi skulle fota plockade hon fram Prinsessan av Snö i mig. Fantastiskt duktiga Malin Åbrandt fångade verkligen min gravidlycka, min längtan efter barnet jag väntar och det vackra i att vara gravid på ett magiskt sätt. Jag kände lyckan pulsera i min kropp för varje bild hon tog och jag är så glad att jag valde att satsa på gravidfoton den här gången. Malin är jätteduktig, i synnerhet på porträttfotografering.


Till koftan och själva stickandet. Mönstret är alltså hämtat från garnstudios hemsida och heter "Winter Orchid" Den är stickad i DROPS Eskimo med stickor nr 9. Det gick jättesnabbt med så grova stickor. Det enda negativa var att den blev ganska tung att jobba med. Garnet är tjockt och det gick åt 16 nystan så då jag skulle montera kragen var det tungt att hålla upp stickningen. Men jag ville ha tjockstickat så jag räknade med det. 

När ärmarna skulle monteras i koftan märkte jag hur mycket hellre jag stickar okmodell. Stickar jag med ok är det bara två små hål under armarna som skall sys ihop. Nu skulle hela ärmen sys fast i axlarna och jag tyckte att det var svårt att få det snyggt så jag höll på ett bra tag. 

Jag gillar ändå modellen och den är verkligen varm. Sen när babyn kommer ut kan jag ju knäppa den hela vägen ner och då blir den ännu varmare.


lördag 24 september 2016

För en liten kropp under en kall vinter

En av våra barns kusiner har just firat sin 1-års dag. Redan i juli bestämde jag att jag ville sticka något åt honom och började med en kofta.

Efter ett tag kom det nya projekt jag ville prova och sticka på. Jag borde verkligen lära mig att bara ha ett projekt på gång. Jag borde inte börja ett nytt innan jag avslutat ett. Plötsligt var det september och den lilla koftan saknade ännu ärmar.

Jag hann i alla fall få den färdig så vi kunde överräcka den när vi var på 1-års kalas förra veckoslutet.


Mönstret hittade jag på garnstudios sida och fastnade för kombinationen randigt och prickigt. Det var ett roligt mönster att sticka och jag tror att jag ska sticka en till babyn i min mage också, men då i den allra minsta storleken. Den här var stickad för en 1-åring.

Jag använde Novitas Nallegarn i blå och turkos. Hoppas att koftan får värma den lilla under hösten och vintern.




söndag 14 augusti 2016

Symaskinstid

Med tanke på all stickning som förekommit på denna plats kunde man nästan tro att mina symaskiner slutat fungera. Men så illa är det ändå inte. Jag syr nog mycket fortsättningsvis, men eftersom jag nästan alltid använder mig av de samma mönstren och det mesta är helt vardagliga trikåtröjor och mjuka vardagsbyxor känns det inte så viktigt att sätta tid på att skriva inlägg om alla dem. Stickning har blivit det nya och intressanta nu, det är kanske det jag känner att jag vill dokumentera i större utsträckning än syendet.

De senaste veckorna har jag sytt mera än vanligt ändå och låtit stickorna vila lite.

Kanske det är terminsstarten som får fart på mig och allt som behövs för den. Min växande mage sätter det egna klädbehovet i nytt perspektiv också. Och med jämna mellanrum behövs en och annan present. Och nog är det roligt att sy, det går så mycket snabbare att få något färdigt jämfört med att sticka.

Två av barnens kusiner bor utomlands. Varje sommar brukar de vara hemma några veckor och då njuter i synnerhet vår yngsta av lek och sällskap med sin bara 6 veckor yngre kusin. I sommar, då de varit 4 år, har de verkligen lekt på ett sätt de inte gjort förut och det har varit en fröjd att se att de har så roligt tillsammans.

I helgen var det dags för vemodets avsked igen. Ett avsked vi ju borde vara vana med vid det här laget, men som alltid smärtar lite ändå. Det blir så tydligt och klart att det är så länge tills
vi träffas igen.

Jag har ett par gånger förut sytt likadana tröjor till de jämnåriga kusinerna och har i samband med det gett löftet att tänka på dem lite extra och sända en liten bön varje gång jag ser den tröjan. Som då jag hänger upp den efter tvätt, när jag ser att Milo har den och så vidare. Det började jag med redan när de två kusinerna var i bodyåldern. Vartefter de växt har jag sytt nya likadana. Nu var det dags för storlek 110.

Tyget jag valde nu var ett tyg som är ett av mina all time favourites från liandlo. Det har legat flera år i min tyghylla för att jag helt enkelt inte haft hjärta att klippa i det fina tyget. Men vem gläder det egentligen om det ligger i min hylla som inte ens har glasdörr? Ingen. Så nu satte jag saxen i det och fick det just och just att räcka till två likadana tröjor. Den ena till vår Milo och den andra till hans jämnåriga kusin som en tackgåva för allt roligt de haft den här sommaren. Och för mig själv som ett nytt löfte om att komma ihåg dem i bön. Med tanke på läget i världen just nu känns det kanske mera angeläget än någonsin tidigare.

Mönster: Eget hopkok
Storlek: 110

Det finns också en lillebror i familjen som snart ska fylla 2 år. De hade ett litet kalas för honom innan de nu åker tillbaka och jag sydde en tröja till honom också av ett annat av mina favorittyg, Lillestoffs "Tre små grisar", som också legat några år i min hylla.




tisdag 9 augusti 2016

Stickade små vantar

Två fina vänner i min bekantskapskrets har de senaste månaderna fått välkomna nya små liv till världen. Två små pojkar har fått ta sina första andetag och fått komma till den här på många sätt galna världen. Men de här två pojkarna har fått komma till de bästa och tryggaste hem som finns.

Inför varje möte med en liten ny människa blir jag så ödmjuk - ödmjuk inför det liv som skapats. Varje litet liv är en oförtjänt gåva. Ett under är det och ett litet mirakel som tyvärr inte alla är förunnade att få ta del av. Varje möte med ett nytt liv för tankarna till dem som på ett eller annat sätt bara längtar efter ett likadant möte och kämpar år efter år, de ofrivilligt barnlösa. Jag vet själv hur svårt det kan vara att bära på den längtan, att man kan älska något man inte ens har.

Dessa två pojkar är en livets gåva och de behöver få ha varma händer när hösten snart kommer, så det fick bli stickade vantar i paketet.



Mönstret hittade jag via ravelry till en blogg där författaren delat med sig av detta mönster. Jag tyckte ugglorna var så där lagom babymysiga och att vantarna saknade tummar var bara bra. Det är svårt att få in de små babytummarna i tumhålen så då är det lika bra att lämna vanten helt utan.

Jag använde mig av rester av Novitas Nallegarn. Jag gillar nog mönsterstickning mer och mer.

Mönstret hittade jag här: http://strikkehikke.blogspot.fi/2012/06/uuuuhu-vottemnster.html