lördag 24 september 2016

För en liten kropp under en kall vinter

En av våra barns kusiner har just firat sin 1-års dag. Redan i juli bestämde jag att jag ville sticka något åt honom och började med en kofta.

Efter ett tag kom det nya projekt jag ville prova och sticka på. Jag borde verkligen lära mig att bara ha ett projekt på gång. Jag borde inte börja ett nytt innan jag avslutat ett. Plötsligt var det september och den lilla koftan saknade ännu ärmar.

Jag hann i alla fall få den färdig så vi kunde överräcka den när vi var på 1-års kalas förra veckoslutet.


Mönstret hittade jag på garnstudios sida och fastnade för kombinationen randigt och prickigt. Det var ett roligt mönster att sticka och jag tror att jag ska sticka en till babyn i min mage också, men då i den allra minsta storleken. Den här var stickad för en 1-åring.

Jag använde Novitas Nallegarn i blå och turkos. Hoppas att koftan får värma den lilla under hösten och vintern.




söndag 14 augusti 2016

Symaskinstid

Med tanke på all stickning som förekommit på denna plats kunde man nästan tro att mina symaskiner slutat fungera. Men så illa är det ändå inte. Jag syr nog mycket fortsättningsvis, men eftersom jag nästan alltid använder mig av de samma mönstren och det mesta är helt vardagliga trikåtröjor och mjuka vardagsbyxor känns det inte så viktigt att sätta tid på att skriva inlägg om alla dem. Stickning har blivit det nya och intressanta nu, det är kanske det jag känner att jag vill dokumentera i större utsträckning än syendet.

De senaste veckorna har jag sytt mera än vanligt ändå och låtit stickorna vila lite.

Kanske det är terminsstarten som får fart på mig och allt som behövs för den. Min växande mage sätter det egna klädbehovet i nytt perspektiv också. Och med jämna mellanrum behövs en och annan present. Och nog är det roligt att sy, det går så mycket snabbare att få något färdigt jämfört med att sticka.

Två av barnens kusiner bor utomlands. Varje sommar brukar de vara hemma några veckor och då njuter i synnerhet vår yngsta av lek och sällskap med sin bara 6 veckor yngre kusin. I sommar, då de varit 4 år, har de verkligen lekt på ett sätt de inte gjort förut och det har varit en fröjd att se att de har så roligt tillsammans.

I helgen var det dags för vemodets avsked igen. Ett avsked vi ju borde vara vana med vid det här laget, men som alltid smärtar lite ändå. Det blir så tydligt och klart att det är så länge tills
vi träffas igen.

Jag har ett par gånger förut sytt likadana tröjor till de jämnåriga kusinerna och har i samband med det gett löftet att tänka på dem lite extra och sända en liten bön varje gång jag ser den tröjan. Som då jag hänger upp den efter tvätt, när jag ser att Milo har den och så vidare. Det började jag med redan när de två kusinerna var i bodyåldern. Vartefter de växt har jag sytt nya likadana. Nu var det dags för storlek 110.

Tyget jag valde nu var ett tyg som är ett av mina all time favourites från liandlo. Det har legat flera år i min tyghylla för att jag helt enkelt inte haft hjärta att klippa i det fina tyget. Men vem gläder det egentligen om det ligger i min hylla som inte ens har glasdörr? Ingen. Så nu satte jag saxen i det och fick det just och just att räcka till två likadana tröjor. Den ena till vår Milo och den andra till hans jämnåriga kusin som en tackgåva för allt roligt de haft den här sommaren. Och för mig själv som ett nytt löfte om att komma ihåg dem i bön. Med tanke på läget i världen just nu känns det kanske mera angeläget än någonsin tidigare.

Mönster: Eget hopkok
Storlek: 110

Det finns också en lillebror i familjen som snart ska fylla 2 år. De hade ett litet kalas för honom innan de nu åker tillbaka och jag sydde en tröja till honom också av ett annat av mina favorittyg, Lillestoffs "Tre små grisar", som också legat några år i min hylla.




tisdag 9 augusti 2016

Stickade små vantar

Två fina vänner i min bekantskapskrets har de senaste månaderna fått välkomna nya små liv till världen. Två små pojkar har fått ta sina första andetag och fått komma till den här på många sätt galna världen. Men de här två pojkarna har fått komma till de bästa och tryggaste hem som finns.

Inför varje möte med en liten ny människa blir jag så ödmjuk - ödmjuk inför det liv som skapats. Varje litet liv är en oförtjänt gåva. Ett under är det och ett litet mirakel som tyvärr inte alla är förunnade att få ta del av. Varje möte med ett nytt liv för tankarna till dem som på ett eller annat sätt bara längtar efter ett likadant möte och kämpar år efter år, de ofrivilligt barnlösa. Jag vet själv hur svårt det kan vara att bära på den längtan, att man kan älska något man inte ens har.

Dessa två pojkar är en livets gåva och de behöver få ha varma händer när hösten snart kommer, så det fick bli stickade vantar i paketet.



Mönstret hittade jag via ravelry till en blogg där författaren delat med sig av detta mönster. Jag tyckte ugglorna var så där lagom babymysiga och att vantarna saknade tummar var bara bra. Det är svårt att få in de små babytummarna i tumhålen så då är det lika bra att lämna vanten helt utan.

Jag använde mig av rester av Novitas Nallegarn. Jag gillar nog mönsterstickning mer och mer.

Mönstret hittade jag här: http://strikkehikke.blogspot.fi/2012/06/uuuuhu-vottemnster.html

torsdag 21 juli 2016

Vintage memories


När jag började upptäcka Ravelry, en sajt för stickmönster, satte jag ganska snabbt en tröja som hette "Vintage memories" bland mina favoriter. Jag är svag för ok och stora mönster och modellen tilltalade mig. Men jag drog mig för att börja sticka den då mönstret var på engelska och jag trodde inte att jag skulle klara av att sticka den då. 

Men då erbjöd sig en syjunttis att översätta den till svenska åt mig så jag skulle komma igång med stickandet.


När jag skulle välja garn fanns det ingen färg som tilltalade mig så mycket som den här, en härligt mörk, murrig petroleumnyans så jag köpte några nystan DROPS Lima mix. Jag hittade ingen färg av det garnet som jag ville ha till blomoket, men hemma hade jag färdigt några nystan DROPS Karisma i rosa toner så jag valde två av dem. Eftersom tjockleken var den samma gick det bra att kombinera de två olika garnen.

Jag hade köpt för lite garn av Lima och fick åka och köpa några nystan till för att få det att räcka.

Nu när tröjan är färdig kan jag konstatera att jag lärde mig en hel del nya sticksätt, nya förkortningar och några nya tricks att få det snyggt under arbetets gång och jag fick mig en tröja som sitter som ett smäck. Den känns bekväm, varm, mysig och vacker och jag kommer helt säkert att använda den mycket. Det är roligt att använda sånt man gjort själv.

Tack till Ann-Sofie för översättningsarbetet och tack till fantastiska Maria för fotona... det var en fin fotostund vid havet och lite tid med bästa vännen är aldrig fel.

 

söndag 29 maj 2016

En nordisk sommar

Efter att min blåa kofta blev färdigstickad fick jag ju verkligen mersmak av att sticka. Och jag började snabbt på ett nytt projekt som jag nu hunnit färdigställa.

För kanske två somrar sedan fastnade mina ögon på ett garn som jag tyckte var så ljuvligt. Jag fastnade i första hand för färgen. Det var ett bomullsgarn och jag har stickat väldigt lite i bomullsgarn, men jag köpte det i alla fall utan att ha någon plan med det. I det skedet var jag ju inte ens så intresserad av att sticka, men jag tänkte väl att jag nångång skulle komma till skott och göra något av det. Jag har börjat på två olika modeller, men tröttnat när tålamodet inte har räckt till. Nu bestämde jag mig för att det ska bli något av det. Jag surfade in mig på garnstudios hemsida och hittade en modell som passade med tjockleken på det garn jag hade. Jag satte igång och fastnade direkt. Den här modellen skulle bli riktigt rolig att sticka och jag insåg snabbt att den här gången blir det något av garnet och jag kommer också att få den färdig. Modellen heter"Nordic summer" och jag lekte med tanken om att få den färdig till 1 juni och det fick jag också med några dagar tillgodo till och med.


Jag har börjat tycka allt mera om ok av olika slag. Mest för att den färdiga produkten blir så mycket snyggare och det är så lite att sy ihop sedan, bara två små hål under armarna. Den här tröjan är verkligen nordisk, eftersom ena ärmen helt och hållet är stickad i Norge. Jag besökte Ålesund i början av maj och stickade en del både i flyget och i hyrbilen när vi körde till Geirangerfjorden en dag. Jag stickade också några varv i väntan på flyget på Arlanda och förstås är det mesta stickad hemma i soffan eller under träffarna med min syjunta hemma i Finland.

Vem hade trott att jag skulle bli så ivrig på att sticka att jag valde bort två tröjor ur packningen för att få med några extra nystan ifall jag skulle hinna längre på min stickning än jag tänkte mig. Det gjorde jag faktiskt också. Jag stickade upp alla de nystan jag hade med på resan. Det var nog också första gången jag ställde mig på resa och mitt största bekymmer var om trästickorna jag hade beställt skulle hinna komma innan avfärd så jag skulle kunna sticka på flygplanet. Stickorna hann komma och jag är så nöjd med den här tröjan.

Jag velade länge vilken färg jag skulle använda på mönstret på oket. Jag var länge inne på vit, funderade ett tag på brunt, men valde till slut rosa och det valet känner jag mig mycket nöjd med.


Jag har ännu lite att lära mig gällande mönsterstickning med två färger. Jag har en tendens att sticka lite för hårt så att mönsterfärgen börjar dra lite. Men med tanke på att jag bara för ett halvår sedan kallade mig en ickestickare är jag ändå nöjd. Jag vill ju ha något att sträva efter att bli bättre på.

Det här med att sticka hål känner jag att jag börjar få kläm på i alla fall. Ärmarna på den blåa koftan lärde mig verkligen vad omslag är. Den här tröjan innehöll också hålstickning i form av bårder i ärmslut, fåll och halskant.

Vem hade trott att jag inom loppet av ett knappt halvår stickat två tröjor till mig själv och dessutom hunnit med en kofta åt Milo. Nu är början på nästa kofta på stickorna och nu antar jag utmaningen att lära mig att sticka enligt en engelsk beskrivning och förkortningar jag aldrig tidigare gjort.

Mönster: "Nordic summer"
Garn: Hjertegarn, Cotton no,8



onsdag 18 maj 2016

Ännu en touch av Thailand

Som jag skrev i mitt förra inlägg har min syster gjort tre resor till Thailand och varit en till familjemedlem när de kommit hem. När de åkte iväg för att hämta yngsta dottern, Natalie, åkte min mamma och pappa med. Dels för att kunna hjälpa till med de äldre syskonen och dels för att på nära håll få se sin äldsta dotters sätt att bli mamma. Med allt vad det innebär, allt från första träffen på barnhemmet till ambassadbesök och formaliteter. De spenderade 4 veckor i Thailand.

Mamma har tidigare tyckt om att sy, men har lite tappat självförtroendet med åren. När de under resan besökte Filips hemstad Khon Kaen köpte hon i alla fall hem tyg. Jag åtog mig att sy en kjol till henne till Filips konfirmation.

Mamma valde modell själv ur en av mina tidningar och jag satte saxen i ännu ett vackert tyg. Jag sydde på och när den var färdig var den för liten i midja och över höften... usch vad jag harmades. Jag hade aldrig tidigare sytt just den här modellen. Jag fick sprätta upp en hel del och visste inte riktigt hur jag skulle lösa det. Jag hade fått själva kjoldelen med vecken så bra och det fanns inte mycket mera av tyget att ta till heller.

Jag fick kjolen att passa genom att sy in kilar i sidömmarna på linningen. Själv tyckte jag inte att det blev så snyggt. Men mamma var i alla fall nöjd. Hon skulle ju ändå ha en överdel som täckte linningen.


Jag gillade verkligen modellen på den här kjolen. De som läst tidigare här i bloggen är jag svag för veck på kjolar. Jag har alltid tyckt om veckade kjolar, redan som liten. Mamma är ganska kort, så jag kortade av den ca 12 cm. Nu hade jag aldrig sytt det här mönstret tidigare, men det här var ett mönster jag troligen kommer att återgå till för egen del någon gång.

Den festfina toppen har mamma faktiskt sytt själv och jag är så stolt över henne att hon vågade tro på sig själv att få ihop den. Den var mamma mitt i prick. Jag sydde fast det dolda blixtlåset i toppen åt henne för det ville hon inte göra själv. Hon har aldrig sytt ett dolt blixtlås, men annars har hon sytt den själv. Telefonerna har varit i flitig användning under sömnadens gång, men hon fick den så fin.

Kjolmönstret: Moda 6/2004
(En loppisfyndad tidning)

måndag 16 maj 2016

Värdet i ett tyg

Tyg är inte alla gånger bara billigt. Men planerar du bra får du ganska mycket ur en 1 meters bit. Och visst harmas jag de gånger jag misslycktas med något för jag har ju ändå betalat för det där tyget som i värsta fall inte blir till något alls. Men jag brukar komma över det ganska snabbt.


För en tid sedan fick jag denna påse i mina händer. Påsen innehöll ett tyg av ett helt annat värde än summan det en gång kostat. Tyget i denna påse är fraktat från Khon Kaen i Thailand för snart 14 år sedan.

Min ena storasyster har tre gånger rest till Thailand i helt andra ärenden än att ligga på stranden. Hon har rest dit för att få hem sina barn.

Filip, är den äldsta av de barnen. Bara dagar efter att jag gift mig åkte hon tillsammans med sin man på sitt livs resa, resan att bli mamma efter år av barnlängtan. På ett barnhem i Khon Kaen i nordöstra Thailand väntade en nybliven 1-åring på sina föräldrar.

Khon Kaen är en viktig sidenregion och min syster köpte hem lite Thaisiden. Hon hade gått in i affären och genast fastnat för två tyg som hon då tänkte att hon ska köpa och låta sy en klänning av det någon gång senare i livet.

Nu, efter snart 14 år i påsen, var det någon gång senare och hon frågade om jag kunde vara skräddaren och sy en klänning till henne till Filips konfirmation.

Så kom det sig att jag fick den skrämmande äran att sätta saxen i det gamla, fina tyget som jag visste att hade ett långt mer känslomässigt värde än den summa det kostat. Jag kände pressen krypa över mig, men antog utmaningen. Ganska snart fick jag bilder i huvudet av hurudan klänning jag ville sy, men hur jag än letade hittade jag inget mönster på en sådan klänning. Min syster har en kropp som inte passar in i vanliga måttabeller. Passar det på ett ställe är det för stort någon annanstans och tvärtom.

Jag visste att jag skulle bli tvungen att arbeta fram ett mönster själv och måttade henne och tog lite mönster härifrån och därifrån och fick ihop ett mönster som jag sydde en prototyp av. Vi provade och jag ändrade, provade igen och ändrade igen tills jag tyckte att protypen sydd av ett gammalt påslakan satt bra på henne.

Jag lät det gå några veckor eftersom jag var lite nervös att sätta saxen i det riktiga sidentyget. Jag sydde en kjol av thaisiden åt mamma emellan och då hon provade den var den för liten. Så jag fick börja sprätta den samtidigt som självförtroendet sjönk. Tänk om jag klåpar mig och syrrans klänning blir till ingenting.

Men när jag fixat och trixat och fick mammas kjol att passa stärktes mitt självförtroende och jag tog mod till mig en regnig förmiddag. Jag sprättade upp prototypen och satte saxen i det känslosamma tyget. Jag använde mig av protypens mönsterdelar eftersom jag visste att den passade. Jag sydde ihop, men eftersom det skiljer ca 80 km mellan mig och min syster var det svårt att hitta tillfälle att komma och prova. Men den borde ju passa, för lakansklänningen passade ju.

I början av maj var klänningen klar och jag beodrade min syster att köpa en underklänning eftersom jag inte fodrade klänningen. För tyget var ändå ganska kraftigt. Jag sände den med mamma och pappa.

En vecka innan konfirmationsdagen fick jag telefonsamtalet jag inte ville ha. Mamma visste inte hur hon skulle vända orden och jag visste att nu var något riktigt fel. Klänningen hade varit alldeles för spänd över bysten och jag förstod att den inte alls hade suttit bra på. Mamma pratade om flera cm som borde släppas ut och jag visste att jag inte har många centimeter att släppa ut. Jag visste inte om jag skulle gråta eller ropa, jag visste inte om jag var ledsen eller arg. Jag hade satt ner så mycket tid på att utarbeta mönstret, sy prototyp och fick det dolda blixtlåset perfekt på klänningen. Jag förstod inte var det hade gått fel...

När jag lugnat mig lite så ringde min syster och berättade att hon var sjukskriven p.g.a förhöjt blodtryck och hon hade börjat samla på sig vätska, en rimlig orsak till att klänningen var för liten. Jag tänkte då att då var det kanske inte mönsterkonstruktionen som var den enda orsaken till att den inte passade. Hon åt nu vätskedrivande och hade krympt redan lite. En kväll förra veckan, med 2 dagar kvar till konfirmationen, kom mamma och hon till mig en kväll. Jag sprättade lite här och lite där, provade och sydde om lite.

Hur jag gjorde det är och förblir ett mysterium men som ett under fick jag trollat fram ca 2-3 cm i bystvidden och klänningen såg inte alls så tokig ut längre... och jag kunde pusta ut. Jag kände mig riktigt nöjd med det jag gjort.

Min syster hade fått en riktigt fin klänning till Filips konfirmation. Designad och anpassad för just henne och sydd av ett tyg hon köpte när hon hämtade hem honom för snart 14 år sedan...


Hon ställde upp på bild och gav tillåtelse att sätta bilden.