måndag 24 februari 2014

Vintern som aldrig blev vinter

Vilket märkvärdigt februariväder vi har haft.

Medan det ännu var kallt och vi kunde besöka skridskobanan sydde jag sittunderlag åt alla tre pojkarna. Tanken började när jag letade igenom mina tygrester och jag hittade en del vintertyg jag tänkte klippa till ett trikålapptäcke. Men jag känner ingen som väntar en vinterbaby och sedan tänkte jag att ett babytäcke ska få vara neutralt och inte årstidsbetonat.

När Melvin hade en lapp med sig hem från skolan om att de skulle ha sittunderlag med när de skulle skrinna på gymnastiken satte jag igång med vintertyg och trikålappar. Efter att jag sytt Melvins tyckte jag att det var så roligt att jag sydde två till då jag ändå var igång, så nu har alla pojkarna varsitt sittunderlag för vinterkul och vinterutflykter. Fast den här vintern kom och gick utan att jag ens märkte den. Bättre lycka nästa vinter kanske, för nu väntar jag bara på våren.


Jag har använt mig av trikåtygrester med vintermotiv och rester av lite prickar, stjärnor och ränder.
Underlagen mäter ungefär 40 cm x 40 cm och på baksidan satte jag dubbla lager fleecetyg. Jag kantade med muddväv och det tyckte inte CoverProns bandkantare om. Det blev helt enkelt för tjockt med dubbla lager fleece samt själva lappsidan och muddväven. Det spelade ingen roll hur jag rattade och ändrade inställningarna. Det blev fullt med hoppstygn på baksidan. Jag sydde därför hela varvet runt med vanlig tvillingsöm efter kantningen för att det inte skulle börja släppa loss stygnen. Snygg baksida blev det inte, men det fungerar ju och kantbandet sprättar inte bort.




måndag 17 februari 2014

Plötsligt händer det

Jag är ingen stickare jag. Jag tycker det är tråkigt, enformigt och tar alldeles för länge innan man ser resultat. Då de andra i min syjunta pratar garn, modeller på koftor, stickor och garnaffärer låter det lite som hebreiska i mina öron. Jag vet inte vad "magic loop" är för nåt och jag kan inte sticka sockor från tårna upppåt, bara på det vanliga sättet som min mamma har lärt mig. Jag känner inte att jag måste sätta mig in i det heller, en hobby ska vara rolig och inget man känner att man måste göra. Många gånger har jag tänkt att jag vill sticka, men när jag sätter mig ner med en stickning känner jag att jag verkligen inte vill och sätter bort det tillbaka. Samtidigt kan jag tycka att det skulle kunna vara en rolig hobby det är ju liksom lite lättare att ta med sig än symaskinerna och lite avkopplande kan det faktiskt vara att sitta och sticka i soffan framför tv:n. Olympiska spelen i tv gör nåt med stickhumöret och plötsligt händer det bara... det händer att man ser resultat och får något färdigt.

En pippitröja till Malte hade jag bestämt mig för att sticka i somras. Jag stegade frimodigt in till en handarbetsaffär i juni och köpte garn. Nu har jag den färdig:


Det tog kanske lite för länge för mig att göra den klar. Jag stickade för en 4-åring, men insåg att han nästan kommer att vara 5 år innan jag får den färdig så jag stickade delarna något längre än beskrivningen och märker att jag kunde ha gjort den ännu längre. Han fyller 5 år i april. Jag förälskade mig i den petroleumblå färgen och valde att randa med brun och vit.

Om jag fått kläm på det här med att sy snygga sprund kan jag inte påstå det samma här. Sprundet blev inte alls snyggt om man jämför med vad många andra åstadkommer, men jag tänker att jag ska inte jämföra alls. Jag har inte ett brinnande stickintresse och kan omöjligt tänka mig att jag i nuläget ska göra allt perfekt, min stickkunskap ligger inte på så hög nivå. Att sticka är inget jag prioriterar och man blir duktig på det man gör ofta och regelbundet. Mitt sporadiska stickintresse är inte alls jämförbart med mina systrars och många syjuntisars stickintresse och då kan man inte jämföra kunskapen heller. På det stora hela är jag ändå nöjd. Jag fick ju den färdig och det känns som en bedrift och vinst i sig själv.

När jag ändå var igång med stickorna och OS fortsatte snurra i tv:n stickade jag också paret till den socka jag stickade för två vintrar sedan.


Jag gillar strumpbyxor och kjol även på vintern och ville därför ha ett par ankelsockor. Eftersom de saknar ordentligt skaft behöver jag ju inte sitta och sticka ett långt skaft och det passar ju mig som snabbt vill se resultat. Den här modellen sitter otroligt bra på foten och är stickat med ett ganska tunt garn som jag i ett svagt ögonblick beställde med min syster då för två år sedan.

Nu är jag faktiskt på gång med ännu ett par sockor så visst kan jag sticka, jag tycker bara inte att det är så där jätteroligt och så fort jag hade fäst trådarna i dessa sockor tog jag fram tyg, sax och symaskin. Där känner jag mig ändå som mest hemma...

Det är väl så att somliga satsar på att skaffa sig ordentliga "knit-pro stickor" eller trästickor och vet en massa om garnkvaliteter och så. Sedan stickar de fina tunikor till sig själva, eller sjalar eller värsta mönstrade sockorna och vantarna. Jag är inte med i Ravelry och är aldrig med på en garnbeställning. Jag som stickar bara ibland nöjer mig med de metallstickor jag ärvt av min mor och det garn jag kan köpa från prisma samtidigt som jag är och handlar mat. Finns inte det där eldiga brinnande intresset så finns det inte. Jag tycker det är monotont och enformigt. Jag skulle mer än gärna vilja ha en "Still light" tunika i varm orange eller senapsgul. En tunika som så många i syjuntan har stickat till sig sjäva, men jag skulle ALDRIG få den färdig. Att sticka något så stort med en engelsk stickbeskrivning till på köpet känns för mig som att bestiga Mount Everest. Jag vet det och därför ids jag inte ens börja på.

Däremot kan jag förhoppningsvis en del om sömnad istället. Det är mera regel än undantag att jag är med på en tygbeställning och jag väntar hem min nya overlocksmaskin vilken dag som helst nu. Jag är en ointresserad, sporadisk stickare och sån får jag vara. Ingen kan allt, men alla kan något.

fredag 14 februari 2014

From zero to hero

Här runt jul började de flytta in hos oss, en i gången i form av teckningar och legobyggen, de där som kallas superhjältar. Batman, Stålmannen, Spindelmannen och alla deras polare. I samband med det framkom också en önskan om en Batmantröja. Den där Batmantröjan har de senaste veckorna sakta men säkert tagit form i mitt huvud. I går uteblev våra gäster på grund av sjukdom och jag såg min chans att förverkliga äldsta sonens önskan om en Batmantröja. Jag vet att jag kunde ha stövlat in till h&m och tagit ett varv vid barnavdelningen och antagligen hittat något av värde. Men jag hade en idé i mitt huvud om att förverkliga hans önskan genom en teknik jag prövade på för ca 10 år sedan. Så jag tog fram svart tyg, en batmanlogo och en flaska klorin. Gårdagens program blev klorinblekning...

Eftersom de har "kom som du vill"- dagen i skolan i dag ville han gå till skolan som Batman och jag insåg min plötsliga tidsbrist i går kväll. Jag klippte till en tröja och insåg att den måste tvättas efter klorinblekningen och därför kunde jag inte bleka framstycket innan tröjan var ihopsydd. Det resulterade i att jag måste sy ihop tröjan först och bleka efteråt så jag skulle hinna tvätta den och den skulle hinna torka. Som ett tips kan jag säga att det skulle vara smartare att bleka först och sy ihop sedan. Jag var tvungen att skydda alla andra delar så gott det gick för kommer det en enda droppe klorin bleks det. 

Melvin hade höga förväntningar på sin tröja och ett tag där såg det inte alls bra ut... det såg precis ut som att klorinet krupit in under plasten och det var bara en enda suddig röra alltihop. Jag blev så arg på mig själv och Melvin hann få syn på tröjan i det läget och det resulterade i tårar och besvikelser. Det var ju ingenting i hans ögon... Jag var verkligen inte glad och han var rent ut sagt upprörd. Han tyckte i det läget att jag inte kunde någonting, jag var inte populär. "Jag vill vara Batman i morgon" sa han med tårarna i ögonen. Jag slängde den i tvättmaskinen för att tvätta ur det sista klorinet och hade nog vid det laget gett upp hoppet om att få killen nöjd. Jag började överväga att klippa sönder en av mina gråa tröjor och applicera logon på. Jag ville verkligen ge honom möjlighet att vara Batman. Vad som sedan hände i tvättmaskinen förstår jag inte riktigt, men då den kom ut var den otroligt häftig, i mina ögon, men framför allt i Melvins ögon. "Wow, otroligt häftig utbrast han. Ingen annan har en sån Batmantröja. Jag kan ju nästan inte slita blicken från den där"! Plötsligt var mamman som misslyckats en hjälte.


I went from zero to hero och jag förstår faktiskt inte vad som hände i tvättmaskinen för den såg verkligen inte bra ut när jag la dit den. Det var bara en enda röra alltihop, absolut inga tydliga konturer runt fladdermuslogon, bara en suddig och odefinerbar röra.

Med lite extra tillbehör vi fick tag i ur hans farmors utklädningslåda och en svart tygbit till mantel gick han glad och nöjd som han ville till skolans "kom som du vill" - dag. Och en känsla av triumf och välmående spred sig i min kropp, det lyckades i alla fall.



Hur gjorde jag då detta? För eget kom ihåg och som tips till andra gjorde jag så här: 

Klorinblekning är lite som tygtryck fast tvärtom. Du täcker för det du vill hålla svart (i mitt fall) och bleker runt omkring. Jag använde mig av helt vanlig bokplats och skar ut fladdermuslogon med en papperskniv, måttade och klistrade fast bilden på tröjan. Jag hade på en finsk blogg läst lite beskrivningar jag utgick från, men jag ville verkligen bleka runt logon och det blev inte tillräckligt tydligt med utspädd klorin så jag använde mig av 100% klorin och en pensel och målade ca 1 cm runt logon. Efter det blandade jag i en sprutflaska ett förhållande på ca 70 % klorin och 30% vatten och sprayade över hela framstycket. Efter det duttade jag ännu lite här och var med 100% klorin.
 
Jag lät det torka en stund (typ 10 - 15 minuter) och sköljde sedan ur klorinet i ljummet vatten innan jag slängde den i tvättmaskinen. När den sattes i tvättmaskinen såg den som sagt inte mycket ut för världen, men något hände där inne sedan och den blev sista slutligen riktigt bra. 

Klorin är faktiskt inget att leka med, det är frätande så använd skyddshandskar och håll barnen borta då du håller på! Och du får räkna med att badrummet börjar lukta simhall efteråt. Läs gärna dess användningsföreskrifter (på finska) innan du börjar. Jag blev rädd efter att jag läst de där föreskrifterna, jag tyckte att det verkade jättefarligt, men det var inte så farligt. Men spännande för har du en gång blekt går det inte att göra om om det blivit fel. 



tisdag 11 februari 2014

Good old nuffield

Hemma vid mitt barndomshem i den röda ladan med de gula dragdörrarna står en gammal Nuffield traktor av årsmodell 1967. En gammal traktor utan hytt och som en gång har varit röd, men numera bleknat rejält i färgen för i Maltes ögon är den orange.

En av de finaste barndomsminnen jag har är när jag, pappas flicka som jag var, varje sommar fick vara med när pappa försökte få igång den gamla, rostiga traktorn. Startlåset hade på något vis rostat ihop eller gått sönder så man kunde liksom inte bara vrida om nyckeln för att få den att starta utan den skulle dras igång med en annan traktor och därför var ofta min farbror Nisse med vid detta tillfälle. Det där ljudet när Nuffield väl gick igång har etsat sig fast i mitt minne. Den där spänningen som låg i luften när den gamla traktorn började låta om sig var en spänning fylld av glädje och förväntan... skulle den orka starta eller inte den här sommaren? Den gick alltid igång, ibland på första försöket ibland på tredje ibland på åttonde försöket, men förr eller senare startade den. När den låtit om sig en stund fick jag hoppa upp i pappas knä där han satt på den sönderslitna sitsen och köra en liten sväng med den. Jag älskade den stunden när jag fick sitta i tryggheten hos pappa på den där traktorn, bara jag, utan syskon och låta håret fladdra i vinden.

Sen jag flyttade hemifrån vet jag inte om pappa har haft igång Nuffield. Men jag hoppas att han vill försöka starta den igen när det våras för nu är det Malte som är intresserad av moffas Nuffield. Malte gillar traktorer, speciellt moffas traktorer eftersom han, liksom jag var "pappas flicka" är "moffas pojke". Malte är dock lite tudelad i sitt förhållande till Nuffield . Han tycker den är lite häftig då den inte har någon hytt och ser så gammal ut. Men han är samtidigt lite rädd att den ska ha för mycket ljud när den startar.

I början på december såg jag att Royal-tuote skulle få in ett tyg med "Nuffield" på och jag blev så till mig och full av nostalgi att jag bara måste få det tyget till Malte. Dessvärre sålde det slut lika snabbt som det kom in och jag blev utan. Men några veckor senare fick de in ett nytt parti och nu hann jag få det. Det låg länge i hyllan... men lagom till klubbfotograferingen fixade jag ihop en tröja till honom.


Den blev ju en favorit direkt. Svart brukar sällan vara mitt förstahandsval, men i det här fallet vann barndomsminnen och nostalgi över färg och jag överväger att sy en t-skjorta till mig själv av samma tyg om jag skulle få tag i mera av det.

Resårfärgen jag valt här är en ny favoritfärg. Den heter "poltettu oranssi" (bränd orange) och är beställd från Kangastukku.

Mönster: "Bat T-shirt" (förlängd ärm) Ottobre 3/2008
Storlek: 116

Jag har ibland en stilla önskan om att pappa skulle vara intresserad av och ta sig tid till att restaurera upp Good old Nuffield. Den där gamla traktorn är nostalgi på hög nivå och jag tycker han kunde försöka få den uppsnyggad och köra omkring i byn med den... för sin egen nostalgis skull, för Maltes och för min skull. I sommar vill jag ta en tur med den gamla röda traktorn... om den bara går igång.


Bilden hämtad från Wikipedia