söndag 30 mars 2014

Stilla vi sörjer, med glädje vi minns

Jag hade skäl att närvara på en begravning i fredags. Min mans farfars fru har gått bort och hon har varit som en farmor för min man och hans syskon. Vi var lite halvförkylda, men i så pass gott skick att vi kunde närvara.

Jag har länge önskat sy "den lilla svarta" till mig och nu bestämde jag mig för att sy den till detta tillfälle. Jag efterlyste passande mönster av syjunittisarna och Heidi dök upp med en prickig klänning. Hon hade sytt den och jag prövade den och den satt perfekt. Jag brukar aldrig passa in i mönstertidningarnas måttabeller. Jag brukar alltid behöva göra diverse olika ändringar, men den här modellen satt perfekt utan minsta lilla ändring. Tyvärr var ju Heidis klänning i helt fel färg för en begravning, men jag hade hittat min modell och sedan hade jag bara flyt. För en gångs skull hittade jag precis det tyg jag hade föreställt mig och sydde mig precis den klänning jag föreställt mig.


Jag älskar den här modellen och den sitter perfekt på mig. Jag kommer att sy flera såna till mig, men då i ett gladare tyg.

lördag 22 mars 2014

Sockjakten

Av allt hushållsarbete som ska göras kan jag nästan påstå att jag älskar att tvätta kläder. Älska är kanske lite att ta i, men jag tycker om känslan när smutsigt blir rent. Tänk att man kan slänga in en hög med smutsiga kläder och strumpor i en maskin och en stund senare är de rena och kan hängas på tork. Jag tycker om att hänga upp tvätten och jag gör det alltid i ett visst system. Jag gillar att sortera familjens strumpor och se om man har alla par eller om en strumpa är på slarv någonstans.
 
 
 
Med detta sagt kan jag säga att jag länge, länge sneglat efter detta tyg med strumpor på. Jag tyckte att det passade mig i min vardag och jag sydde mig en t-skjorta av det enligt ett välbeprövat mönster. 
 
Av resterna fick jag just och just ihop en tanktopp till mellansonen och det känns så skönt och så bra när man får utnyttjat ett tyg till max. 

Strumptröjan har blivit lite av en favorit i min hemmavardag.


fredag 14 mars 2014

Min färgsprakande syjunta

En januaridag 2011 träffade jag en bekant från Åbotiden på stan. En sån där bekant jag handarbetade en hel del med då det bagav sig. Vi pratade en stund och jag beklagade mig över att jag inte har tid att sy så ofta som jag skulle vilja. Hon tyckte att jag skulle passa i hennes syjunta och att det finns nog rum för flera. Jag frågade lite om syjuntan och fick veta att det var en glad skara småbarnsmammor som träffas i en handarbetssal i en skola i Arbis regi och hon är ansvarig. Några veckor senare gick jag in i den där handarbetsalen och ville aldig gå ut därifrån.

Syjuntan är i det stora hela en brokig skara kvinnor som förenats av en enda orsak och det är intresset för handarbete av olika slag. Vi kunde kalla oss systickorna för några stickar de mest fantastiska mästerverk, några virkar, några beställer tyg och syr tillsammans en kväll i veckan. Många av dessa fantastiska kvinnor hade jag aldrig vetat att existerade om det inte var för att vi träffats under ett gemensamt intresse. Tänk vad jag missat mycket skratt i mitt liv om jag inte träffat dem.

En grupp kvinnor, drygt 20 till antalet (sällan är vi alla) som blivit en grupp och ett forum där vi pratar om det mesta, både det bekväma och det obekväma. En grupp där vi gråter och skrattar, gläds med varandra och lider med varandra.


Jag kan tycka att det är så fascinerande att vår grupp kännetecknas av en så stor respekt för varandra och en förståelse för olika åsikter. För att beskriva vår syjunta har vi stickat syjuntesockor:


21 kvinnor gick och köpte 21 garnnystan, ett på var. Vi skulle välja den färg vi förknippar oss själva med. En kväll delades dessa 21 nystan upp i 21 härvor och alla 21 kvinnorna fick 21 härvor garn i 21 olika färger att sticka strumpor av.
Detta är min syjunta. Vi har så gott som hela färgskalan från vitt till svart och det kännetecknar oss så bra. Vi har hela spektret av olika personligheter och tankegångar, men tillsamanns blir den en fin och färgsprakande helhet. En fantastisk mix av kvinnor.

Vi har fått komponera ihop våra sockor helt själva med det garn vi fått och det mest fantastiska med hela projektet är att se hur ofattbart olika vi tänker, för inget sockpar är det andra likt, inte ens nära. Ingen har tänkt på samma sätt och alla sockor blir totalt olika fastän vi haft exakt samma färger. Det stickas galet randiga sockor utan nåt system över huvudtaget och det stickas mönstrade sockor med hjärtan och bollar.

Jag gick in för en väldigt systematsik och regelbunden randning. Och det var fruktansvärt roligt att sticka dem. Jag satt för varje färg och funderade vems färg det var för det vet jag inte riktigt. Jag vet ju vilken färg jag själv valt. Men annars har det varit en gissningslek. Jag blev bara tilldelad en bunt med färger.

Det här projektet blev tydligen en kickstart för mitt stickintresse som lite börjar röra på sig efter den 7 år långa dvalan.

Jag tyckte hela idén med syjuntesockorna var så rolig och ett stygn av vemod stack mig när jag fick dem färdiga. Jag hoppas vi kör en favorit i repris nästa år för jag är en hopplös yllesocksslitare. Jag har yllesockor dagligen för jag har löjligt kalla fötter året runt.

Fina, fina syjuntemänniskor, om ni visste hur priviligerad jag känner mig för att jag fått lära känna er. Jag tycker om er! Jag bär er på mina fötter dagligen, men jag vill aldrig trampa er på tårna.


onsdag 12 mars 2014

Eye of the Tiger

Vår äldsta har blivit stor. Han har genomgått en mognadsprocess en längre tid redan och det märks på hans humör, hans kunskaper, hans intressen och hans lekar. Hur det gick till vet jag inte, det känns bara som att det gick snabbt. Han var ju just min fina lilla pojke, typ 3 år, som älskade att sitta i famnen och höra på sagor. Nu är han en duktig skolpojke, han har vänner och ett liv som inte involverar mig på samma sätt. Han blir 8 år innan det här året är slut och han kommer hem från skolan, går till sitt rum och bygger de mest fantastiska legobyggen eller lägger sig på sängen och läser en bok eller en Bamsetidning. Jag kan tycka det är skönt... vårt mål som föräldrar är ju att han ska bli självständig och klara livet på eget hand. Fast jag tycker också att det är skönt att han ännu behöver mig, att han ännu vill komma i min famn när han mött motgångar han inte vet hur han ska hantera och att han visar att han tycker så mycket om oss. Jag vill torka hans tårar och förklara att han är bra precis som han är och att han aldrig ska låta någon få honom att tvivla på det.

Barnsångerna har bytts ut mot poppigare och rockigare tongångar och han njuter av att se på Melodifestivalen med mig. Då får han sitta uppe med oss efter att småsyskonen gått i säng och han uppskattar det. Jag är glad att han delar mitt intresse för melodifestivalen. I år märkte jag att han faktiskt hade åsikter om låtarna och tyckte bäst om de rockiga och häftiga.

Kläderna med de söta motiven på lämnar i skåpet, han vill inte använda dem. Och jag antar gärna utmaningen att sy kläder för en lite större pojke.

Eftersom hans beteende började ändra redan för ett år sedan beställde jag i fjol på våren ett tyg från ikasyr. Ett tufft tyg som genast föll Melvin i smaken. Men sedan hade han inte så stort behov av kläder i våras och somras. Tyget lämnade i lådan tills jag för några veckor sedan fick ögonen på det och plötsligt såg jag en tröja i det. Inte alls en sån tröja jag hade tänkt mig när jag beställde tyget. Nu gjorde jag det så mycket mera invecklat för mig och det krävdes en del mod att börja på för det kunde faktiskt bli till ingenting. Jag ville så gärna få det att lyckas och jag blev lite rädd att bilden i mitt huvud inte skulle stämma överens med slutprodukten sedan.

Jag tyckte om modellen på den här tröjan jag sydde på beställning innan jul. Men jag insåg när jag tittade på mönsterdelarna att den blir för vid på vår smale son. Så jag ritade om framstycket på ett annat mönster som jag tycker att passar bra på Melvin.


Jag ville dela upp tröjan på samma sätt som beställningströjan och jag fick en ide om ett tigertryck på den ena delen. Det var det tigertrycket som jag var mest orolig för och det var nog det som krävde mest mod för att jag skulle ta itu med tröjan. Jag hittade tigerbilden på internet och förenklade den lite. Sedan ritade jag av den på bokplast och började skära ut alla detaljer. Söta saker vad det var tålamodsprävande, pilligt och tidskrävande. När jag hade skurit klart fick jag bara hoppas att trycket skulle lyckas för jag tänkte inte skära ut en tiger till.

Och det lyckades... nästan i alla fall.

Färgen klottade lite och det blev en svart fläck ovanför tigerhuvudet som stör mig. Men det stör inte Melvin och det är ju han som ska använda tröjan.








När jag höll på att sy tröjan började jag nynna på Survivors gamla hit "Eye of the Tiger". Melvin är lite som en tiger ibland, lite oberäknelig, lite spännande och lite smygande. Men jag bevakar honom med mina tiger ögon och det kommer jag att fortsätta med ett bra tag till.

Mönster: "Raide", Ottobre 6/2012 (delade framstycket i tre delar)
Storlek: 128


söndag 9 mars 2014

Retroprickar


Jag är svag för prickar, jag är också svag för olika typer av kragar och draperingar och att hitta ett enkelt sätt att variera ett halshål. I en gammal Ottobre hittade jag ett fint mönster, en modell som inte kom till sin rätt på bilden i tidningen där den var uppsydd i enfärgat svart. Jag reagerade inte på att det skulle vara nån speciellt fin modell förrän jag tittade på mönsteröversikten och fastnade för den lite draperade kragen. Den hade enligt mönstret vidare ärmar som en volang i ärmsluten, men jag gjorde dem raka, enkla och vanliga.

Det prickiga trikåtyget med viskos hittade jag hos Ahkera Liisa i Laihela i oktober och köpte det för att jag tyckte om den lite murriga, orange färgen. Med viskos i tyget bli det ett fint fall och jag tänkte att det skulle lämpa sig för den här modellen.

Jag sydde mig en tröja jag gärna sätter på mig. Som är bekväm, men också lite annorlunda jämfört med de andra trikåtröjorna jag har. Prickar är ju aldrig fel, åtminstone inte i min värld.


Mönster: "Drapes and flounces", Ottobre 5/2009