lördag 31 december 2016

Stickåret 2016

2016 närmar sig sitt slut och jag gick tillbaka i min blogg för att se i fjolårets årskrönika vad jag hade satt för mål för 2016. Jag insåg då att jag ifjol inte skrev någon årskrönika så jag vet inte huruvida mina mål har uppfyllts. Eftersom jag saknade fjolårets avslutning tänkte jag skärpa mig och nu skriva en sammanfattning av år 2016.

2016 blev det stora stickåret efter många år med ett avsvalnat stickintresse. Att hitta glädjen och ron i att sitta och sticka har gjort att jag på många sätt känt mig mer harmonisk än år 2015 i år. Men så började jag 2016 också med en längre sjukskrivning innan jag bytte jobb i mars. Mera tid för handarbete har jag haft under året. Jag har sytt ganska mycket i år också, men det mesta har förblivit odokumenterat eftersom jag alltid använder de samma mönstren och det blir i längden kanske lite tråkigt att skriva om dem. Eftersom stickning tog plats i mitt liv var det också mina produktioner inom det området som jag valde att lyfta fram här. Jag blev förvånad över mina framsteg när jag nu läste igenom årets inlägg. Jag har ju stickat väldigt mycket. Vem hade trott att jag för några år sedan skulle komma att sticka 5 tröjor till mig själv och två barntröjor. Och så några vantar och sockor utöver det också. Jag hade ju inget tålamod för stickning bara för ett par år sedan!

En av tröjorna jag stickat har ni inte fått del av här eftersom den blev klar i november och magen var så stor vid det laget att tröjan inte såg så bra ut på. I januari ska ni få se den bara vår babypojke kommer ut så tröjan sitter bättre.

Årets  tre-i-topp: 

Tredje plats tilldelas det mest utmanande jag någonsin stickat i mönsterstickningsväg. Sockorna som blev en present till min fina vän. Jag är ännu förvånad över att jag faktiskt fick båda två färdiga. Det kämpar jag ännu med, det där att man ska sticka två likadana. Jag är liksom nöjd när jag gjort en och tycker bara att det är ett nödvändigt ont att behöva sticka en till likadan.

Andra plats ger jag nog till "Vintage memories". Tröjan jag stickade till mig själv som är så min stil att jag kunde ha designat den själv. Nu har jag ju inte gjort det utan det är den första tröjan jag stickade från Ravelry. Jag betvivlade mina engelska kunskaper starkt och är glad att Ann-Sofie ur syjuntan översatte mönstret till mig. Jag tror att jag kommer att sticka flera såna här tröjor i andra färger. Jag tycker så mycket om stora mönster som är vackra i sin enkelhet.

Det bästa jag gjort i år är ändå inte stickat. Första platsen går i år till klänningen jag både designade och sydde till min syster av tyger hon köpte för 14 år sedan i sin sons födelsestad KhonKaen, Thailand. Jag är hedrad över förtroendet jag fick när jag blev tillfrågad att sy den och är glad, nöjd och mycket stolt över att jag fick den att passa trots den snåriga vägen innan den var klar att användas. Det kan vara det mest känslomässiga jag någonsin skapat, inte för egen del utan för det känslomässiga värdet tyget hade för hon som skulle få den.  

Så avslutar jag mitt kreativa 2016 och vänder blad i almanackan för att se vad 2017 för med sig. Jag hoppas att det blir ett minst lika kreativt år som 2016 trots en babys ankomst som behöver min omvårdnad. 

Jag hoppas på hälsa och ork och många avkopplande stunder med stickorna och vid symaskinen. Jag tror att stickintresset kommer att hålla i sig och jag hoppas att jag ska komma från det där negativa med att jag måste sticka två sockor. 

Kreativt nytt år till er alla!!! Hoppas 2017 blir till stor välsignelse!




Vantar till en konstnärssjäl

Jag stickade bara en julklapp i år. Hade kanske tänkt sticka flera, men eftersom både barnen och jag var så mycket sjuka i november så blev det inte av då tiden blev så knapp. men ett par vantar stickade jag åt en av mina svägerskor.


Mönstret är ett mönster som jag haft hur länge som helst i min stickmapp och kommer ursprungligen från en bok jag lånade från det lokala biblioteket i det som var min hemort medan jag ännu bodde hos mamma och pappa. 

Jag använde naturvitt Nalle-garn från Novita och kombinerade med DROPS Delight för att få färgskiftningar. Hon som blev ägare till vantarna är mycket konstnärligt lagd och jag ville fånga upp hennes intresse för färgskiften i vantarna.




fredag 16 december 2016

Prinsessan af Snö

Det är nu fjärde gången jag är gravid och jag tror mig veta att det nu också är sista gången. "Man ska aldrig säga aldrig" sägs det i och för sig, men vi har tänkt oss fyra barn och om en dryg månad är jag i mål med det fjärde. Tre av dessa fyra gånger har jag varit gravid på vintern. Och redan i höstas tänkte jag att jag den här gången skulle vilja ta ordentliga fotografier av mig i det gravida tillståndet just på vintern. Jag visste också vilken fotograf jag ville anlita, en som är jätteduktig på porträttfotografering och som jag dessutom känner så jag kan vara avslappnad och trygg med.

Jag har alltid älskat vintern och har en teori om att det beror på att jag själv är född på vintern. Jag föreställde mig att jag en frostig, klar vinterdag skulle ta mina gravidfoton utomhus på en öppen plats iklädd en tjock, varm handstickad kofta. Stickintresserad som jag blivit i år letade jag, redan i september efter ett passligt mönster. Ett mönster som skulle motsvara den föreställning jag hade gällande fotona jag ville ta. Ja hittade ett som hette "Winter Orchid" på garnstudios hemsida. Med stickor nummer 9 skulle det gå snabbt så jag beställde hem Drops Eskimo i en härligt ljusblå, isig nyans.

Det här var snabbstickning när det är som bäst. Och jag har använt den här koftan mycket mera än jag trodde jag skulle göra innan det ens var dags för fotografering.

I onsdags var vädret perfekt. Det hade kommit lite nysnö på tisdag och på onsdag sken solen och gav ett härligt sken på himlen. Vi fotade när solen just skulle gå ner och det var så roligt.

Några timmar innan fotograferingen kände jag mig klumpig som en flodhäst, höggravid som jag är. Magen var i vägen och jag kände mig inte alls i stämning för nå fotografering. Men med papiljotter i håret så att det skulle locka sig och ett flätat diadem av samma garn som koftan är stickad kände jag mig i alla fall lite fin. När Malin och jag kom till stranden där vi skulle fota plockade hon fram Prinsessan av Snö i mig. Fantastiskt duktiga Malin Åbrandt fångade verkligen min gravidlycka, min längtan efter barnet jag väntar och det vackra i att vara gravid på ett magiskt sätt. Jag kände lyckan pulsera i min kropp för varje bild hon tog och jag är så glad att jag valde att satsa på gravidfoton den här gången. Malin är jätteduktig, i synnerhet på porträttfotografering.


Till koftan och själva stickandet. Mönstret är alltså hämtat från garnstudios hemsida och heter "Winter Orchid" Den är stickad i DROPS Eskimo med stickor nr 9. Det gick jättesnabbt med så grova stickor. Det enda negativa var att den blev ganska tung att jobba med. Garnet är tjockt och det gick åt 16 nystan så då jag skulle montera kragen var det tungt att hålla upp stickningen. Men jag ville ha tjockstickat så jag räknade med det. 

När ärmarna skulle monteras i koftan märkte jag hur mycket hellre jag stickar okmodell. Stickar jag med ok är det bara två små hål under armarna som skall sys ihop. Nu skulle hela ärmen sys fast i axlarna och jag tyckte att det var svårt att få det snyggt så jag höll på ett bra tag. 

Jag gillar ändå modellen och den är verkligen varm. Sen när babyn kommer ut kan jag ju knäppa den hela vägen ner och då blir den ännu varmare.


lördag 24 september 2016

För en liten kropp under en kall vinter

En av våra barns kusiner har just firat sin 1-års dag. Redan i juli bestämde jag att jag ville sticka något åt honom och började med en kofta.

Efter ett tag kom det nya projekt jag ville prova och sticka på. Jag borde verkligen lära mig att bara ha ett projekt på gång. Jag borde inte börja ett nytt innan jag avslutat ett. Plötsligt var det september och den lilla koftan saknade ännu ärmar.

Jag hann i alla fall få den färdig så vi kunde överräcka den när vi var på 1-års kalas förra veckoslutet.


Mönstret hittade jag på garnstudios sida och fastnade för kombinationen randigt och prickigt. Det var ett roligt mönster att sticka och jag tror att jag ska sticka en till babyn i min mage också, men då i den allra minsta storleken. Den här var stickad för en 1-åring.

Jag använde Novitas Nallegarn i blå och turkos. Hoppas att koftan får värma den lilla under hösten och vintern.




söndag 14 augusti 2016

Symaskinstid

Med tanke på all stickning som förekommit på denna plats kunde man nästan tro att mina symaskiner slutat fungera. Men så illa är det ändå inte. Jag syr nog mycket fortsättningsvis, men eftersom jag nästan alltid använder mig av de samma mönstren och det mesta är helt vardagliga trikåtröjor och mjuka vardagsbyxor känns det inte så viktigt att sätta tid på att skriva inlägg om alla dem. Stickning har blivit det nya och intressanta nu, det är kanske det jag känner att jag vill dokumentera i större utsträckning än syendet.

De senaste veckorna har jag sytt mera än vanligt ändå och låtit stickorna vila lite.

Kanske det är terminsstarten som får fart på mig och allt som behövs för den. Min växande mage sätter det egna klädbehovet i nytt perspektiv också. Och med jämna mellanrum behövs en och annan present. Och nog är det roligt att sy, det går så mycket snabbare att få något färdigt jämfört med att sticka.

Två av barnens kusiner bor utomlands. Varje sommar brukar de vara hemma några veckor och då njuter i synnerhet vår yngsta av lek och sällskap med sin bara 6 veckor yngre kusin. I sommar, då de varit 4 år, har de verkligen lekt på ett sätt de inte gjort förut och det har varit en fröjd att se att de har så roligt tillsammans.

I helgen var det dags för vemodets avsked igen. Ett avsked vi ju borde vara vana med vid det här laget, men som alltid smärtar lite ändå. Det blir så tydligt och klart att det är så länge tills
vi träffas igen.

Jag har ett par gånger förut sytt likadana tröjor till de jämnåriga kusinerna och har i samband med det gett löftet att tänka på dem lite extra och sända en liten bön varje gång jag ser den tröjan. Som då jag hänger upp den efter tvätt, när jag ser att Milo har den och så vidare. Det började jag med redan när de två kusinerna var i bodyåldern. Vartefter de växt har jag sytt nya likadana. Nu var det dags för storlek 110.

Tyget jag valde nu var ett tyg som är ett av mina all time favourites från liandlo. Det har legat flera år i min tyghylla för att jag helt enkelt inte haft hjärta att klippa i det fina tyget. Men vem gläder det egentligen om det ligger i min hylla som inte ens har glasdörr? Ingen. Så nu satte jag saxen i det och fick det just och just att räcka till två likadana tröjor. Den ena till vår Milo och den andra till hans jämnåriga kusin som en tackgåva för allt roligt de haft den här sommaren. Och för mig själv som ett nytt löfte om att komma ihåg dem i bön. Med tanke på läget i världen just nu känns det kanske mera angeläget än någonsin tidigare.

Mönster: Eget hopkok
Storlek: 110

Det finns också en lillebror i familjen som snart ska fylla 2 år. De hade ett litet kalas för honom innan de nu åker tillbaka och jag sydde en tröja till honom också av ett annat av mina favorittyg, Lillestoffs "Tre små grisar", som också legat några år i min hylla.




tisdag 9 augusti 2016

Stickade små vantar

Två fina vänner i min bekantskapskrets har de senaste månaderna fått välkomna nya små liv till världen. Två små pojkar har fått ta sina första andetag och fått komma till den här på många sätt galna världen. Men de här två pojkarna har fått komma till de bästa och tryggaste hem som finns.

Inför varje möte med en liten ny människa blir jag så ödmjuk - ödmjuk inför det liv som skapats. Varje litet liv är en oförtjänt gåva. Ett under är det och ett litet mirakel som tyvärr inte alla är förunnade att få ta del av. Varje möte med ett nytt liv för tankarna till dem som på ett eller annat sätt bara längtar efter ett likadant möte och kämpar år efter år, de ofrivilligt barnlösa. Jag vet själv hur svårt det kan vara att bära på den längtan, att man kan älska något man inte ens har.

Dessa två pojkar är en livets gåva och de behöver få ha varma händer när hösten snart kommer, så det fick bli stickade vantar i paketet.



Mönstret hittade jag via ravelry till en blogg där författaren delat med sig av detta mönster. Jag tyckte ugglorna var så där lagom babymysiga och att vantarna saknade tummar var bara bra. Det är svårt att få in de små babytummarna i tumhålen så då är det lika bra att lämna vanten helt utan.

Jag använde mig av rester av Novitas Nallegarn. Jag gillar nog mönsterstickning mer och mer.

Mönstret hittade jag här: http://strikkehikke.blogspot.fi/2012/06/uuuuhu-vottemnster.html

torsdag 21 juli 2016

Vintage memories


När jag började upptäcka Ravelry, en sajt för stickmönster, satte jag ganska snabbt en tröja som hette "Vintage memories" bland mina favoriter. Jag är svag för ok och stora mönster och modellen tilltalade mig. Men jag drog mig för att börja sticka den då mönstret var på engelska och jag trodde inte att jag skulle klara av att sticka den då. 

Men då erbjöd sig en syjunttis att översätta den till svenska åt mig så jag skulle komma igång med stickandet.


När jag skulle välja garn fanns det ingen färg som tilltalade mig så mycket som den här, en härligt mörk, murrig petroleumnyans så jag köpte några nystan DROPS Lima mix. Jag hittade ingen färg av det garnet som jag ville ha till blomoket, men hemma hade jag färdigt några nystan DROPS Karisma i rosa toner så jag valde två av dem. Eftersom tjockleken var den samma gick det bra att kombinera de två olika garnen.

Jag hade köpt för lite garn av Lima och fick åka och köpa några nystan till för att få det att räcka.

Nu när tröjan är färdig kan jag konstatera att jag lärde mig en hel del nya sticksätt, nya förkortningar och några nya tricks att få det snyggt under arbetets gång och jag fick mig en tröja som sitter som ett smäck. Den känns bekväm, varm, mysig och vacker och jag kommer helt säkert att använda den mycket. Det är roligt att använda sånt man gjort själv.

Tack till Ann-Sofie för översättningsarbetet och tack till fantastiska Maria för fotona... det var en fin fotostund vid havet och lite tid med bästa vännen är aldrig fel.

 

söndag 29 maj 2016

En nordisk sommar

Efter att min blåa kofta blev färdigstickad fick jag ju verkligen mersmak av att sticka. Och jag började snabbt på ett nytt projekt som jag nu hunnit färdigställa.

För kanske två somrar sedan fastnade mina ögon på ett garn som jag tyckte var så ljuvligt. Jag fastnade i första hand för färgen. Det var ett bomullsgarn och jag har stickat väldigt lite i bomullsgarn, men jag köpte det i alla fall utan att ha någon plan med det. I det skedet var jag ju inte ens så intresserad av att sticka, men jag tänkte väl att jag nångång skulle komma till skott och göra något av det. Jag har börjat på två olika modeller, men tröttnat när tålamodet inte har räckt till. Nu bestämde jag mig för att det ska bli något av det. Jag surfade in mig på garnstudios hemsida och hittade en modell som passade med tjockleken på det garn jag hade. Jag satte igång och fastnade direkt. Den här modellen skulle bli riktigt rolig att sticka och jag insåg snabbt att den här gången blir det något av garnet och jag kommer också att få den färdig. Modellen heter"Nordic summer" och jag lekte med tanken om att få den färdig till 1 juni och det fick jag också med några dagar tillgodo till och med.


Jag har börjat tycka allt mera om ok av olika slag. Mest för att den färdiga produkten blir så mycket snyggare och det är så lite att sy ihop sedan, bara två små hål under armarna. Den här tröjan är verkligen nordisk, eftersom ena ärmen helt och hållet är stickad i Norge. Jag besökte Ålesund i början av maj och stickade en del både i flyget och i hyrbilen när vi körde till Geirangerfjorden en dag. Jag stickade också några varv i väntan på flyget på Arlanda och förstås är det mesta stickad hemma i soffan eller under träffarna med min syjunta hemma i Finland.

Vem hade trott att jag skulle bli så ivrig på att sticka att jag valde bort två tröjor ur packningen för att få med några extra nystan ifall jag skulle hinna längre på min stickning än jag tänkte mig. Det gjorde jag faktiskt också. Jag stickade upp alla de nystan jag hade med på resan. Det var nog också första gången jag ställde mig på resa och mitt största bekymmer var om trästickorna jag hade beställt skulle hinna komma innan avfärd så jag skulle kunna sticka på flygplanet. Stickorna hann komma och jag är så nöjd med den här tröjan.

Jag velade länge vilken färg jag skulle använda på mönstret på oket. Jag var länge inne på vit, funderade ett tag på brunt, men valde till slut rosa och det valet känner jag mig mycket nöjd med.


Jag har ännu lite att lära mig gällande mönsterstickning med två färger. Jag har en tendens att sticka lite för hårt så att mönsterfärgen börjar dra lite. Men med tanke på att jag bara för ett halvår sedan kallade mig en ickestickare är jag ändå nöjd. Jag vill ju ha något att sträva efter att bli bättre på.

Det här med att sticka hål känner jag att jag börjar få kläm på i alla fall. Ärmarna på den blåa koftan lärde mig verkligen vad omslag är. Den här tröjan innehöll också hålstickning i form av bårder i ärmslut, fåll och halskant.

Vem hade trott att jag inom loppet av ett knappt halvår stickat två tröjor till mig själv och dessutom hunnit med en kofta åt Milo. Nu är början på nästa kofta på stickorna och nu antar jag utmaningen att lära mig att sticka enligt en engelsk beskrivning och förkortningar jag aldrig tidigare gjort.

Mönster: "Nordic summer"
Garn: Hjertegarn, Cotton no,8



onsdag 18 maj 2016

Ännu en touch av Thailand

Som jag skrev i mitt förra inlägg har min syster gjort tre resor till Thailand och varit en till familjemedlem när de kommit hem. När de åkte iväg för att hämta yngsta dottern, Natalie, åkte min mamma och pappa med. Dels för att kunna hjälpa till med de äldre syskonen och dels för att på nära håll få se sin äldsta dotters sätt att bli mamma. Med allt vad det innebär, allt från första träffen på barnhemmet till ambassadbesök och formaliteter. De spenderade 4 veckor i Thailand.

Mamma har tidigare tyckt om att sy, men har lite tappat självförtroendet med åren. När de under resan besökte Filips hemstad Khon Kaen köpte hon i alla fall hem tyg. Jag åtog mig att sy en kjol till henne till Filips konfirmation.

Mamma valde modell själv ur en av mina tidningar och jag satte saxen i ännu ett vackert tyg. Jag sydde på och när den var färdig var den för liten i midja och över höften... usch vad jag harmades. Jag hade aldrig tidigare sytt just den här modellen. Jag fick sprätta upp en hel del och visste inte riktigt hur jag skulle lösa det. Jag hade fått själva kjoldelen med vecken så bra och det fanns inte mycket mera av tyget att ta till heller.

Jag fick kjolen att passa genom att sy in kilar i sidömmarna på linningen. Själv tyckte jag inte att det blev så snyggt. Men mamma var i alla fall nöjd. Hon skulle ju ändå ha en överdel som täckte linningen.


Jag gillade verkligen modellen på den här kjolen. De som läst tidigare här i bloggen är jag svag för veck på kjolar. Jag har alltid tyckt om veckade kjolar, redan som liten. Mamma är ganska kort, så jag kortade av den ca 12 cm. Nu hade jag aldrig sytt det här mönstret tidigare, men det här var ett mönster jag troligen kommer att återgå till för egen del någon gång.

Den festfina toppen har mamma faktiskt sytt själv och jag är så stolt över henne att hon vågade tro på sig själv att få ihop den. Den var mamma mitt i prick. Jag sydde fast det dolda blixtlåset i toppen åt henne för det ville hon inte göra själv. Hon har aldrig sytt ett dolt blixtlås, men annars har hon sytt den själv. Telefonerna har varit i flitig användning under sömnadens gång, men hon fick den så fin.

Kjolmönstret: Moda 6/2004
(En loppisfyndad tidning)

måndag 16 maj 2016

Värdet i ett tyg

Tyg är inte alla gånger bara billigt. Men planerar du bra får du ganska mycket ur en 1 meters bit. Och visst harmas jag de gånger jag misslycktas med något för jag har ju ändå betalat för det där tyget som i värsta fall inte blir till något alls. Men jag brukar komma över det ganska snabbt.


För en tid sedan fick jag denna påse i mina händer. Påsen innehöll ett tyg av ett helt annat värde än summan det en gång kostat. Tyget i denna påse är fraktat från Khon Kaen i Thailand för snart 14 år sedan.

Min ena storasyster har tre gånger rest till Thailand i helt andra ärenden än att ligga på stranden. Hon har rest dit för att få hem sina barn.

Filip, är den äldsta av de barnen. Bara dagar efter att jag gift mig åkte hon tillsammans med sin man på sitt livs resa, resan att bli mamma efter år av barnlängtan. På ett barnhem i Khon Kaen i nordöstra Thailand väntade en nybliven 1-åring på sina föräldrar.

Khon Kaen är en viktig sidenregion och min syster köpte hem lite Thaisiden. Hon hade gått in i affären och genast fastnat för två tyg som hon då tänkte att hon ska köpa och låta sy en klänning av det någon gång senare i livet.

Nu, efter snart 14 år i påsen, var det någon gång senare och hon frågade om jag kunde vara skräddaren och sy en klänning till henne till Filips konfirmation.

Så kom det sig att jag fick den skrämmande äran att sätta saxen i det gamla, fina tyget som jag visste att hade ett långt mer känslomässigt värde än den summa det kostat. Jag kände pressen krypa över mig, men antog utmaningen. Ganska snart fick jag bilder i huvudet av hurudan klänning jag ville sy, men hur jag än letade hittade jag inget mönster på en sådan klänning. Min syster har en kropp som inte passar in i vanliga måttabeller. Passar det på ett ställe är det för stort någon annanstans och tvärtom.

Jag visste att jag skulle bli tvungen att arbeta fram ett mönster själv och måttade henne och tog lite mönster härifrån och därifrån och fick ihop ett mönster som jag sydde en prototyp av. Vi provade och jag ändrade, provade igen och ändrade igen tills jag tyckte att protypen sydd av ett gammalt påslakan satt bra på henne.

Jag lät det gå några veckor eftersom jag var lite nervös att sätta saxen i det riktiga sidentyget. Jag sydde en kjol av thaisiden åt mamma emellan och då hon provade den var den för liten. Så jag fick börja sprätta den samtidigt som självförtroendet sjönk. Tänk om jag klåpar mig och syrrans klänning blir till ingenting.

Men när jag fixat och trixat och fick mammas kjol att passa stärktes mitt självförtroende och jag tog mod till mig en regnig förmiddag. Jag sprättade upp prototypen och satte saxen i det känslosamma tyget. Jag använde mig av protypens mönsterdelar eftersom jag visste att den passade. Jag sydde ihop, men eftersom det skiljer ca 80 km mellan mig och min syster var det svårt att hitta tillfälle att komma och prova. Men den borde ju passa, för lakansklänningen passade ju.

I början av maj var klänningen klar och jag beodrade min syster att köpa en underklänning eftersom jag inte fodrade klänningen. För tyget var ändå ganska kraftigt. Jag sände den med mamma och pappa.

En vecka innan konfirmationsdagen fick jag telefonsamtalet jag inte ville ha. Mamma visste inte hur hon skulle vända orden och jag visste att nu var något riktigt fel. Klänningen hade varit alldeles för spänd över bysten och jag förstod att den inte alls hade suttit bra på. Mamma pratade om flera cm som borde släppas ut och jag visste att jag inte har många centimeter att släppa ut. Jag visste inte om jag skulle gråta eller ropa, jag visste inte om jag var ledsen eller arg. Jag hade satt ner så mycket tid på att utarbeta mönstret, sy prototyp och fick det dolda blixtlåset perfekt på klänningen. Jag förstod inte var det hade gått fel...

När jag lugnat mig lite så ringde min syster och berättade att hon var sjukskriven p.g.a förhöjt blodtryck och hon hade börjat samla på sig vätska, en rimlig orsak till att klänningen var för liten. Jag tänkte då att då var det kanske inte mönsterkonstruktionen som var den enda orsaken till att den inte passade. Hon åt nu vätskedrivande och hade krympt redan lite. En kväll förra veckan, med 2 dagar kvar till konfirmationen, kom mamma och hon till mig en kväll. Jag sprättade lite här och lite där, provade och sydde om lite.

Hur jag gjorde det är och förblir ett mysterium men som ett under fick jag trollat fram ca 2-3 cm i bystvidden och klänningen såg inte alls så tokig ut längre... och jag kunde pusta ut. Jag kände mig riktigt nöjd med det jag gjort.

Min syster hade fått en riktigt fin klänning till Filips konfirmation. Designad och anpassad för just henne och sydd av ett tyg hon köpte när hon hämtade hem honom för snart 14 år sedan...


Hon ställde upp på bild och gav tillåtelse att sätta bilden.

torsdag 28 april 2016

Cirkeln sluten

För ungefär 14 år sedan stickade jag mycket, främst till mig själv. Då var jag inne i den kanske mest kreativa perioden någonsin i mitt liv och det är en tid jag minns med glädje. Jag blev student och efter gymnasiet gick jag ett år på en folkhögskola på en linje där jag verkligen fick skapa. Jag bodde på internat, eller så hette det, men jag bodde kanske i praktiken i handarbetssalen. Jag sov i mitt rum, men kvällarna spenderades till största delen i vävstolen eller framför symaskinen.

Det året stickade jag två tröjor inom loppet av 4 månader. Jag tyckte att det skulle vara mysigt om jag och min dåvarande pojkvän, han som numera är min man, skulle ha likadana tröjor. Så jag stickade en brun till honom och en grå till mig själv. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag valde storlek till Jonathan. Jag stickade i stl xl. Han är visserligen lång, men han är också väldigt smal. Han använde tröjan bara ett fåtal gånger då för 14 år sedan för att han väl tyckte att han måste då jag satt ner mycket jobb på den. Den där tröjan har flyttats med i varje flytt vi gjort och placerats längst bak i klädskåpet.

I februari städade jag klädskåpet och hittade våra matchande tröjor. Jag visste inte om jag ens skulle våga prova min så här 3 graviditeter senare, men den passade. Sen visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta när jag tittade på Jonathans tröja. Den var ju så ofantligt vid och bred att han aldrig skulle använda den. Jag skulle inte låta honom använda den, den var ingen vacker syn. Han hade nog insett att han inte kommer att använda den, men han har velat spara den för att jag stickat den med kärlek till honom.

Det var ju fint av honom i och för sig, men jag sa att jag kan nysta upp den och sticka något nytt av garnet. För jag tyckte om garnet och såg en okstickad kofta i det. Jag tyckte att det skulle vara fint om det där garnet fick nytt liv. Jag ville inte slänga bort det för det där garnet stickade jag in så många förväntningar i. Förväntningar och förhoppningar på vårt kommande gemensamma liv. Ett liv tillsammans som till vissa delar inte alltid har blivit som man hoppats och tänkt sig, men på flera sätt blivit så mycket bättre än man vågade tro.

Det största för oss, förutom att vi faktiskt hållit ihop och ännu trivs tillsammans, har nog varit att vi fått bli föräldrar. För det var inte självklart. Jag fick då, för ungefär 15 år sedan veta att jag kan ha svårt att bli gravid när det blir aktuellt. Min älskade Jonathan valde mig ändå. Därför tyckte jag att det skulle vara fint att sticka en tröja till vår yngsta pojke av det garn jag stickade in så många förhoppningar i till Jonathan en gång.

Senaste veckoslut besökte vi hamnen i våra stickade tröjor. Min är då stickad för 14 år sedan. Det var första gången jag stickade flätor.


Jonathans gamla tröja nystades upp i början på mars, stickades om och klär nu Milo:


Den här koftan har inte kostat något. Garnet är ju som sagt återanvänt och färgerna på oket är restgarn. Knapparna hittade jag i min knappburk.


Jag tycker om när det jag gjort har något att berätta. Jag gillar när det finns en historia bakom en produkt.

Mönster på Milos tröja: Garnstudio (den skulle egentligen ha hög hals, men jag gjorde inte det)
Mönster på min tröja: Veckotidningen Allers nr 4/1993

Garn: Novitas 7-bröder Tweed, köpt för 15 år sedan. Mönstret på Milos kofta är restgarn av 7-bröder.

söndag 24 april 2016

Snabbfixat

En av mina systerdöttrar ringde mig för nån vecka sedan och undrade om jag kunde sy en superhjältemask till henne. Jag lovade sy en och det här var verkligen snabbfixat syende när det är som bäst.


Jag måttade lite på ett av mina egna barn och ritade ut en mall på papper. Jag valde sedan att göra den i två lager stretchcollege med dubbelhäftande mellanlägg emellan. Jag tänkte att det blir skönare för huden om det är mjukt på baksidan. Jag körde bara siksak runt hela masken för att fästa ihop tyglagren. Sedan klippte jag ut hål för ögonen, körde siksak runt ögonöppningarna och sydde fast ett gummiband och så var det klart.


Melvin fick prova den och satte genast in en beställning på en likadan. Men då ska jag ändra min mall och klippa lite mindre hål för ögonen.

Ett snabbfixat hemmapyssel som gläder.

En mysig favorit

En av de få saker jag fick sytt i fjol var en kofta till Milo. Jag sydde den i den storlek han hade då trodde jag. Eller så ritade jag av fel storlek för den var för stor för ett år sedan.

För någon månad sedan städade jag ur hans klädskåp för att ta bort sånt som blivit för smått då han växt och då hittade jag den längst in i hans klädskåp. Jag provade den på Milo och nu hade han växt i den och han tycker så mycket om den. Han väljer ofta den om han väljer själv och han är noga med att påpeka för alla att det är en kofta och inte en tröja.


Den är sydd i ett mjukt, tjockt och härligt stretchfrotté med små söta troll på. Det är ett tyg som legat så länge i min tyglåda att jag inte kommer ihåg varifrån jag köpt det.

För att göra den lite mera spännande satte jag ett grön och vitrandig stretchfrotté i ärmslut och fåll. Jag ville på något sätt få den ännu roligare och mysigare så jag valde att använda restbitar av smalrandig trikå på fickorna och som kronan på verket satte jag trikåknäppen med flugsvampar på.

Mönster: "Grandpa", Ottobre 4/2013
Storlek: 98 (trodde jag, men den var i så fall stor för storleken)


torsdag 21 april 2016

Blåa tankar

Jag brukar sällan klä mig i blått, förutom jeans då. Jag har fått för mig att jag inte passar i blått. Men när jag besökte en av stadens handarbetsaffärer i höstas fastnade mina ögon på ett nystan behaglig blå som jag faktiskt ville ha. Då köpte jag garn så det skulle räcka till något till mig själv. Jag började på med en tröja som jag kom mig av med. Jag tyckte allt mindre om modellen så jag slutade sticka på den, nystade upp garnet tillbaka och satte garnet i en påse igen och där låg det tills jag blev sjukskriven flera veckor här i början på året. Då ville jag börja sticka något för att stickning visade sig ha en lugnande effekt på mig. Jag surfade in mig på garnstudios hemsida och fastnade för en modell med hålstickade ärmar. Jag gillade modellen och ville utmana mig själv lite, men jag ville sticka den i något vamare än bomullsgarn. Så jag tog fram påsen med mitt blåa garn och insåg att sticktätheten passade, det var samma garngrupp och jag satte igång och nu har den redan värmt mig många dagar för jag fick den färdig strax efter påsk.


Jag stickade in många tankar, många tårar och många förhoppningar i den här koftan. Det var terapi nog att gråta lite på mitt garn, lyssna på lite bra musik och bara skapa med händerna. Nu kommer den här koftan att påminna mig om en period i mitt liv som jag kanske gärna hade varit utan, men ändå inte. Alla motgångar och svårigheter genom livet har gjort mig starkare och format mig till den jag är i dag och jag vill fortsätta formas. Jag vill inte någonsin bli "färdig", jag vill lära mig nytt och utvecklas.

Jag vill använda koftan för att den påminner mig om att man är så mycket starkare än man tror ibland. Jag bär den som en påminnelse om att livet inte blir som man tänkt, planerat och hoppats alla gånger, men att man faktiskt nästan alltid kommer tillbaka starkare än innan. Och att det mesta brukar lösa sig förr eller senare. Och sen ska man nog aldrig säga aldrig, för jag skulle ju aldrig börja sticka...

Mönster: Från garnstudio "Green Forest Cardigan"
Garn: DROPS Karisma

söndag 17 april 2016

Alla borde ha en Maria i sitt liv

Jag har alltid sett mig som en social varelse som är öppen, men det finns ändå bara ett fåtal människor jag anförtror i princip allt i mitt liv. En av dem är mina fina bästa vän Maria som funnits vid min sida från det jag var 16 år ungefär.

Jag kan vara mig själv fullt ut med henne. Hon är där och tröstar om jag behöver det och kommer med goda råd om det är det jag vill. Hon har ett hjärta av guld och finns alltid där.

För någon vecka sedan hade hon födelsedag och jag blev bjuden på brunch efter att jag fört killarna till dagis, förskola och skola. Jag tänkte lite större gällande present till henne i år. För det mesta har det varit en blomma eller en godispåse som jag gett. Men så många gånger som jag stod utanför hennes dörr kl.9.05 på morgonen när jag var så trött här i början på året ville jag ge något finare än vanligt. Alla de morgnarna kom hon och öppnade i pyjamas, bryggde en kopp kaffe och lät mig gråta och ventilera mina tankar... hon var så värd något lite extra fint i födelsedagspresent i år.

Maria stickar inte så mycket själv. Och hon länkade för ett tag sedan en bild på ett par sockor som en bekant hade stickat och hon tyckte de där sockorna var så fina.

Jag visste att jag sett just de där sockorna på garnstudios hemsida. Jag hittade mönstret, köpte två garnnystan och satte igång.


Gåvan gladde Maria jättemycket och jag älskar att ge bort saker jag gjort själv, speciellt när mottagaren förstår värdet och jobbet man satt ner på det. Jag tycker om att ge bort sydda saker också, jag tycker överlag om att ge bort saker jag tillverkat. Men onekligen sätter du mera tid på att sticka ett par mönsterstickade sockor än du gör när du syr en tröja.

Jag visste nog inte vad jag gav mig in på gällande dessa sockor för det var tålamodsprövande. Men det var samtidigt roligt att sticka mönsterstickade sockor. Jag har aldrig förut stickat något så invecklat där man behövde räkna maskantalet så noga som här. Men det gav mersmak. Få saker är så lugnande för kropp och själ som att sticka maska för maska i ett mönsterstickat projekt. Du kan inte ha bråttom, det går inte att skynda och just nu är det just det där lugnet stickandet medför som gör att jag hittat stickgnistan igen. En gnista som börjar ta alltmera fart...

Prickiga drömmar

Nu då jag bytt jobb och har mera tid och ork har jag hittat syivern igen och börjar känna igen mig själv när jag öppnar tygskåpet och ser vad ett tyg ska bli. Det är så roligt att skapa.
Jag har en hel del tyg hemma för eftersom jag inte visste att syintresset skulle dala här emellan hade jag ju beställt mycket tyg. Nu behöver jag göra något av de där tygen. Jag har också en hel del rester, såna där bitar som räcker till ett halvt plagg och jag får möjlighet att kombinera med något annat för att få en helhet.

När ett prickigt grått tyg mötte en liten bit av ett turkost tyg med olika djur på såg jag direkt att det där borde bli en pyjamas. Så det blev det. En pyjamas till 4-åringen.



Byxorna är ett mönster på långkalsonger från nån Ottobre 4/2004. Jag gillar när pyjamasbyxor som är tajta då hålls de bra på plats under natten. 

Tröjan är en smal modell med så kallad sadelärm ur Ottobre 6/2010.

Storleken på båda är 104.

söndag 10 april 2016

Välsittande mössa

Min äldsta son håller på att bli riktigt stor. I och med det blir han lite mera kräsen gällande vad han sätter på sig och han tyckte att han hade för barnslig vintermössa.

Jag ville sticka en mössa till honom och jag surfade in mig på garnstudios hemsida och hittade där en trevlig modell. En mössa med lite struktur som gjorde den lite mera spännande än en slätstickad mössa.

När jag blev mera stickintresserad började jag reda upp bland mina garn och hittade ett nystan blått 7- bröder garn. Jag började sticka på vinst och förlust eftersom jag inte var helt säker på att det skulle räcka. Men det gjorde det och det blåa garnet var inte barnsligt i pojkens tycke. När jag hade den färdig insåg jag hur bra den matchade med hans skolväska.



Nu har jag just tvättat bort den och tagit fram vårkläderna. Men jag bjuder ännu på en vinterbild som Melvins fammo tog när hon var med sparkstöttingen på isen bara för några veckor sedan.



I dag cyklade jag till stranden och nu är det nog färdigt med att vara ute på isen. Det är vår på riktigt nu... och det är härligt!

tisdag 22 mars 2016

Val som ska göras

Med risk för att detta inlägg blir mycket djupare och längre än jag tänkte från början så väljer jag ändå att skriva.

Jag har tänkt en hel del på val den senaste tiden. Jag gör val flera gånger per dag. Allt från vilka kläder jag ska sätta på mig till vilken mat som ska kokas. Jag väljer tyg och modeller jag vill sy och jag väljer vilken färg på garnet jag ska ha till stickprojektet jag håller på med. Onekligen gör man också långt större val än så när man vandrar genom livet. Jag valde en gång en man jag ville leva med hela mitt liv och vi valde småningom att bilda familj tillsammans och vi väljer ännu varandra, varje dag.

Jag har nyligen gjort ett stort val igen gällande mitt jobb. Jag började året med en längre sjukskrivning efter ett år på en arbetsplats där jag till stora delar trivdes som fisken i vattnet. Men jag blev tröttare och tröttare, kände att jag inte hann med barnen och min stora hobby att handarbeta. Jag kämpade ändå på för jag visste att det kan ta tid att anpassa sig. Men tröttheten  blev alltmer påtaglig och jag var sjuk oftare än jag varit på länge. Jag började tappa bort mig själv lite, kände inte igen mig själv och i början av januari visste jag plötsligt bara att jag snart springer i väggen med hård fart. Då blev jag sjukskriven och jag tog bort en del måsten. Därav tystnaden på denna plats.

Under sjukskrivningen mognade ett beslut fram. Jag älskade min arbetsplats på så många sätt, jag satt i chefsposition och jag hade en arbetsplats där man på riktigt värnade om sina medarbetare. Trots allt detta ville jag inte tillbaka. Det viktigaste för mig blev att hitta mig själv igen, samla ihop mina pusselbitar och börja må bra. Jag ville hitta den glada, spralliga och positiva kvinna jag anser mig vara. Jag har varit deprimerad förut, för ca 13 år sedan och jag vet att vägen tillbaka kan vara så oerhört lång. Jag vill inte utsätta mig för det igen för nu har jag dessutom barnen som förtjänar en välmående mamma. Jag hade kunnat förlänga min sjukskrivning, men jag ville inte. Jag ville ha ett jobb, men ett jobb där jag jobbar lite mindre och hinner med mig själv, med barnen och min hobby. Så jag gjorde ett val, ett svårt val. Jag valde att säga upp mig. Dagen efter jag bestämt mig fick jag ett nytt jobb. Så jag är numera tant för eftermiddagsverksamheten. Jag jobbar enbart eftermiddagar och jag mår så bra. Någon har någon gång antytt att jag ju inte får mera tid med barnen på det sättet eftersom de har skola och förskola på förmiddagarna. Men det får jag visst. Nu är jag ensam hemma varje förmiddag så jag hinner med hem och hushåll, tvätt och sånt innan jag åker till jobbet. Det i sin tur betyder att jag är tillgänglig kvällstid för då har jag gjort undan alla "måsten" och "borde" för den dagen. Men bäst av allt är att jag är så lycklig, så glad och balanserad. Jag mår så bra och då mår hela familjen bra.

När man debatterar kvinnor, löner, chefspositioner och hemvårdsstöd kan jag ibland tycka att man glömmer de där som inte vill göra karriär, de där som är nöjdare med ett halvtidsjobb eller att få vara hemma med de barn de satt till världen. I dag tvingas ingen kvinna att vara hemma och pappan kan göra valet att stanna hemma om han vill, familjen välr själv. Kanske det kan vara så  att inte alla kvinnor vill göra karriär, kanske någon kvinna säger upp sig från sin chefspost och blir "fritistant" i stället för att hon mår så mycket bättre och det är det som betyder mest.

Men till handarbetssaken, det är ju ändå det denna blogg ska handla om och jag tänker inte ge mig in i någon debatt. Jag ville bara skriva av mig lite.

Jag har under min sjukskrivning hittat lugn, ro och pulssänkande aktivitet i stickning. Det är så skönt att sitta och sticka. Speciellt mönsterstickning för då kan du inte skynda. Det går inte att ha bråttom när du stickar mönster. Du måste läsa diagrammet och ta maska för maska, det är rogivande. Jag har stickat påsksockor till de två äldsta pojkarna:


Garnet är 7 bröder och mönstret hämtat från garnstudios hemsida.

Jag har mycket på gång. Jag har sytt en del och stickar på olika projekt och nu när jag har lediga förmiddagar tänkte jag sätta i system att skriva ett inlägg i veckan på denna blogg. Mest bara för att jag saknat dokumentationen för egen del så mycket.

tisdag 5 januari 2016

Yllesocksslitaren

Nu kryper temperaturen på termometern neråt och vi har fått väder för den årstid vi lever i. Jag är väldigt frusen om fötterna och sliter hårt på mina yllesockor varje vinter. Egentligen använder jag yllesockor året om, men vintern är ändå kallast. Jag gillar yllesockor och ett par håller nästan bara en vinter sedan är det hål på dem.

Så jag har ju stött på problem varje vinter under mina "jag vill inte sticka" år. Varifrån ska jag få tag i yllesockor? Oftast har någon av mina systrar sträckt ut en hjälpande hand och jag har klarat mig tack vare dem. Så nu då jag börjat sticka själv har en börda lättat från dem.

Det finns så otroligt många fina sockmönster när man börjar kolla runt ute på webben. Jag skulle kunna sticka hur många som helst. Problemet är ju oftast att jag inte får stickat två likadana sockor för då jag stickat en tycker jag att jag vill prova ett nytt mönster och inte sticka en till likadan. Nu har jag kommit in i ett system då jag alltid har två sockstickningar på gång samtidigt. Jag stickar en socka, stickar en annan socka av ett annat mönster innan jag gör paret till den första och sist då paret till den andra.

Jag stickade änglasockor under julen. Mönstret är från garnstudio, men jag valde blåa toner istället för julrött och grått.


Garnet är Novitas 7-bröder.

Värmande vantar

December kom och gick och plötsligt inleddes ett nytt år.

För egen del spenderades halva december med en sjukledighet då jag drog på mig nåt envist virus med hosta, heshet och en ofattbar trötthet. Jag tappade rösten och eftersom jag behöver prata en del i mitt jobb blev jag förlagd med talförbud och vila... välbehövligt i och för sig, men tråkigt.

En hel del av december satt jag således inbäddad i soffan under en filt med en stickning. Ja du hörde rätt, en stickning. För jag har hittat lust och glädje i stickorna igen och på så vis infriat en del av min vision för 2015. Det skulle bli året jag stickade mera än förut och det gjorde jag verkligen. Speciellt i slutet av året.

Det jobbar en alldeles ljuvlig människa på mitt jobb. En sån där människa som vet i princip allt man behöver veta om hur saker ska skötas. En människa som är klar och ärlig och som stöttar och bryr sig om. En sån där människa jag kommer att sakna när mitt vikariat tar slut. En människa med ett varmt hjärta och som också behöver få ha varma händer. Jag stickade ett par vantar åt henne.

Vantarna heter "Tumvantar i rosengångsmönster" och mönstret är hämtat ur veckotidningen "Allers" år 1997.

Det var ett riktigt roligt mönster att sticka. Det gick snabbt och blev snyggt och tidlöst. Mönstret går runt hela vanten så det är inte nåt annat mönster inne i handflatan. Därför kunde man läsa av mönstret från varvet innan och behövde inte sitta och räkna maskor och varv för att få det rätt. Man behövde inte heller sitta med mönstret bredvid sig hela tiden... det var bara att sticka.

Jag använde mig av Novitas Nalle garn och stickor nr.3.












När jag var så på gång med stickandet började jag sticka ett par vantar till som jag sedan gav som julklapp åt en av mina systrar. Nu gjorde jag det inte riktigt lika enkelt för mig utan bestämde mig för att rita ett mönster själv. Systern stickar massor själv så jag ville ge något riktigt unikt, som ingen annan har. För fast hon stickar själv stickar hon nästan aldrig till sig själv vilket många kanske tror och därför får hon sällan stickat som gåva.



Även här använde jag Novitas Nallegarn i blått och rött.

Det är så roligt att ha hittat stickglädjen igen.