torsdag 28 april 2016

Cirkeln sluten

För ungefär 14 år sedan stickade jag mycket, främst till mig själv. Då var jag inne i den kanske mest kreativa perioden någonsin i mitt liv och det är en tid jag minns med glädje. Jag blev student och efter gymnasiet gick jag ett år på en folkhögskola på en linje där jag verkligen fick skapa. Jag bodde på internat, eller så hette det, men jag bodde kanske i praktiken i handarbetssalen. Jag sov i mitt rum, men kvällarna spenderades till största delen i vävstolen eller framför symaskinen.

Det året stickade jag två tröjor inom loppet av 4 månader. Jag tyckte att det skulle vara mysigt om jag och min dåvarande pojkvän, han som numera är min man, skulle ha likadana tröjor. Så jag stickade en brun till honom och en grå till mig själv. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag valde storlek till Jonathan. Jag stickade i stl xl. Han är visserligen lång, men han är också väldigt smal. Han använde tröjan bara ett fåtal gånger då för 14 år sedan för att han väl tyckte att han måste då jag satt ner mycket jobb på den. Den där tröjan har flyttats med i varje flytt vi gjort och placerats längst bak i klädskåpet.

I februari städade jag klädskåpet och hittade våra matchande tröjor. Jag visste inte om jag ens skulle våga prova min så här 3 graviditeter senare, men den passade. Sen visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta när jag tittade på Jonathans tröja. Den var ju så ofantligt vid och bred att han aldrig skulle använda den. Jag skulle inte låta honom använda den, den var ingen vacker syn. Han hade nog insett att han inte kommer att använda den, men han har velat spara den för att jag stickat den med kärlek till honom.

Det var ju fint av honom i och för sig, men jag sa att jag kan nysta upp den och sticka något nytt av garnet. För jag tyckte om garnet och såg en okstickad kofta i det. Jag tyckte att det skulle vara fint om det där garnet fick nytt liv. Jag ville inte slänga bort det för det där garnet stickade jag in så många förväntningar i. Förväntningar och förhoppningar på vårt kommande gemensamma liv. Ett liv tillsammans som till vissa delar inte alltid har blivit som man hoppats och tänkt sig, men på flera sätt blivit så mycket bättre än man vågade tro.

Det största för oss, förutom att vi faktiskt hållit ihop och ännu trivs tillsammans, har nog varit att vi fått bli föräldrar. För det var inte självklart. Jag fick då, för ungefär 15 år sedan veta att jag kan ha svårt att bli gravid när det blir aktuellt. Min älskade Jonathan valde mig ändå. Därför tyckte jag att det skulle vara fint att sticka en tröja till vår yngsta pojke av det garn jag stickade in så många förhoppningar i till Jonathan en gång.

Senaste veckoslut besökte vi hamnen i våra stickade tröjor. Min är då stickad för 14 år sedan. Det var första gången jag stickade flätor.


Jonathans gamla tröja nystades upp i början på mars, stickades om och klär nu Milo:


Den här koftan har inte kostat något. Garnet är ju som sagt återanvänt och färgerna på oket är restgarn. Knapparna hittade jag i min knappburk.


Jag tycker om när det jag gjort har något att berätta. Jag gillar när det finns en historia bakom en produkt.

Mönster på Milos tröja: Garnstudio (den skulle egentligen ha hög hals, men jag gjorde inte det)
Mönster på min tröja: Veckotidningen Allers nr 4/1993

Garn: Novitas 7-bröder Tweed, köpt för 15 år sedan. Mönstret på Milos kofta är restgarn av 7-bröder.

söndag 24 april 2016

Snabbfixat

En av mina systerdöttrar ringde mig för nån vecka sedan och undrade om jag kunde sy en superhjältemask till henne. Jag lovade sy en och det här var verkligen snabbfixat syende när det är som bäst.


Jag måttade lite på ett av mina egna barn och ritade ut en mall på papper. Jag valde sedan att göra den i två lager stretchcollege med dubbelhäftande mellanlägg emellan. Jag tänkte att det blir skönare för huden om det är mjukt på baksidan. Jag körde bara siksak runt hela masken för att fästa ihop tyglagren. Sedan klippte jag ut hål för ögonen, körde siksak runt ögonöppningarna och sydde fast ett gummiband och så var det klart.


Melvin fick prova den och satte genast in en beställning på en likadan. Men då ska jag ändra min mall och klippa lite mindre hål för ögonen.

Ett snabbfixat hemmapyssel som gläder.

En mysig favorit

En av de få saker jag fick sytt i fjol var en kofta till Milo. Jag sydde den i den storlek han hade då trodde jag. Eller så ritade jag av fel storlek för den var för stor för ett år sedan.

För någon månad sedan städade jag ur hans klädskåp för att ta bort sånt som blivit för smått då han växt och då hittade jag den längst in i hans klädskåp. Jag provade den på Milo och nu hade han växt i den och han tycker så mycket om den. Han väljer ofta den om han väljer själv och han är noga med att påpeka för alla att det är en kofta och inte en tröja.


Den är sydd i ett mjukt, tjockt och härligt stretchfrotté med små söta troll på. Det är ett tyg som legat så länge i min tyglåda att jag inte kommer ihåg varifrån jag köpt det.

För att göra den lite mera spännande satte jag ett grön och vitrandig stretchfrotté i ärmslut och fåll. Jag ville på något sätt få den ännu roligare och mysigare så jag valde att använda restbitar av smalrandig trikå på fickorna och som kronan på verket satte jag trikåknäppen med flugsvampar på.

Mönster: "Grandpa", Ottobre 4/2013
Storlek: 98 (trodde jag, men den var i så fall stor för storleken)


torsdag 21 april 2016

Blåa tankar

Jag brukar sällan klä mig i blått, förutom jeans då. Jag har fått för mig att jag inte passar i blått. Men när jag besökte en av stadens handarbetsaffärer i höstas fastnade mina ögon på ett nystan behaglig blå som jag faktiskt ville ha. Då köpte jag garn så det skulle räcka till något till mig själv. Jag började på med en tröja som jag kom mig av med. Jag tyckte allt mindre om modellen så jag slutade sticka på den, nystade upp garnet tillbaka och satte garnet i en påse igen och där låg det tills jag blev sjukskriven flera veckor här i början på året. Då ville jag börja sticka något för att stickning visade sig ha en lugnande effekt på mig. Jag surfade in mig på garnstudios hemsida och fastnade för en modell med hålstickade ärmar. Jag gillade modellen och ville utmana mig själv lite, men jag ville sticka den i något vamare än bomullsgarn. Så jag tog fram påsen med mitt blåa garn och insåg att sticktätheten passade, det var samma garngrupp och jag satte igång och nu har den redan värmt mig många dagar för jag fick den färdig strax efter påsk.


Jag stickade in många tankar, många tårar och många förhoppningar i den här koftan. Det var terapi nog att gråta lite på mitt garn, lyssna på lite bra musik och bara skapa med händerna. Nu kommer den här koftan att påminna mig om en period i mitt liv som jag kanske gärna hade varit utan, men ändå inte. Alla motgångar och svårigheter genom livet har gjort mig starkare och format mig till den jag är i dag och jag vill fortsätta formas. Jag vill inte någonsin bli "färdig", jag vill lära mig nytt och utvecklas.

Jag vill använda koftan för att den påminner mig om att man är så mycket starkare än man tror ibland. Jag bär den som en påminnelse om att livet inte blir som man tänkt, planerat och hoppats alla gånger, men att man faktiskt nästan alltid kommer tillbaka starkare än innan. Och att det mesta brukar lösa sig förr eller senare. Och sen ska man nog aldrig säga aldrig, för jag skulle ju aldrig börja sticka...

Mönster: Från garnstudio "Green Forest Cardigan"
Garn: DROPS Karisma

söndag 17 april 2016

Alla borde ha en Maria i sitt liv

Jag har alltid sett mig som en social varelse som är öppen, men det finns ändå bara ett fåtal människor jag anförtror i princip allt i mitt liv. En av dem är mina fina bästa vän Maria som funnits vid min sida från det jag var 16 år ungefär.

Jag kan vara mig själv fullt ut med henne. Hon är där och tröstar om jag behöver det och kommer med goda råd om det är det jag vill. Hon har ett hjärta av guld och finns alltid där.

För någon vecka sedan hade hon födelsedag och jag blev bjuden på brunch efter att jag fört killarna till dagis, förskola och skola. Jag tänkte lite större gällande present till henne i år. För det mesta har det varit en blomma eller en godispåse som jag gett. Men så många gånger som jag stod utanför hennes dörr kl.9.05 på morgonen när jag var så trött här i början på året ville jag ge något finare än vanligt. Alla de morgnarna kom hon och öppnade i pyjamas, bryggde en kopp kaffe och lät mig gråta och ventilera mina tankar... hon var så värd något lite extra fint i födelsedagspresent i år.

Maria stickar inte så mycket själv. Och hon länkade för ett tag sedan en bild på ett par sockor som en bekant hade stickat och hon tyckte de där sockorna var så fina.

Jag visste att jag sett just de där sockorna på garnstudios hemsida. Jag hittade mönstret, köpte två garnnystan och satte igång.


Gåvan gladde Maria jättemycket och jag älskar att ge bort saker jag gjort själv, speciellt när mottagaren förstår värdet och jobbet man satt ner på det. Jag tycker om att ge bort sydda saker också, jag tycker överlag om att ge bort saker jag tillverkat. Men onekligen sätter du mera tid på att sticka ett par mönsterstickade sockor än du gör när du syr en tröja.

Jag visste nog inte vad jag gav mig in på gällande dessa sockor för det var tålamodsprövande. Men det var samtidigt roligt att sticka mönsterstickade sockor. Jag har aldrig förut stickat något så invecklat där man behövde räkna maskantalet så noga som här. Men det gav mersmak. Få saker är så lugnande för kropp och själ som att sticka maska för maska i ett mönsterstickat projekt. Du kan inte ha bråttom, det går inte att skynda och just nu är det just det där lugnet stickandet medför som gör att jag hittat stickgnistan igen. En gnista som börjar ta alltmera fart...

Prickiga drömmar

Nu då jag bytt jobb och har mera tid och ork har jag hittat syivern igen och börjar känna igen mig själv när jag öppnar tygskåpet och ser vad ett tyg ska bli. Det är så roligt att skapa.
Jag har en hel del tyg hemma för eftersom jag inte visste att syintresset skulle dala här emellan hade jag ju beställt mycket tyg. Nu behöver jag göra något av de där tygen. Jag har också en hel del rester, såna där bitar som räcker till ett halvt plagg och jag får möjlighet att kombinera med något annat för att få en helhet.

När ett prickigt grått tyg mötte en liten bit av ett turkost tyg med olika djur på såg jag direkt att det där borde bli en pyjamas. Så det blev det. En pyjamas till 4-åringen.



Byxorna är ett mönster på långkalsonger från nån Ottobre 4/2004. Jag gillar när pyjamasbyxor som är tajta då hålls de bra på plats under natten. 

Tröjan är en smal modell med så kallad sadelärm ur Ottobre 6/2010.

Storleken på båda är 104.

söndag 10 april 2016

Välsittande mössa

Min äldsta son håller på att bli riktigt stor. I och med det blir han lite mera kräsen gällande vad han sätter på sig och han tyckte att han hade för barnslig vintermössa.

Jag ville sticka en mössa till honom och jag surfade in mig på garnstudios hemsida och hittade där en trevlig modell. En mössa med lite struktur som gjorde den lite mera spännande än en slätstickad mössa.

När jag blev mera stickintresserad började jag reda upp bland mina garn och hittade ett nystan blått 7- bröder garn. Jag började sticka på vinst och förlust eftersom jag inte var helt säker på att det skulle räcka. Men det gjorde det och det blåa garnet var inte barnsligt i pojkens tycke. När jag hade den färdig insåg jag hur bra den matchade med hans skolväska.



Nu har jag just tvättat bort den och tagit fram vårkläderna. Men jag bjuder ännu på en vinterbild som Melvins fammo tog när hon var med sparkstöttingen på isen bara för några veckor sedan.



I dag cyklade jag till stranden och nu är det nog färdigt med att vara ute på isen. Det är vår på riktigt nu... och det är härligt!