tisdag 30 oktober 2012

Bohemian med detaljer


Jag har beställt nya mängder tyg och började lite se genom de tyghögar jag har från förut. Varenda gång jag öppnat skåpet har mina ögon fastnat på en randig trikå jag inte minns varken varför eller varifrån jag beställt, men jag antar att det är från Sampsukka eller Myllymuksut. Jag hade antagligen en bra plan med det då jag beställde det, men jag kan inte komma på vad den planen var. Det har bara legat där, månad efter månad och förra veckan tänkte jag att nu sätter jag saxen i det här och syr det till något enkelt. Jag insåg att det just och just räcker till en Bohemian tunika åt mig själv. Den modellen börjar jag kunna vid det här laget, så jag funderade hur jag skulle kunna göra den lite mera spännande.

Då kom jag på att jag skulle kanta ärmslut och ficköppningar med stretchande kantband i avvikande färg och dessutom satte jag knappar på fickorna och vips fick tunikan den lilla extra kryddan som behövdes till ett annars ganska tråkigt tyg.

Det är alltid roligt att sy en modell jag vet att jag tycker om och som passar mig. Den här blev nu ännu en "Bohemian-tunika" att älska, nöta och använda. Tyget är underbart mjukt och jag storgillar den. Så fick jag äntligen bort det där tyget ur hyllan också.

Mönster: Ottobre 5/2009
 

söndag 28 oktober 2012

Retrotunika


Jag var på loppis den här veckan. Redan innan jag besökte loppis hade jag ritat av ett mönster ur en av min svägerskas tidningar. I tidningen var den uppsydd i sidentyg och det var riktigt fint. Men jag insåg att jag kanske inte använder sidentunikor så ofta. Jag gillade ändå modellen och tänkte att det skulle vara lite trevligt att sy upp den i ett gammalt påslakan. Jag bara väntade på att rätt tyg skulle dyka upp och det gjorde det alltså på traktens bästa loppis. Ett gammalt påslakan i härliga retrofärger låg där och bara väntade på att jag skulle ta hem det. Jag betalade ju förstås för det, hela 6 euro betalade jag för två hela påslakan.

Jag älskar färgerna i det här tyget och med de bruna sidenbanden fick den det där lilla extra. Det kan bra hända att jag vill sy en i siden åt mig också till julen eller nåt sånt. Den är bekväm och jag tycker modellen sitter bra på, även om jag insåg att den kunde ha varit en storlek mindre, den blir lite onödigt pösig.


Mönster: Moda 6/2004

onsdag 24 oktober 2012

Ringlek med resårlek


Förra veckan fick jag äntligen städat ur mitt äldsta barns klädskåp. Jag vet inte när jag har gjort det senast. Han har växt massor och de flesta tröjorna var för korta, speciellt i ärmarna. Jag hade lovat mig själv att inte sy en enda ny tröja åt honom innan jag sett till att klädhögen minskat ordentligt. Det var nog det löftet till mig själv som gjorde att jag fick det gjort. Och det var nog verkligen länge sedan jag hade städat ur för små kläder för många av Melvins tröjor fick flytta direkt upp i Maltes hylla, varpå jag insåg att många plagg jag har tänkt sy åt Malte egentligen inte behövs. Men de är ju lite olika i kroppsformen och eftersom Melvins tröjor är anpassade för en smalis ser vissa inte alls lika bra ut på Malte. Dessutom passar de i lite olika färger.

 Nåja. Tröjhögen minskade rejält och det firade jag med att sy något nytt. Jag hade redan klippt till en tröja av Liandlos tyg med barn från jordens alla hörn, samma tyg jag använde åt Natalie. Melvin ville själv ha enfärgade ärmar och de mattade kanske av det barnsliga intrycket lite. Melvin vill inte ha för gulliga kläder numera, han fyller ju snart sex år.

Då jag letade resårer insåg jag att jag hade många små remsor av olika färger. Jag tycker alltid att det är svårt att utnyttja resårtyget på bästa sätt, det lämnar alltid små smala stuvbitar som inte räcker så långt. Nu bestämde jag mig för att använda upp tre av dessa smala remsor och satte olika färger i både ärmslut och halshål och det blev effektfullt i all sin enkelhet. Ett koncept jag kommer att använda igen. Jag valde färger ur tyget och satte rött och gult i ärmsluten och turkos i halsringningen.

Snart firar jag 100 inlägg det här året och det tänkte jag fira med en utlottning. Bara så ni vet.

Mönster: Ottobre 4/2011
Storlek: 116/122

söndag 21 oktober 2012

Hängselbyxor


Babyn vår växer. Jag var på 9 månaders kontroll med honom förra veckan och det är konstigt att tänka att tiden gått så fort. Jag får småningom börja ta fram nästa storlek åt honom och därför sydde jag de här byxorna på flit för stora. Jag trodde när jag hade dem färdiga att de var jätte mycket för stora, men snart kan han säkert ha dem. Egentligen kan han ha dem redan nu tack vare pöset i bensluten. Det är benslutsmudd och de är så tajta att han nu kan ha dem med lite extra pös. 

Den bruna velouren hade jag med mig från en tygbytarkväll på syjuntan i våras och bokstäverna är tillklippta från en stuvbit av ett bomullstyg jag fick av en annan syjunttis.

Mönstret är Heidis framarbetade mönster, som jag i min tur har ändrat lite för att få det att passa Milo. Ett par till är redan tillklippta, men jag har inte så bråttom att sy ihop dem då de ännu är lite för stora och jag har så väldig lust att sy till mig själv just nu och Melvin behöver få flera par byxor . Men det är annars en underbar modell på hängselbyxor.

Mönster: Heidis 
Storlek:  ca 80


Matchande mor och son




Plötsligt föll den över mig igen, den där lusten att sy kläder till mig själv. Det mesta jag syr blir till barnen och de är inte så noga med hur det sitter på. Tygåtgången är en helt annan då jag ska ha tyget till mig själv än då det ska till barnen då det blir dyrare helt enkelt. Men då jag var in till Eurokangas i ett helt annat ärende för några veckor sedan föll mina ögon på en härlig grön nyans av prickar och då tänkte jag faktiskt att jag ska sy en prickig tröja till  mig själv för att pigga upp min höst lite. Så ursprungstanken var en tröja till mig själv, sedan lämnade det lite tyg som jag klippte upp till en body åt Milo. Så nu matchar vi då han och jag.

Milos body är sydd enligt samma mönster jag använt förut och jag tycker att det sitter bra på. Jag gjorde den här lite längre i ärmsluten för att förlänga användningstiden då han växer så mycket.

Min egen tröja är sydd enligt ett mönster ur Ottobre 5/2012 och modellen heter "Stormy Blue". Jag var lite tveksam till de små rynkningarna i halshålet och funderade om det blir för pyjamasaktigt med rynkor och prickar. Men det blev inte så många rynkor och modellen passar min kroppsform bra så jag ska sy flera till mig småningom, jag har bara så lite "vuxentyg" hemma.

Jag får ibland frågan vad jag har på gång och den frågan tycker jag är omöjlig att svara på. Jag har liksom inte bara en sak på gång, utan massor med planer. Ibland vill jag bara sy en snabb enkel tröja eller ett par byxor som jag sytt många gånger medan jag ibland längtar efter att sy något mera krävande som kräver lite annan typ av koncentration.

Jag har merinoull projekt på gång snart då jag har beställt tyg för att sy underställ åt den äldsta och den yngsta inför vintern. Malte får ta Melvins gamla.

Och så har jag nya projekt på gång till mig själv också, retrotunika av gamla gardiner och en prickig klänning.

Mönster:
Body - Eget, storlek 74/80
Tröja - "Stormy Blue" Ottobre 5/2012

onsdag 17 oktober 2012

En till "Bohemian"

Jag fastnar ibland för ett mönster som jag sedan aldrig tröttnar på att sy upp i olika tyger. "Bohemian"-tunikan ur Ottobre 5/2009 är en sådan. Jag har gjort fyra varianter av den åt mig själv, tre åt min mamma och nu då en av mina systrar firade födelsedag fick hon också ett exemplar.

Tyget är Nansos fina "Satukaupunki" som jag nu har haft i tre olika färgställningar. En blå åt mig själv, en vit/röd åt min mamma och nu i grönt. Jag tycker tyget är så fint och stilrent till den här modellen.

Jag tror att tunikan blev uppskattad och kommer till användning. Hon tyckte att min blåa var så fin, men det blåa tyget var slut så det fick bli grönt den här gången. Men det är en väldigt vacker grön nyans på den.

Mönster: Ottobre 5/2009

måndag 15 oktober 2012

Klättereken och uniformskjolen.

 När jag var barn planterade vi hemma på gården vid mitt barndomshem en ek. Min ena syster hade fått plantan i pris i någon tävling och den planterades på vinst och förlust eftersom vissa påstod att vi har för kallt för att en liten svag ekplanta skall klara vintern. Men den växte långsamt och sakta men säkert blev den större och större. Jag minns att jag började vänta på att den skulle bli så stor att jag kunde börja klättra i den. Men när den började uppnå sådana höjder tyckte jag inte att det var så roligt att klättra i träd längre. Jag blev stor innan trädet blev det, men istället får mina barn leva min klätterdröm i mommos och moffas klätterträd. Nu är det över 10 år sedan jag flyttade hemifrån, men i helgen fick jag för mig att klättra i det stora trädet på baksidan av gården. Så dit i trädet klättrade jag med min kjol, men eftersom jag blivit lite höjdrädd vågade jag inte mig så högt upp.
Och kjolen ja. Jag är glad att vi inte har skoluniformer i vårt land, men jag kan tycka att veckade uniformskjolar är lite snygga. Eftersom jag älskar att ha kjol även på hösten ville jag sy en höstkjol åt mig. Jag är svag för rutigt, har alltid varit det och detta tyg beställde jag från buttinette redan i våras, mest bara för att det var rutigt och billigt - en oslagbar kombination. Det blev vår och sommar och tyget lämnade att ligga i min hylla i väntan på hösten.

När jag sedan fick förtroendet att tillhandahålla svägerskans mönstertidningar medan hon och hennes make, Jonathans bror, vistas utomlands ett år fanns mönstret i en av hennes tidningar så jag skred till verket med min rutiga, veckade höstkjol och I love it. Den kunde ha varit lite tajtare över höften, men det kan jag ju åtgärda ifall det blir flera.

Så Säde: Om du i Namibien läser det här, vet du att dina tidningar inte dammar. De används och jag tackar för lånet så här på förhand.

Mönster: Suuri Käsityölehti 11-12/2004

söndag 14 oktober 2012

Yada-klänningen

Nu har vi varit på dop och fått närvara när Natalie blev döpt och nu ska jag då också sätta in ett inlägg om hennes festklänning, Yada-klänningen jag fick i uppdrag att sy åt henne.

Yada är alltså hennes thailändska namn och klänningen är sydd av två tyg från Thailand och min mammas gamla underlakan som foder. När jag fick den mönstrade tygbiten i min hand hade jag en klar bild av hurudan klänning jag skulle sy, men som ni läste i ett tidigare inlägg blev ju den idén till ingenting.

På väg med Melvin till förskolan en dag fick jag en bild i huvudet av en klänning som jag inte hade något mönster på, så jag började konstruera ett eget. Kanhända det finns i någon tidning, men ingen jag råkade ha så jag fick så lov att konstruera mitt eget.

Min utgångsplan var en A-linjeformad klänning med en kil i det avvikande tyget jag fått av min syster. Första prototypen blev fel på det sättet att kilen kom mitt på framstycket och så ville jag inte ha det, jag ville ha det lite till vänstra sidan. Jag tänkte om och funderade lite vidare och fick sedan kilen där jag ville ha den. Jag sydde en modell i ett gammalt påslakan och prövade det på vår gudson Matheo som är jämngammal med Natalie. Till min stora förbluffande glädje satt den helt bra på, jag behövde bara göra den lite vidare vid midjan.

När jag skulle börja sy ihop den rätta klänningen började jag fundera på om jag skulle ta mig in till stan för att köpa mera av det samma tyget som jag hade köpt till att börja med till den första, felkonstruerade klänningen. Men jag orkade inte och kom att tänka på att jag någonstans borde ha en liten bit plommonfärgad thaisiden som lämnade efter en klänning jag sydde till mig 2008. Och längst ner i mina gömmor hittade jag det och de resterna räckte precis till vad det skulle. Tyget är köpt i Thailand då min mamma och pappa var där 2007. Jag kombinerade den tunna thaisiden med det lite kraftigare tyget jag hade fått på vinst och förlust och det blev bra. Jag fodrade den sedan med ett gammalt lakan som var mjukt och härligt att ha mot kroppen. 

Klänningen passade och hon bar i dag alltså en klänning designad och konstruerad just för henne. Och jag är lite så där barnsligt stolt över att jag gjort allting själv! Ett tack måste jag också säga till Matheo och hans mor för enträget povande under processens gång. 

Få saker är jag riktigt nöjd och stolt över, men den här Yada-klänningen är en av dem.

torsdag 11 oktober 2012

Made for Vanessa

Jag kan inte annat än konstatera att tiden går fort. Tänk att den lilla babyn som ifjol fick de här kläderna redan har vuxit upp och blivit en 1-åring som går omkring här i världen. Vanessa har haft 1-års dag och jag sydde en tunika till henne.

Tyget har jag haft i min hylla rätt länge. Jag beställde det i början på sommaren, men det har inte blivit sytt något av det förrän nu. Jag fullkomligt älskar färgerna i det här tyget och kvaliteten är så skön att sy i. Det är ett stabilt tyg som ändå är mjukt och följsamt.

Grattis på 1-årsdagen Vanessa!

Mönster: Welinders tunika
Storlek: 74/80

söndag 7 oktober 2012

Egen design

I går avslutade jag ett projekt som blev något mer utdraget än jag nånsin anat. Men så blev det också mycket roligare än jag trott och MYCKET lärorikt. Jag bara väntar på att få sätta upp bilden, men det får jag och ni snällt vänta på i en vecka.

Nästa söndag ska vi nämligen på dop. Min systerdotter Natalie ska bli döpt och hon får en specialdesignad klänning. Inte dopklänningen, men en festklänning. Eftersom hon är nästan 1,5 år och har mycket spring i benen tror jag att det kan vara svårt att få dopklänningen att hållas på längre än nödvändigt. Så resten av festen ska hon ha en festklänning.

Min syster ringde redan i augusti och frågade om jag kunde tänka mig att sy en klänning åt Natalie. Syrran hade köpt ett tyg i Thailand som hon skulle ha en kjol av själv. Men hon sa att om det räcker får jag gärna använda det tyget någonstans i klänningen. När jag fick tyget i min hand hade jag en tanke om vilken modell det kunde passa till. När jag sen klev in på Eurokangas för att hitta ett tyg att kombinera det med fanns inte något sånt tyg jag hade tänkt mig. Jag måste ta ett annat tyg och då dök en ny modell upp i mina tankar. Jag började rita av mönster och redan då tyckte jag att det inte stämde riktigt, men jag sydde i alla fall. När den var nästan färdig såg det fel ut och jag bad min kompis komma hit med sin son Matheo som är lika gammal som Natalie så jag kunde få prova den. Det såg inte alls bra ut.

Jag brukar aldrig vara så noga med att följa beskrivningarna till punkt och pricka, men den här gången gjorde jag det. Jag hade ritat in alla nödvändiga markeringar på mönstret och tyget och ändå blev det fel. Efter att jag kollat igenom det många gånger kunde jag konstatera att mönstret var felkonstruerat från början, en miss från tidningens sida. Jag hade med min misslyckade klänning till syjuntan och frågade råd av de andra och jag hade kanske kunnat rädda upp det på något sätt, men det hade inte blivit snyggt. Och nu skulle jag sy en festklänning åt en annan och jag ville att det skulle bli bra. Jag tänkte att jag får bita i det sura äpplet och sprätta upp och konstruera om just den mönsterdelen. Men vid laget hade jag fått nog av den modellen och jag funderade hur jag skulle gå vidare. Jag bläddrade genom alla mina mönstertidningar, men hittade ingen modell jag fastnade för.

På väg med Melvin till förskolan i torsdags fick jag en snilleblixt och såg en klänning framför mig som jag aldrig sett mönster på, men som jag tänkte att det skulle bli bra. Så jag ritade av lite härifrån och lite därifrån, ändrade om, klippte fel och konstruerade om. Och till sist hade jag ritat ett helt eget mönster och designat en klänning åt Natalie alldeles själv. Jag sydde ihop en klänning av ett gammalt påslakan och sprang över till Matheos hus och prövade modellen. Den behövde ändras lite, men den satt ändå rätt bra på och nu har jag den färdig.

Jag kallar modellen för "Yada-klänningen" för Natalies thailändska namn är Yada och hela klänningen känns lite thai-inspirerad. Och jag är faktiskt ganska stolt att jag gjort allting själv, till och med designat och konstruerat mönstret själv. Natalie har inte kunnat prova den ännu, men Matheo är bara några veckor yngre så storleksmässigt borde de vara ungefär likadana.

Mer än så kan jag inte berätta just nu för Natalies mamma har inte ens sett den ännu, den hänger ännu på en galg hemma hos mig. Så bildbeviset får ni vänta på till nästa söndag då den varit i användning.