Den kreativa ådran

Under det senaste året, speciellt våren, som innefattade stora förändringar i livet tappade jag nånstans på vägen lusten och glädjen att skapa. Det fanns plötsligt inte tid och inte heller lust i samma utsträckning som förut. Min kreativitet gavs inget utrymme. Tyg och mönster fanns i mängder hemma, men när jag öppnade tygskåpet såg jag bara material i de tyg jag tidigare alltid såg ett plagg. Nu såg jag inte längre vad ett tyg kunde bli, jag fick inga ideer. Alla planer jag en gång hade med alla de vackra tygen fanns inte längre. Jag vet inte vart alla planer gick och gömde sig, men de gavs inte utrymme i min hjärna. Hjärnan var på nåt sätt full och mätt av allt det nya jag förväntades lära mig och kunna att den gick på övervarv och de kreativa planerna fick kliva åt sidan. Jag orkade inte sy och än mindre skriva blogginlägg om det lilla jag sydde.

Våren gick ut på att lära sig att arbeta och samtidigt vara mamma och fru. Våren gick ut på att lära känna en ny version av mig själv och det var faktiskt jättejobbigt, även om det var oerhört givande. Jag behövde landa i en ny vardag, en vardag där syintresset inte fick plats. Och inflygningen mot landningsbanan tog mera kraft och energi än jag hade kunnat föreställa mig. Den tog inte bara nån dag, inte heller bara några veckor utan ett drygt halvår tog det att landa i den nya vardagen.

Men så hände något för ett par veckor sedan. Jag öppnade tygskåpet och mina ögon stannade på en liten restbit av ett blått trikåtyg och jag såg igen, dvs jag såg vad den där blåa tygbiten skulle bli. Och jag blev alldeles till mig av glädje och iver då jag insåg att jag var tillbaka, blodet hade börjat pumpa ut i min kreativa ådra igen. Jag såg inte bara ett tyg, utan en tröja med en applikation och resultatet ser ni här:

Filmen "Frozen" har inte fått så där alldeles stor genomslagskraft hos oss, jag vet inte om det kanske beror på att jag bor med enbart killar. Vi är inte så prinsessiga av oss, men vi har sett den en gång och favoritfiguren var ju den oerhört charmiga snögubben Olof och det var ju han jag såg som applikation och jag satte igång. Det var jättelängesedan jag hade sytt någon applikation, men den blev riktigt bra. Den är sydd i restbitar av trikå. Den blåa trikån som är själva tröjan är en väldigt tunn trikå så det hade blivit lite "tungt" att sy applikationen i velour.

Jag gillar kombinationen blått och rött så kantningen fick bli av röd mudd. Jag hade passande nog tryckknäppen med snöflingor på så det fick det bli.

Och ja, så här stor är vår minsting numera.

Mönster: Eget hopkok
Storlek:104


Jag hoppas nu att landningsbanan ska vara så pass lång att jag tar mig tid att både sy och skriva blogginlägg om det jag sytt nu igen. Jag har saknat dokumentationen för egen del. Det var roligt att dokumentera vad jag tillverkade.

Högt bland molnen

Jag känner ibland att det är där jag befinner mig, högt över molnen. Just nu kan jag känna att livet ler mot mig. Allt är inte rosenrött och skimrande, visst möter jag motgångar dagligen och känner mig besviken på mig själv. Men i det stora hela mår jag bra och trivs med tillvaron. Att jobba 50% var så rätt något kunde bli. Jag trivs på jobbet, men märker att jag njuter extra mycket av att vara med barnen mina lediga dagar och jag tycker mig märka att jag är en gladare mamma och medmänniska än jag var innan och då har jag ändå upplevt mig som en mycket glad kvinna även tidigare.

Med 50% jobb hinner jag också sy en hel del. Jag har redan för ett tag sedan gett upp tanken på att dokumentera allt jag syr, då skulle jag inte göra annat än sy och skriva blogginlägg. Så jag väljer lite.

Jag beställde någon gång ett turkos molntyg. Igen ett sånt där tygköp som var billigt, men utan plan. Jag tog fram det ur min hylla en varm sommardag och jag fick en plan för tyget. En applikationsplan...

Och planen var ett plan. Jag tänkte mig att planet skulle flyga bland molnen. Det var mellansonen som skulle få tröjan och då fanns det bara ett specifikt plan som kunde komma på tal, Dusty Spridenfält från "Planes"-filmen som är den stora favoriten just nu.

Jag använde trikårester till applikationen. Sedan valde jag att ta fasta på planets orange färg till muddkantningen och sydde täcksöm med orange tråd.

Pojken blev nöjd och såg att det var Dusty trots att jag förenklat honom lite.

Mönster: Ottobre 3/2010
Storlek: 116

En helhet av rester

På syjuntans sy-lan i höstas hoppade en del av syjuntevännerna i en bil och åkte till ett tygloppis i grannkommunen. Jag valde att inte åka med för jag ville sy det projekt jag hade på gång och ansåg att jag inte hade behov av mera tyg just då. Jag tänkte att om jag åker med kommer jag säkert hem med något också. När de kom tillbaka hade den ena av dem köpt ett tyg med cowboyhattar på som hon skulle ha till sina pojkar. Hon började genast klippa och jag tyckte om tyget. Melvin var inne i en cowboy period just då och då hon hade klippt färdigt frågade hon om jag ville ha resterna. Jag fick det och på så sätt fick jag tyg utan att behöva åka nånstans. Tack för det. Tyget var lite missfärgat så jag tänkte att det behöver nog pusslas en del för att få ihop det till en hel tröja åt Melvin. Jag tog hem det och har nu som då haft fram det och försökt tänka ut en smidig plan för just det tyget. Men det har alltid bara lämnat. 

Nu har jag verkligen på gång ett försök att få uppanvänt en del av mina tyg. Efter att jag sytt "Höna-pöna" tröjan till Milo kom jag på hur jag skulle använda cowboyhattarna. Hilcos smalrandiga tyg i kombination med ett annat tyg och en applikation var ju ett fungerande koncept så jag bestämde mig för att köra samma stil igen. 

Det fick bli en Cowboy applikation, en sheriff. En av de mest invecklade applikationer jag har gjort tror jag. Det var så många små delar och färger att hålla reda på. Det tog mig hela semifinal 1 i Eurovision Song Contest att fästa applikationens trådar. 

I applikationen har jag blandat material rätt friskt. Ansikte och armar är velour, skjortan är rester av rutig trikå, jag använde mina söndriga jeans till byxor och väst. Hatt och stövlar är gjorda av brun trikå. Kronan på verket blev den lilla stjärnan. Det var den som gjorde den här killen till en sheriff. Stjärnniten är tagen ur min mammas gamla sygömmor. Jag minns att jag hade likadana stjärnnitar på en jeansjacka när jag var barn.

Melvin tyckte om sin tröja och den kommer nog att bli en sommarfavorit tror jag.

Mönster: "Raide", Ottobre 6/2012 (med korta ärmar)

Storlek: 128

När rester möter rester...

...kan det uppstå kärlek.

Jag har så oerhört svårt att kasta tyg. Jag tänker att varje liten restbit kan räcka till något ännu, om inte till annat så till en liten lapp i ett lapptäcke. Resttygerna samlas på hög vartfefter det kommer ännu mera rester. Högen fylls på utan att det minskar något i den. Men så en dag möter ett resttyg ett annat i högen och plötsligt ser jag vad som ska skapas av två tyg som passar ihop.

Det randiga tyget har legat ett bra tag i min restlåda. Det var en rätt stor restbit, men inte tillräckligt stor för att få en hel tröja av det.

När jag satte resterna från min påskklänning i restlådan träffades prickarna och ränderna och jag såg framför mig kärleksfulla hönor. (Det har ju just varit påsk). Ena sidan blev prickig och den andra randig. Baksidan är helt av det randiga tyget.

Det var ett tag sedan jag sytt applikationer nu igen och det är ju på riktigt roligt att sy dem, om än lite pilligt. Applikationen är gjord av stuvbitar av velour.

"Öna Pöna töjan" som lilleman själv kallar den hittade snabbt sin plats som en av hans favorittröjor. Tänk att vissa tyg och kläder kan tilltala en människa mer än andra tyg, till och med för en sån här liten människa.

Mönster: "Octopus", Ottobre 3/2008
Storlek: 92

"En sån pyjamas som Alfons har"

Ibland är den där tidsperioden från tanke till handling väldigt lång. För snart 2 år sedan då vi ordnade tygloppis hittade jag ett tyg på en syjunttis bord. Ett stumt, ganska tunt bomullstyg jag genast såg en kragpyjamas i. Jag köpte tyget, men hittade på en massa andra saker att sy emellanåt. Jag besitter förmågan att skjuta fram sånt som kräver onödigt mycket tankearbete. Nu som då har jag haft fram det där tyget och tänkte att jag skulle börja rita av mönstret, men kommit på att jag ska sy något annat i stället.

När jag förra veckan läste "God natt, Alfons Åberg" för Malte började han leka att han var Alfons med allt vad det innebar vid läggdags. Han var törstig och kissnödig och så vidare och i samma veva pekade han på Alfons i boken och sa "Jag skulle vilja ha en sån pyjamas som Alfons har". I boken har Alfons en kragpyjamas med knäppning och krage och det var den kommentaren som satte fart på mig. Så medan han somnade ritade jag av mönstret och bestämde mig för att den här pyjamasen skulle bli ett av mina Sy-lan projekt.

Så i packningen i fredags hade jag bland en massa andra tillklippta saker också med Maltes pyjamas. Och under några av de 24 timmarna vi hade till vårt förfogande för vårt sy-lan sydde jag den.

Jag tänkte nog för mig själv många gånger att det kändes smått onödigt att sätta så mycket tid på en pyjamas. Men på samma gång har jag sytt så pass länge och så pass mycket nu att jag alltmera börjar tycka om att utmana mig själv lite och inte alltid sy det enklaste som jag vet att jag kan. Det här blev en riktigt rolig utmaning för mig. Jag suckade bara lite när jag hamnade att sprätta. Att sy den i så trevligt sällskap gjorde också sitt för att suckarna inte kändes så tunga.

På lördag efter frukosten gick jag in till den lilla knappbutiken i stan och hittade de sötaste små spindelknappar som passade så bra till pyjamasen. Malte blev så lycklig när jag kom hem med hans nya pyjamas. "Det är ju nästan en sån som Alfons har"!

Mönster: Ottobre 4/2003
Storlek: 116

Efter att jag klippt till Maltes pyjamas tyckte jag att det lämnat så mycket tyg att det skulle räcka till en pyjamas åt Milo också, men hur jag än vände och vred fick jag inte tyget att räcka till en likadan pyjamas som Maltes. Jag bestämde mig då för att sy byxorna av samma tyg och sy en trikåtröja med applikationer ur byxtyget att använda som pyjamaströja.

Det ljusgråa trikåtyget var ett tyg jag hittade bland mina enfärgade trikårester och jag vet inte alls varifrån det kommer från början. Jag applicerade en uggla och ett spindelnät på tröjan och så fick även Milo en ny pyjamas.

Mönster:
Byxor - Ottobre 4/2003, storlek 92
Tröja - Ottobre 6/2009, storlek 92



Sy-lan börjar vara ett tillfälle man börjar se framemot mera och mera för varje gång. Vi har kört konceptet så många gånger nu att det börjar gå på rutin. Vi "Checkar in" med våra maskiner och vår packning runt kl 17 en fredag kväll och 24 timmar senare "checkar vi ut" igen och då har många meter tyg förvandlats till fina plagg eller väskor eller annat vackert och kreativt. Vi äter middagen på pizzerian, som finns alldeles nära stället där vi huserar. Vi bokar in oss på morgonmål på något matställe inne i stan och lunchen brukar vi ordna med att några har bakat pajer och någon annan har gjort sallad. Annars kör vi knytkalas koncept då det gäller dricka, kaffe, godis, sötsaker och chips.

Jag har börjat förbereda mig bättre och bättre varenda gång. Jag klipper ut färdigt, planerar vilka resårer, trådar och andra tillbehör jag behöver ha med mig och packar i god tid. Alla tre symaksinerna brukar jag vilja ha med och jag har lika mycket packning för bara mig för ett dygn med syjuntevännerna som jag har när vi åker hela familjen någonstans flera dagar. Någon ställde en gång frågan om jag tycker att det är värt det. Och mitt svar var absolut! Det där konceptet vi har fungerar och det är verkligen något jag försöker kunna vara med på. Det gör så gott för mig att få åka bort, glömma allt vad hushåll, tvätt och matlagning heter. Att inte behöva vara tillgänglig för barnen hela tiden och få vara bara jag, inte vara mamma just då, utan vara den jag är. Jag är alla gånger lika glad att komma hem till barnen igen för det är med dem jag verkligen känner att jag vill vara. Men det gör så gott att komma bort lite ibland, bort från det där vanliga.

Jag hann ju sy så mycket mera än de här pyjamasarna och undan för undan vill jag nog dokumentera de sakerna här.

En glad elefant

Ett par dagar innan jul insåg jag att jag hann bli färdig med alla "måste"- klappar och med ens satte jag igång med att sy något åt någon av mina egna också. Jag började med en klapp till min glada nästan tvååring. Då kunde jag ju inte bara sy en tröja rätt och slätt utan då började jag hålla på med applikationer också.

Jag hade kvar en bit av jofotex elefanttyg. Ett tyg jag haft i så många färgställningar att jag numera faktiskt blivit lite trött på det fastän jag tidigare hållit hårt på åsikten att man inte kan bli trött på just det tyget. Jag har haft det i limegrönt, i blått, i rött, i turkos, i svart och i gult. Hade jag haft en flicka hade jag säkert haft det i rosa också. Det var en bit gult jag hade kvar i mitt skåp. En bit jag faktiskt sparat med tanke på en tröja åt Milo. Jag tycker om den varmgula färgen.

Eftersom tyget är fullt av elefanter tänkte jag dra elefanttemat till sin spets och applicerade en glad elefant på tröjan. Jag hade tänkt kanta med samma gråa resår, men jag hade inte rätt nyans och det kändes bara fel att sätta en resår som var "nästan rätt". Så jag steg ur den gråa zonen och klev in i en mörklila zon istället. Jag kan tycka att gult och lila är så snyggt ihop. Mönstret "Little lamb" fick jag prövat nu också. Milo har varit för liten för det mönstret då det börjar från 92, men nu då vi småningom börjar vara förbi bodyåldern är jag på jakt efter nya välsittande tröjmönster och det här mönstret var inte alls så dumt. Använder det gärna på nytt.

Jag hade förhoppningar i början av detta år att lära mig göra snygga applikationer och visst har jag lärt mig en del, men jag får dem ännu inte lika snygga som många andra får dem. Ibland undrar jag om min maskin inte kan sy tillräckligt tät siksak. För här finns definitivt mera att lära ännu nästa år. Men jag är glad och nöjd att jag kommit så här långt. Det här med applikationer är lite väl tålamodsprövande ibland. Och så finns det så många fina tyg som är finast bara i sig själv.

Den här elefanten är jag i alla fall helt nöjd med.

Mönster: "Little lamb", Ottobre 4/2012
Storlek: 92

Jag vill byta två pepparkakor mot en pyttipanna

Jag och mina systrar idkar nu som då byteshandel. De är båda två duktiga stickerskor, men ingendera av dem kommer särskilt bra överens med symaskiner av olika slag. Jag igen känner mig inte särskilt bekväm i stickornas sällskap. Jag har till exempel en strumpa som jag stickade för två vintrar sedan som fortfarande lever ett änkeliv eftersom den andra sockan ännu inte är stickad. Kanske jag skulle få den stickad den här vintern.

Vi brukar nu som då byta något sytt mot något stickat. Med min äldsta syster har jag nu bytt en julfestklänning till hennes 2,5-åriga dotter mot en sjal.

När jag tillsammans med en syjuntevän besökte tygbutiken "Ahkera Liisa" i Laihela i oktober fastnade mina ögon på det här röda trikåtyget med vita hjärtan på. Jag visste inte då vad jag skulle sy av det, men jag visste att jag inte kunde lämna det i butiken. Jag köpte det sista som fanns på rullen och tog hem det. Efter någon vecka började jag se en klänning i tyget. En julklänning med bruna detaljer och jag slog en signal till syrran och frågade om Natalie behövde någon julfestklänning och det behövde hon eller så lyckades jag övertala syrran att hennes dotter nog behövde en. Hur som helst.

Jag ville hålla modellen enkel, men effektfull och utgick från Welinders tunikamönster som jag fick tips om att var ett bra mönster av flickmammorna på syjuntan. Jag är lite av en novis då det gäller fungerande klänningsmönster. Jag klippte av fram och bakstycket en bit under ärmhålen och satte in en brun tygbit. För att ännu öka på julkänslan applicerade jag en pepparkaksgubbe och en pepparkaksgumma i det ena hörnet.

Mönster: Welinders tunika.

Storlek: 98/104

I utbyte fick jag en så kallad "Pyttipanna"- sjal. Eller halsduk eller scarf eller vad det nu är. Jag tycker om den i vilket fall som helst. Jag kan tycka hon är lite småtokig den där systern min, men på ett positiv sätt. Hon har nu inom loppet av några veckor stickat 8 pyttipannor. Jag vet inte om jag borde bli orolig då det vekar ha blivit ett beroende.

Fina är de i alla fall och de lär vara lättstickade, men den saken ska nog inte jag uttrycka mig om. Jag, som inte ens får två strumpor stickade. Vilken tur att man är olika och kan komplettera varann.

Sy-lan resultatet

Jag tillfrisknade så pass att jag kunde delta i sy-lan fredag till lördag. 24 timmar ostörd sytid gör ju en frisk även om man skulle råka vara sjuk. Jag hade på grund av förkylningen inte hunnit förbereda mig i samma utsträckning som jag brukar. Jag brukar nämligen klippa till allt färdigt så jag bara behöver tuta och köra. Den här gången fick jag ta med lite av varje och bara se vad jag kände för att göra. Och jag hann med en hel del trots allt. Här kommer ett litet urval:

Vår lilleman behövde pyjamas så jag sydde ihop en pyjamaströja av Liandlos tyg "Haren och sköldpaddan". Mönstret jag använt var helt enkelt mönster på en baströja jag hittade i min mönsterlåda. Jag hade inte skrivit på mönsterdelarna varifrån jag hämtat det, men jag antar att det är från någon Ottobre. Byxorna är Meedoms tajts, men med mudd nertill. Tyget till byxorna fyndade jag på tygloppis, men eftersom jag vet vem som sålde det vet jag att det ursprungligen kommer från Buttinette.

Jag tycker om att sy pyjamas och är så glad att de två äldsta också behöver nya pyjamasar.

Storlek: 86

Milo behövde också nya basbyxor och jag sköt min vana trogen upp att sy dem. Av någon orsak jag inte ens själv känner till har jag stagnerat i ett tänkande kring att jag inte tycker om att sy byxor. Egentligen är det inte svårt och inte tar det särskilt länge heller, men jag tycker att det är på något sätt lite tråkigt. Den här gången prövade jag ett nytt mönster också och drog mig lite för att sy upp dem då jag helt enkelt inte visste hur det mönstret skulle passa. Men de sitter rätt bra. Enligt mönstret skulle de inte ha mudd i bensluten, men eftersom få saker så irriterande som när barnet trampar på fållen satte jag mudd så de skulle hållas på och uppe. Byxorna var också märkvärdigt låga i midjan och hade mudd istället för fålltillägg och gummiband, så nästa par ska jag höja i midjan. Jag sydde fast bokstäver som bildar hans namn och är glad åt att han har ett så kort namn. Världens bästa velour köper man från Kestovaippakauppa och den är underbart mjuk och härlig och behåller mjukheten tvätt efter tvätt. Nuförtiden vill jag nästan bara ha deras velour.

Mönstret är från Sömnadsmagasin 8/2012 och det kan irritera mig att de numrerar barnkläder enligt ålder istället för storlek. Dessa sydde jag nu efter mönstret för en 1-åring, men jag undrar om jag borde ha använt mönstret för 2 år i stället. Kanhända att det hade hjälpt upp den låga midjan lite, men benlängden var ok för en 1-åring. Milo är drygt 1½ år. Jag föredrar alla gånger numreringen 86... 92... 98 osv...

När jag insåg att det inte alls behöver vara tråkigt att sy byxor sydde jag också upp ett par velourbyxor enligt samma mönster till Milos 6 veckor yngre kusin Arthur. Arthurs byxor blev bruna med limegröna bokstäver som skulle matcha bodyn han fick. Den här velouren är inte Kestovaippakauppas utan en bit jag bytte till mig på en tygbytarkväll en gång.

Bodyn är sydd i Liandlos "10 små indianer"- tyg enligt mitt eget mönster. Jag sydde två likadana bodyn, så Milo har en likadan och med setet följde också ett löfte. Arthur ska flytta utomlands med sin mamma och pappa för några år och löftet jag gav är att varje gång jag klär på Milo hans "10 små indianer" body  ska be för dem eftersom jag vet att Arthur har en likadan.

Jag sydde också en annan body till Milo, men den har jag inte fått fotograferat ännu. Jag sydde också ett par byxor åt Malte, ett par åt Melvin och en tröja till min 9-åriga systerdotter. Byxorna har jag inte fotograferat och tröjan har systerdottern ännu inte fått så därför sätter jag det inte hit ännu. Men en jumppapåse fick jag sytt:

Malte har börjat gå på jumppaskoj en kväll i veckan och behövde en jumppapåse för tossor och vattenflaska. Så jag sydde en enligt samma mått (ca 45 x 35 cm) som den jag sydde till Melvin i våras. Enkelt med några raka sömmar och ett band.

Tyget med de så välkända och omtyckta bilarna från filmerna om Blixten McQueen är beställt från Kangastukku för länge sedan, men är lika aktuellt nu som då det blev köpt. Jag köpte 3,5 meter band (anoraksnodd) eftersom de löper dubbelt, men banden blev ändå kanske lite onödigt långa då han ska bära den på ryggen.

Så visst hann jag med en hel del på ett dygn trots allt. Och jag fick en insikt även detta sy-lan. Insikten den här gången var att det inte alls är så förhatligt att sy byxor. Jag sydde 4 par byxor under dygnet med maskinerna och vännerna i världens bästa syjunta.

Nu har symaskinerna stått så gott som orörda sedan helgen och jag måste medge att det känns frustrerande att ha så många ideer jag vill förverkliga, men så lite tid att genomföra alla planer. Jag har kläder till mig själv i tankarna, en och annan pyjamas och några applikationer jag skulle vilja ta itu med. Det är ju inget jag måste jag göra, men något jag så gärna vill göra. Allt har sin tid...

Mor och son och randigt

Häromdagen kom jag äntligen till skott med två projekt som legat länge på "att sy"- listan. Jag kan ana mig till att det omedvetet har varit applikationen som dröjt projektets framfart. Jag visste att sonens "Angry birds" tröja skulle ha potential att bli omåttligt populär bara den blev bra och jag är ännu lite osäker att sätta mig ner för att sy applikationer trots att jag börjat behärska dem helt bra. Därför har jag skjutit tröjorna på framtiden hela våren, men nu bestämde jag mig för att de skulle sys. Jag hade klippt ut dem färdigt redan i april och eftersom de var kortärmade behövde jag sy dem för att vi skulle hinna använda dem innan det blir för kallt.

Jag älskar det randiga tyget som blev beställt från Majapuu med en syjuntevän i vintras. Jag brukar beklaga mig över att randigt är så tråkigt. Men det här kändes piggt och fräscht med många färgstarka ränder. Redan då jag beställde det visste jag att det skulle bli något åt mig själv av det, men jag beställde så pass mycket att det skulle räcka till något åt ett av mina barn också. Och då jag fick tyget såg jag genast en gul "angry birds" applikation på det.

Mönstret till min tröja är "Stormy Blue" ur Ottobre 5/2012, men förkortad till kortärm. Jag gillar rynkningen mitt fram och den sitter bra på. Jag förlängde fållen något då jag inte tycker om för korta tröjor.

Melvins tröja lyckades över förväntan. Applikationen är gjord av restbitar av velour och tröjan blev just så omåttligt populär jag hade trott och hoppats på.

Mönstret är en Slim Fit modell från någon Ottobre. Det är egentligen en långärmad, men jag kortade bara av ärmarna. Storleken är 128.

Övning ger färdighet

Förra året fick jag kläm på hur jag syr snygga sprund. Jag lovade mig själv att detta år försöka lära mig att sy snygga applikationer. Och övning ger färdighet. Efter Milos brandbilsbyxor insåg jag att det är inte alls är omöjligt att sy snygga applikationer.

Jag tycker så mycket om modellen på hängselbyxorna och beslöt mig för att se till att den väldigt intetsägande cappuccinofärgade velouren som fanns i min låda skulle bli gladare med en applikation. Jag använder den här bodyn väldigt mycket åt honom och det var egentligen utgående från bodyn jag bestämde mig för att det var ett lejon som skulle appliceras på byxorna.

Eftersom jag inte applicerat så mycket tidigare har jag inte tänkt på att spara på små velourbitar och därför har jag fått efterlysa en del av mina syjuntevänner. Den lejongula velouren är från Heidis stuvbitsskåp efter att hon sytt en lejondräkt åt sin dotter. Den mörkbruna är faktiskt ur egna gömmor.

Jag använde mörkbrun mudd till benslut och halskant.


Applikationer är ett väldigt tålamodskrävande arbete med alla trådar som ska
fästas för att den ska hålla användning och tvätt efter tvätt. Jag är inte direkt känd för mitt tålamod, men det är bara att bita i det sura äpplet och ge applikationen den tid den behöver för att få den snygg. För när den sedan sitter där är det väldigt trevligt att man lyckats få dit den.

Lejonbilden hittade jag på internet, men förenklade den lite för att dem skulle bli lite lättare att klippa ut i tyg och applicera.

De svarta pupillerna kändes för pilliga att applicera (ännu) så de är ditmålade med en märkespenna som ska hålla tvätt. Det vita i ögonen är trikå. Nosen är av ljusrosa velour (också ur Heidis gömmor).

Velouren jag använt till byxorna köpte jag av en syjuntevän för ett år sedan. Men den har inte blivit sydd på grund av sin lite tråkiga och intetsägande färg.

Jag är nöjd med den här applikationen och jag känner att jag börjar greppa någorlunda hur de ska sys. Nu syns här ännu lite märkningar för konturer på benen och i ansiktet, men de försvinner i tvätten sedan.

Mönster: Omändrat från en syjunteväns mönster
Storlek: Ca 80

Ett litet brandmansset

Ibland får jag till det så att ivern, inspirationen och lusten att sy sammanfaller med att jag faktiskt har tid att sitta en stund. Och just då det händer är jag glad att jag oftast har färdigt tillklippta projekt att ta till och köra genom symaskinerna.

De här byxorna är nog en av de saker som längst legat tillklippt, typ sedan oktober då jag sydde de här. Jag klippte till dessa blåa då på samma gång, men eftersom det första paret var för stort då sydde jag aldrig ihop de här. Men nu har han växt och Milo-byxorna passar riktigt bra. Så nu var det dags att sy ihop de här också.

Velourtyget är en restbit jag köpte av en syjunttis och det räckte precis. Inget lämnade och inget gick till spillo.

En annan orsak till att de här inte blev sydda var att den vackra färgen var en lite knepig färg då det gällde att hitta rätt färg på resåren. Jag hade tänkt kanta med samma nyans, men jag hittade aldrig nån som matchade tillräckligt bra. Färgen är inte blå och inte är den riktigt turkos heller, så jag visste inte hurudan färg jag skulle sätta... förrän för ett par dagar sedan då jag kom att tänka på Lillestoffs underbara brandmanstyg. Då såg jag plötsligt en brandbilsapplikation på byxorna och då visste jag också att jag sätter en röd resår på byxorna.

Jag sydde ihop en tröja av brandmanstyget. Egentligen tycker jag bättre om bodyn, men jag tycker också att tröjor kan vara lite snygga och förhoppningsvis hålls tröjan innanför hängselbyxorna och lämnar inga bara ryggar. För jag tänkte ju det som ett set.

Applikationen gjorde jag av restbitar av trikå. Jag lär mig lite mera hela tiden och varje applikation jag gör blir aningens bättre än den förra, men de sitter nog långt ifrån perfekt ännu.










Resåren i tröjan och de röda tryckknäppena i byxorna är från min mammas gamla syförråd som jag rotat igenom, tagit med mig och får använda. Tryckknäppena är lite större än mina egna nybeställda och passar perfekt i de här byxorna. Men de är svårare att sätta fast då de inte riktigt passar i min tryckknäppstång. Resåren har en randig struktur som gör den lite extra speciell.






Och när man sätter ihop plaggen tillsammans blev det riktigt sött på vår lilla kille:

Mönster:
Byxor - Omändrat från en syjunteväns mönster.
Tröja - Ottobre 1/2010

Storlek: 80

En sällsynt art

Av alla julklappar jag sydde är jag kanske allra mest nöjd med den här tröjan, samtidigt som det var den gåvan som var den mest spännande att ge för att jag visste att mottagaren endera älskar den eller dissar den totalt.

Det är min egen son som agerar modell, men det är han 8-åriga kusin som fått den därför ser den lite stor ut på Melvin. Det är kanske den gåva jag satt ner mest tid på, men också den jag är allra nöjdast med för att jag är en så naiv nybörjare när det kommer till applikationer.

Jag tänkte att det var ett "wild card" för att jag tänker mig att en 8-årig pojke kanske inte jublar över mjuka paket, men det randiga tyget från JNY-design skrek "Anton" varje gång jag såg på det. För att göra tröjan lite extra speciell bestämde jag mig för att se min applikationsrädsla i vitögat och applicera en tokig spindel på tröjan. Och jag lär mig, även om det inte alls ännu sitter perfekt det där med applikationer.

Spindelbilden hittade jag på internet och förenklade den lite för att få det lite lättare för egen del. I den processen tog jag bort ett par ben även om jag vet att en spindel har åtta ben. Min tokiga spindel har bara sex ben och blev därför en väldigt sällsynt art, kanhända det här är den enda. Spindeln är utklippt i svart velour och munnen och ögonen är av vit trikå.

För att sedan göra tröjan ännu mera speciell ritade jag själv upp ett spindelnät som jag bara sydde på med vanlig raksöm. Jag placerade nätet under högra armen i skarvet mellan fram och bakstycke så att det syns också bakifrån. Här ser man tyvärr tydligt att jag inte riktigt lyckades med att få ränderna justerade, men det får nu duga så här.

I muddvalet tog jag fasta på den svarta spindeln och satte svart halskant och ärmslut.

Helheten blev riktigt lyckad och mottagaren hade tyckt om den... puh... Melvin som fick prova den satte in en beställning på en likadan. Så kanske blir det en lite liknande nån gång igen. Exakt likadan blir den knappast. Dels har jag inte mera av det randiga tyget och dels blir det svårt att få exakt likadan då man syr själv. Men det är ju just det som gör begreppet "handmade" så unikt, att det inte finns en exakt likadan.

Och ja, jag fick mersmak av applikationer...

Mönster: Ottobre 1/2006
Storlek: 128

Feel the rhytm..

I dag hade Melvin fotografering i förskolan och i måndags sydde jag klart en tröja som jag ännu är lite förvånad över hur den blev som den blev. Jag hade tänkt mig något färgglatt och typiskt "mig" i den bemärkelsen att det skulle kanske vara något "liandloligt", men det blev det inte även om tyget faktiskt är Liandlos. Då beställlningen skickades in av en syjunttis funderade hon om hon beställde rätt för det hör inte till vanligheterna att jag beställer svart-vitt. Jag hade tänkt tyget till ett par ärmar till en tröja, men när jag fick det ändrade jag mig och sydde en hel tröja av samma randiga tyg.

Hur enkelt som helst blev det ändå inte då jag ville göra en basapplikation på tröjan. Jag funderade tillsammans med Melvin vilken färg basen skulle vara och det kom inte som någon överraskning att han ville att den skulle vara lila. Själv hade jag valt rött, men det var hans val.

Istället för att sy fast applikationen med siksak sydde jag fast den med raksöm vilket gjorde att kanterna lämnade lite råa och det blev en effekt i sig. Strängarna sydde jag med raksöm och resultatet blev riktigt snyggt, stilrent och passande för en förskolepojke. Själv var han också nöjd och glad.

I valet av halshålsmudd tog jag fasta på den lila gitarren och satte lila halskant.

Mönster: Ottobre 4/2011
Storlek: 122

Förskolepojken, applikationen och dundermissen

I denna skrivandets stund är min förstfödde på väg att påbörja sina nya dagliga rutiner i förskolan. Han är från och med i dag förskolepojke. Jag insisterade på att det var hans pappa som skulle föra honom första dagen bara av den orsaken att jag vet att min man gör det där mycket bättre än jag. Jag är så känslosam på alla sätt och skulle helt säkert ha gjort det till en större grej än vad det egentligen är. Melvin får en betydligt behagligare start i förskolan med pappa vid sin sida. Jag skulle hela vägen ha gått och sagt att "Tänk att du nu är så stor att du börjar förskolan" och "det kommer nog att gå så bra för dig" och tjata på om en massa saker som kanske skulle göra honom mera nervös än lugn. Min man kommer att säga "Ha det nu så roligt där så ses vi hemma i kväll"!

En ny tröja ville jag fixa åt honom till första dagen. Redan på våren och försommaren kom han in i en sagoperiod och började leka riddare och prata om drakar, borgar, prinsar och prinsessor och allt som hör sagovärlden till. Då jag såg att det fanns ett tyg med borgar och slott på beställde jag det från Royal-tuote även om det var alldeles för färglöst för min smak. När tyget anlände såg jag mycket potential i det sin färglöshet till trots, för jag tänkte att jag skulle applicera en färgglad flygande drake på framstycket. Jag letade efter drakbilder på internet och hittade en flygande drake. Jag gjorde små justeringar för att förenkla bilden lite och satte sedan saxen i stuvbitar av velour. Jag är ingen hejare på applikationer, jag har helt enkelt inte applicerat så mycket ännu och den här draken är nog inte alls någon perfekt applikation, men den blev ändå helt okej. Och en helt okej applikation gav ändå mersmak och flera applikationer ska det bli på andra plagg under höstens gång.



Jag var nöjd att den ändå blev så pass bra så jag började med iver sy ihop tröjan. Men efter en stund började jag tycka att det var något som inte riktigt stämde och då märkte jag min dundermiss.... Jag hade klippt till tröjan i FEL STORLEK! Jag hade klippt ut den i storlek 104, som är Maltes storlek. Jag använder ofta samma mönster i olika storlekar åt de två äldsta och förvarar mönstren i samma plastficka och nu hade jag utan att tänka mig för tagit Maltes storlek istället för Melvins.

Min hjärna började arbeta för att fundera ut ett sätt att fixa till mitt misstag och löste de för korta ärmarna med att sätta mudd i ärmsluten. Jag tog fasta på de små orange detaljerna i applikationen och satte orange mudd i halshål och ärmslut. Själva längden på tröjan fixade jag med att skarva i med en ca 5 cm extra fåll i orange trikå. Det var nog bara på tur att jag råkade ha samma orange nyans som mudden hade. Jag tänkte att man ibland också kan hitta köpta kläder med en extra fåll i avvikande färg, så det ser kanske nästan ut som att det var meningen från början även om det bara för mig blev ett sätt att försöka dölja mitt misstag. Melvin själv tyckte att den var jätte fin och jag är glad att han är så smal att storlek 104 inte ens blev för smalt på bredden. Nu vet jag inte riktigt vilken storlek den blev slutligen, men den passar en tid nu i alla fall.

Mönster: Ottobre 1/2010