Jag vill byta två pepparkakor mot en pyttipanna

Jag och mina systrar idkar nu som då byteshandel. De är båda två duktiga stickerskor, men ingendera av dem kommer särskilt bra överens med symaskiner av olika slag. Jag igen känner mig inte särskilt bekväm i stickornas sällskap. Jag har till exempel en strumpa som jag stickade för två vintrar sedan som fortfarande lever ett änkeliv eftersom den andra sockan ännu inte är stickad. Kanske jag skulle få den stickad den här vintern.

Vi brukar nu som då byta något sytt mot något stickat. Med min äldsta syster har jag nu bytt en julfestklänning till hennes 2,5-åriga dotter mot en sjal.

När jag tillsammans med en syjuntevän besökte tygbutiken "Ahkera Liisa" i Laihela i oktober fastnade mina ögon på det här röda trikåtyget med vita hjärtan på. Jag visste inte då vad jag skulle sy av det, men jag visste att jag inte kunde lämna det i butiken. Jag köpte det sista som fanns på rullen och tog hem det. Efter någon vecka började jag se en klänning i tyget. En julklänning med bruna detaljer och jag slog en signal till syrran och frågade om Natalie behövde någon julfestklänning och det behövde hon eller så lyckades jag övertala syrran att hennes dotter nog behövde en. Hur som helst.

Jag ville hålla modellen enkel, men effektfull och utgick från Welinders tunikamönster som jag fick tips om att var ett bra mönster av flickmammorna på syjuntan. Jag är lite av en novis då det gäller fungerande klänningsmönster. Jag klippte av fram och bakstycket en bit under ärmhålen och satte in en brun tygbit. För att ännu öka på julkänslan applicerade jag en pepparkaksgubbe och en pepparkaksgumma i det ena hörnet.

Mönster: Welinders tunika.

Storlek: 98/104

I utbyte fick jag en så kallad "Pyttipanna"- sjal. Eller halsduk eller scarf eller vad det nu är. Jag tycker om den i vilket fall som helst. Jag kan tycka hon är lite småtokig den där systern min, men på ett positiv sätt. Hon har nu inom loppet av några veckor stickat 8 pyttipannor. Jag vet inte om jag borde bli orolig då det vekar ha blivit ett beroende.

Fina är de i alla fall och de lär vara lättstickade, men den saken ska nog inte jag uttrycka mig om. Jag, som inte ens får två strumpor stickade. Vilken tur att man är olika och kan komplettera varann.