fredag 29 augusti 2014

Min bästa väns baby

Jag blev i gymnasiet välsignad med en fantastisk väninna. Innan gymnasiet visste jag nästan bara namnet på henne för att vi hade gemensamma vänner och rörde oss i samma kretsar. Att hon började i mitt gymnasium blev en överraskning för jag visste inte att de hade flyttat. Rätt snabbt hittade vi varann trots att vi gick på olika årskurser, hon är ett år äldre än mig.

Vi är väldigt olika hon och jag, men hon är den där som vet allt om mig och ändå tycker om mig. I gymnasiet visste vi nog inte att vi ca 10 år senare skulle komma att bo ca 300 meter från varandra och träffas så intensivt som vi gjort. Hon är nog en av dem som gjort mina år som hemmamamma så lyckliga. Hon har också varit hemma stora delar av den tiden och många är de luncher vi ätit, de tårar vi gråtit och de ord vi yttrat i allra största förtroende över varandras köksbord. Många är de skratt vi delat, de utflykter vi gjort tillsammans med barnen och otaliga är de kaffekoppar vi druckit. Ibland har vi experimenterat och bryggt kaffe på de mest märkliga sätt med kakao i och allt möjligt. Märkliga maträtter har vi ätit och i bland har vi levt på surskorpor när vi träffats. Vi har alltid funnits där för varann. Och det kommer vi att göra i fortsättningen också fast jag har börjat jobba delar av veckan. Hon fortsätter hemmamammalivet för min andra jobbdag fick hon sitt tredje barn, sin tredje son.

Jag gav ett lapptäcke av trikårester och ett lite kläder till den lilla babyn.



Bodyn är sydd enligt eget mönster och byxorna är sydd enligt ett mönster Heidi från syjuntan tagit fram. Hängselbyxorna är sydda i stretchfrotté beställt från Metsola på rea. Jag beställde det just med tanken att sy hängselbyxor till någon som får baby någon gång. Det underbara tyget verkar slitstark samtidigt som det är mjukt och skönt.

Filten visste hon nog om att hon skulle få för hon hade uttryckt en sådan önskan en gång och jag sa att hon kan nog få en till nästa baby så jag ville hålla mitt löfte.

Trikåfiltar av rester blir så fantastiskt färgglada och trevliga och de är också roliga att sy. Extra roligt är det ju att oberoende av hur många du syr blir varje filt unik på sitt eget sätt. Jag radar aldrig lapparna på samma sätt och då ett tyg tar slut använder jag andra tyger så de blir så fantastiskt olika, men ändå lika färgglada.

Jag har kommit fram till att jag helst använder velour på baksidan. Det ger filten mera stadga och tyngd än om jag använder trikå. Jag har också kommit fram till att helst jag gör filtarna rektangulära och sätter 7x8 lappar istället för 8x8. Det passar bättre i vagnen med ett lite smalare täcke.

Vad jag inte kom så bra underfund med på just detta täcke var kantningen. Jag vet inte om det var fel på tråden, materialet eller inställningarna, men det blev inte så bra som jag hade önskat. CoverPron var inte samarbetsvillig just då. Jag fick massor med hoppstygn och fick sprätta flera gånger. Jag ändrade inställningarna flera gånger och fick det till sist godkänt.

Baksidan på den här filten är prickig velour.

Den här babyn fick också namnet Elliot, precis som babyn i förra inlägget. Tänk så många namn det finns och så väljer båda just Elliot.

Varmt välkommen till denna värld Elliot. Jag ser så framemot att få lära känna dig... Min bön och förhoppning är att du ska få vara lycklig, glad, trygg och älskad. 




Mönster:
Body - eget, storlek 68
Byxor - Heidis, storlek 68







Välkommen till världen Elliot!

Det är lite av babyboom omkring mig, det har varit så hela sommaren.

I juli föddes bland andra en lillebror i en familj. Mamman har blivit en god vän till mig och jag lärde känna henne för ett år sedan. Jag ville komma ihåg dem med en liten present med anledning av deras tredje barn.


Det fick bli en raglanbody enligt eget utritat mönster av resterna från min siksak tröja.

Bodyn kombinerade jag med ett par hängselbyxor sydd enligt en syjunttis framritade mönster. Jag valde stretchfrotté med troll på. Trolltyget beställde jag redan för länge sedan.

Båda plaggen är sydda i storlek 68.

Välkommen till världen lilla Elliot. Jag hoppas ditt liv ska fyllas med glädje, trygghet och värme.




Högt bland molnen

Jag känner ibland att det är där jag befinner mig, högt över molnen. Just nu kan jag känna att livet ler mot mig. Allt är inte rosenrött och skimrande, visst möter jag motgångar dagligen och känner mig besviken på mig själv. Men i det stora hela mår jag bra och trivs med tillvaron. Att jobba 50% var så rätt något kunde bli. Jag trivs på jobbet, men märker att jag njuter extra mycket av att vara med barnen mina lediga dagar och jag tycker mig märka att jag är en gladare mamma och medmänniska än jag var innan och då har jag ändå upplevt mig som en mycket glad kvinna även tidigare.

Med 50% jobb hinner jag också sy en hel del. Jag har redan för ett tag sedan gett upp tanken på att dokumentera allt jag syr, då skulle jag inte göra annat än sy och skriva blogginlägg. Så jag väljer lite.

Jag beställde någon gång ett turkos molntyg. Igen ett sånt där tygköp som var billigt, men utan plan. Jag tog fram det ur min hylla en varm sommardag och jag fick en plan för tyget. En applikationsplan...


Och planen var ett plan. Jag tänkte mig att planet skulle flyga bland molnen. Det var mellansonen som skulle få tröjan och då fanns det bara ett specifikt plan som kunde komma på tal, Dusty Spridenfält från "Planes"-filmen som är den stora favoriten just nu.

Jag använde trikårester till applikationen. Sedan valde jag att ta fasta på planets orange färg till muddkantningen och sydde täcksöm med orange tråd.

Pojken blev nöjd och såg att det var Dusty trots att jag förenklat honom lite.

Mönster: Ottobre 3/2010
Storlek: 116

onsdag 20 augusti 2014

"Det var raka rör och siksak"

Den frasen från sången "För alltid alla för en" skriven av finlandssvenska duon Sås och kopp snurrar i mitt huvud med onödigt jämna mellanrum. Den låten är en högprioriterad sång när barnen har konsert här hemma och den sjungs många gånger om dagen. Just frasen i rubriken på detta inlägg passar onekligen bra till det jag sytt till mig själv i sommar.

På "Kankaiden yö" i maj hade Kestovaippakauppa rabatt på ett siksak tyg jag hade spanat på ett tag. Jag såg framför mig en baströja i tyget, men kom mig inte för att sy det då. En syjuntevän skulle sätta in en beställning till en annan webshop några veckor senare och de hade jättefina randiga tyg så jag beställde lite med tanken att sy något till mig själv. När jag fick tyget i min hand såg jag framför mig en helt enkel baströja i trikå med båtringning. Jag hittade inget mönster jag gillade, men jag utgick från ett tröjmönster jag ritat av en syjunttis och ritade helt enkelt om halshålsöppningen.  Eftersom den randiga tröjan med 3/4 längd på ärmarna användes så ofta ville jag sy en likadan tröja i det röd-vita siksak tyget. Jag gjorde långa ärmar på den och de här två tröjorna har jag verkligen använt massor. Båda tygen är riktigt mjuka och sköna, men speciellt det randiga tyget som är beställt från tyg.se är riktigt skönt att ha på sig.



torsdag 7 augusti 2014

"En ny dörr står nu på glänt..."

...det gamla ska jag lämna bakom mig". Så sjunger Kalle Moraeus i en av sina svängiga sånger. (Ja, jag gillar faktiskt Kalle Moraeus.) Den frasen kan jag stämma in i den här veckan när jag kombinerat dagisinskolning och jobb. Jag har börjat jobba 50%. Jag smakar ännu på meningen "Jag far på jobb" dagligen och tycker att orden börjar passa i min mun även om det ännu känns väldigt ovant.

De två minsta har gjort dagispremiär den här veckan. Milo fick en ny dagiskasse att ha reservkläder i på dagis. Jag hittade en stuvbit av ett Mumintyg i mina lådor. Jag tycker om formen på dagiskassarna. Jag gjorde den här lite mindre än andra jag sytt och den blev riktigt passligt storlek.


I oktober blir det 8 år sedan jag gick nerför trapporna från mitt arbetsrum på tredje våningen i centrala Åbo. Jag hade jobbat i svenska församlingen där på 50% ett par år. År jag är väldigt tacksam över, men jag hade en baby i magen och gick på mammaledigt. När jag gick bort från arbetet den där regniga dagen i oktober väntade ett helt nytt liv jag inte visste något om. Jag skulle bli mamma, jag bar på ett barn och jag kunde aldrig i mitt liv tro att jag skulle bli hemma så länge som jag blev. Inte visste jag hurudan jag skulle bli som mamma, inte visste jag om jag skulle trivas hemma och ett helt nytt liv väntade. Jag började skriva på ett nytt kapitel i mitt liv som jag inte visste något om. Vi blev föräldrar.

Melvin föddes första dagen i årets sista månad och jag blev snabbt väldigt bekväm i min roll som mamma. Jag älskade att få vara hemma och när folk började fråga när jag skulle börja jobba igen insåg jag att jag vill vara hemma med mitt barn så länge det går och jag trivs. Hade någon sagt till mig att jag kommer att vara hemma i nästan åtta år hade jag nog ändå inte trott dem. Då Melvin var drygt 1 år tog vi vårt pick och pack och drog norrut. Vi flyttade till Vasa där min man hade fått jobb och han trivdes med det. Åren gick och vi fick Malte... och att vara hemma med två barn var ju roligare än att vara hemma med bara ett så jag fortsatte hemmalivet. Så kom Milo och nu har jag fått vara hemma med honom i 2,5 år.

Jag flyttade alltså mitt under min vårdledighet med mitt första barn och i den nya staden hade jag verkligen inget jobb att gå tillbaka till. Inte för att jag vet om jag hade fått komma tillbaka till jobbet i Åbo heller eftersom jag inte hade fast tjänst, men nu hade jag verkligen inget att falla tillbaka på. Jag fick ibland frågan om jag inte oroar mig för det, att jag inte har något jobb. Och jag kan ärligt säga att det inte har bekymrat mig. Jag har aldrig känt att jag borde avancera och skaffa erfarenhet.

För barnen har jag varit den absolut viktigaste människan i deras liv och vi har haft så roligt. Jag har nog aldrig känt mig så värdefull, uppskattad, omtyckt och duktig som under de år jag spenderat med dem. Jag har inte känt att mitt värde skulle ha försämrats för att jag varit borta från arbetsmarknaden. Mitt värde och mitt självförtroende har i mina egna ögon vuxit och jag har lärt känna helt nya sidor hos mig själv, sidor jag gillar och som jag tar med mig långt utanför hemmets väggar och min vardag med barnen. Jag har inte upplevt att jag inte skulle duga som arbetstagare längre efter att ha varit hemma så länge utan tänkt att det löser sig när jag kommer så långt. Jag har litat på att Gud leder mig dit han vill ha mig.

I våras ramlade ett jobb över mig som jag kunde få börja i augusti och på något sätt kände jag att det var dags nu. Att få börja på 50% efter så många år hemma kändes som det enda rätta för då får jag fortsätta vara med barnen halva veckan. Så nu hittar jag mig återigen i församlingsjobb på 50% på tredje våningen, men i centrum av Vasa och med andra uppgifter än förut.

Under åren hemma har jag inte varit någon "supermorsa". Kanhända har mitt tålamod varit kortare än föräldrar som är ute i arbetslivet. Jag har inte ansett mig vara bättre än mammor som börjar jobba tidigt. Jag tycker inte man ska vara hemma om man inte trivs. Då är man inte heller en bra förälder. Men jag har trivts och jag har inte känt någon ångest över att jag "borde" jobba istället. Jag planerade aldrig att bli hemma i 8 år, det bara blev så. År jag är oerhört tacksam över, år där jag lärt mig massor om mig själv, år jag känt varit väl värda att satsa på. Åren då barnen varit små och trivts tillsammans med mig är år jag aldrig får tillbaka. Jag skulle inte byta bort en enda av de många dagarna fast det innebär att jag lyfter mindre pension jämfört med andra kvinnor som jobbat mera när/om jag kommer så långt i livet. För mig har det inte handlat om jämställdhet. För mig har det handlat om att jag har haft möjlighet att göra vad jag verkligen ha velat göra. Jag har fått förmånen att vara hemma och min man har trivts med att jobba. Jag har verkligen gjort valet att vara hemma. Det är inget någon har tvingat mig till, det är ett val jag gjort. Det bästa lyckokast jag nånsin gjort.