Val som ska göras

Med risk för att detta inlägg blir mycket djupare och längre än jag tänkte från början så väljer jag ändå att skriva.

Jag har tänkt en hel del på val den senaste tiden. Jag gör val flera gånger per dag. Allt från vilka kläder jag ska sätta på mig till vilken mat som ska kokas. Jag väljer tyg och modeller jag vill sy och jag väljer vilken färg på garnet jag ska ha till stickprojektet jag håller på med. Onekligen gör man också långt större val än så när man vandrar genom livet. Jag valde en gång en man jag ville leva med hela mitt liv och vi valde småningom att bilda familj tillsammans och vi väljer ännu varandra, varje dag.

Jag har nyligen gjort ett stort val igen gällande mitt jobb. Jag började året med en längre sjukskrivning efter ett år på en arbetsplats där jag till stora delar trivdes som fisken i vattnet. Men jag blev tröttare och tröttare, kände att jag inte hann med barnen och min stora hobby att handarbeta. Jag kämpade ändå på för jag visste att det kan ta tid att anpassa sig. Men tröttheten  blev alltmer påtaglig och jag var sjuk oftare än jag varit på länge. Jag började tappa bort mig själv lite, kände inte igen mig själv och i början av januari visste jag plötsligt bara att jag snart springer i väggen med hård fart. Då blev jag sjukskriven och jag tog bort en del måsten. Därav tystnaden på denna plats.

Under sjukskrivningen mognade ett beslut fram. Jag älskade min arbetsplats på så många sätt, jag satt i chefsposition och jag hade en arbetsplats där man på riktigt värnade om sina medarbetare. Trots allt detta ville jag inte tillbaka. Det viktigaste för mig blev att hitta mig själv igen, samla ihop mina pusselbitar och börja må bra. Jag ville hitta den glada, spralliga och positiva kvinna jag anser mig vara. Jag har varit deprimerad förut, för ca 13 år sedan och jag vet att vägen tillbaka kan vara så oerhört lång. Jag vill inte utsätta mig för det igen för nu har jag dessutom barnen som förtjänar en välmående mamma. Jag hade kunnat förlänga min sjukskrivning, men jag ville inte. Jag ville ha ett jobb, men ett jobb där jag jobbar lite mindre och hinner med mig själv, med barnen och min hobby. Så jag gjorde ett val, ett svårt val. Jag valde att säga upp mig. Dagen efter jag bestämt mig fick jag ett nytt jobb. Så jag är numera tant för eftermiddagsverksamheten. Jag jobbar enbart eftermiddagar och jag mår så bra. Någon har någon gång antytt att jag ju inte får mera tid med barnen på det sättet eftersom de har skola och förskola på förmiddagarna. Men det får jag visst. Nu är jag ensam hemma varje förmiddag så jag hinner med hem och hushåll, tvätt och sånt innan jag åker till jobbet. Det i sin tur betyder att jag är tillgänglig kvällstid för då har jag gjort undan alla "måsten" och "borde" för den dagen. Men bäst av allt är att jag är så lycklig, så glad och balanserad. Jag mår så bra och då mår hela familjen bra.

När man debatterar kvinnor, löner, chefspositioner och hemvårdsstöd kan jag ibland tycka att man glömmer de där som inte vill göra karriär, de där som är nöjdare med ett halvtidsjobb eller att få vara hemma med de barn de satt till världen. I dag tvingas ingen kvinna att vara hemma och pappan kan göra valet att stanna hemma om han vill, familjen välr själv. Kanske det kan vara så  att inte alla kvinnor vill göra karriär, kanske någon kvinna säger upp sig från sin chefspost och blir "fritistant" i stället för att hon mår så mycket bättre och det är det som betyder mest.

Men till handarbetssaken, det är ju ändå det denna blogg ska handla om och jag tänker inte ge mig in i någon debatt. Jag ville bara skriva av mig lite.

Jag har under min sjukskrivning hittat lugn, ro och pulssänkande aktivitet i stickning. Det är så skönt att sitta och sticka. Speciellt mönsterstickning för då kan du inte skynda. Det går inte att ha bråttom när du stickar mönster. Du måste läsa diagrammet och ta maska för maska, det är rogivande. Jag har stickat påsksockor till de två äldsta pojkarna:

Garnet är 7 bröder och mönstret hämtat från garnstudios hemsida.

Jag har mycket på gång. Jag har sytt en del och stickar på olika projekt och nu när jag har lediga förmiddagar tänkte jag sätta i system att skriva ett inlägg i veckan på denna blogg. Mest bara för att jag saknat dokumentationen för egen del så mycket.

Den kreativa ådran

Under det senaste året, speciellt våren, som innefattade stora förändringar i livet tappade jag nånstans på vägen lusten och glädjen att skapa. Det fanns plötsligt inte tid och inte heller lust i samma utsträckning som förut. Min kreativitet gavs inget utrymme. Tyg och mönster fanns i mängder hemma, men när jag öppnade tygskåpet såg jag bara material i de tyg jag tidigare alltid såg ett plagg. Nu såg jag inte längre vad ett tyg kunde bli, jag fick inga ideer. Alla planer jag en gång hade med alla de vackra tygen fanns inte längre. Jag vet inte vart alla planer gick och gömde sig, men de gavs inte utrymme i min hjärna. Hjärnan var på nåt sätt full och mätt av allt det nya jag förväntades lära mig och kunna att den gick på övervarv och de kreativa planerna fick kliva åt sidan. Jag orkade inte sy och än mindre skriva blogginlägg om det lilla jag sydde.

Våren gick ut på att lära sig att arbeta och samtidigt vara mamma och fru. Våren gick ut på att lära känna en ny version av mig själv och det var faktiskt jättejobbigt, även om det var oerhört givande. Jag behövde landa i en ny vardag, en vardag där syintresset inte fick plats. Och inflygningen mot landningsbanan tog mera kraft och energi än jag hade kunnat föreställa mig. Den tog inte bara nån dag, inte heller bara några veckor utan ett drygt halvår tog det att landa i den nya vardagen.

Men så hände något för ett par veckor sedan. Jag öppnade tygskåpet och mina ögon stannade på en liten restbit av ett blått trikåtyg och jag såg igen, dvs jag såg vad den där blåa tygbiten skulle bli. Och jag blev alldeles till mig av glädje och iver då jag insåg att jag var tillbaka, blodet hade börjat pumpa ut i min kreativa ådra igen. Jag såg inte bara ett tyg, utan en tröja med en applikation och resultatet ser ni här:

Filmen "Frozen" har inte fått så där alldeles stor genomslagskraft hos oss, jag vet inte om det kanske beror på att jag bor med enbart killar. Vi är inte så prinsessiga av oss, men vi har sett den en gång och favoritfiguren var ju den oerhört charmiga snögubben Olof och det var ju han jag såg som applikation och jag satte igång. Det var jättelängesedan jag hade sytt någon applikation, men den blev riktigt bra. Den är sydd i restbitar av trikå. Den blåa trikån som är själva tröjan är en väldigt tunn trikå så det hade blivit lite "tungt" att sy applikationen i velour.

Jag gillar kombinationen blått och rött så kantningen fick bli av röd mudd. Jag hade passande nog tryckknäppen med snöflingor på så det fick det bli.

Och ja, så här stor är vår minsting numera.

Mönster: Eget hopkok
Storlek:104


Jag hoppas nu att landningsbanan ska vara så pass lång att jag tar mig tid att både sy och skriva blogginlägg om det jag sytt nu igen. Jag har saknat dokumentationen för egen del. Det var roligt att dokumentera vad jag tillverkade.

Min kreativa årskrönika 2014

Förra nyårsafton gjorde jag en liten tillbakablick på mitt kreativa år 2013 och jag har nu när år 2014 närmar sig sitt slut gått tillbaka och läst det. Det var roligt att läsa vad jag var nöjdast med förra året och vad jag hoppades att år 2014 skulle föra med sig och vad jag ville utvecklas inom och lära mig.

Bloggen har för egen del verkligen fungerat som en uppslagsverk och jag är glad att jag har den. Ska jag sy något jag vet att jag sytt förut är det lätt att söka upp det inlägget och läsa vad jag gjorde för ändringar på mönstret.

Jag tycker, precis som ifjol om nyår. Just den där tanken att man lämnar det gamla bakom sig och blicka framåt, så nu kommer den kreativa årskrönikan för år 2014.

Ifjol hade jag skrivit att jag hoppas lära mig att sy applikationer ännu bättre. Med facit på hand har jag inte gjort så där väldigt många applikationer, men jag vill påstå att de blir bättre och bättre.

Mera byxor har jag också sytt, men inte jeans. Jag försökte mig på ett par jeans åt Malte, men de satt inte alls bra på.

Vad jag inte visste för ett år sedan, men som jag märkt under årets gång är att jag sytt mera till mig själv än tidigare år. En annan sak jag verkligen inte trodde att skulle hända var att jag hittat glädjen i att sticka igen.

Det sistnämnda är något jag hoppas att håller i sig även under det kommande året. Det är faktiskt bra mycket lättare och mera avkopplande att sitta och sticka på kvällen istället för att sy. Men hittills håller jag nog mig till de små projekten som sockor och vantar. Fast vem vet om jag plötsligt får för mig att sticka en tröja eller kofta av något slag.

Efter nästan 8 år hemma med barnen tog jag ett halvt steg in i arbetslivet i augusti. Det syns på antalet blogginlägg jämfört med tidigare år. Jag har helt enkelt tyckt att det varit mera avkopplande att sitta och sticka i soffan bredvid min man under hösten än att sy. Och faktum är ju att det tar så väldigt mycket längre att se resultat då man stickar än då man syr. Visst har jag sytt en del, men mina projekt har inte kommit sig till bloggen för att det tar tid att skriva inläggen också. Mycket av det jag sytt har lämnat odokumenterat under hösten.

Nästa år går jag upp i 80% jobb så mera tid att sy och dokumentera lär det inte bli, men allt har sin tid. Mera stickat tror jag kommer att dyka upp på bloggen och jag hoppas jag fortsätter att sy en del till mig själv.

Nu följer ännu topp tre för 2014.

3:e plats: Det får nog så lov att bli klänningen jag sydde till mig själv till en begravning i våras. Det här var en av de gånger allting stämde och förlöpte utan problem. Ett klänningsmönster som passade utan några som helst ändringar, att jag för en gångs skull hittade precis det tyg jag sett framför mig. Ett resultat jag var riktigt nöjd med och en klänning som var väldigt mycket jag i stil, snitt och bekvämlighet.

2:a plats: Tröjan jag skulle sticka till Melvin, som sedan skulle bli Maltes och som nu slutligen blev färdig till Milo. Att jag äntligen fick den färdig kom lite som en överraskning för mig själv och det var kanske det att jag fick den här färdig som blev startskottet på ett växande intresse för stickor.

1:a plats: Det var inte särskilt svårt att hitta årets 1:a. Jag har bara använt den en enda gång hittills så det är inte för att det är ett så bra basplagg. Detta plagg tilldelas första plats på grund av jag hade hittat självförtroendet att sy något verkligt fint till mig själv för en gångs skull. Då man sätter känslorna med i plagget, det vill säga tygets ursprungsland och den förtrollande kväll jag bar den i en fantastisk stad jag länge drömt om att få se är det lätt att se att det här är årets etta för mig.

Årets nyår firas hemma i lugn och ro med två vattkoppsjuka barn. Min man har lovat göra Wienershnizel och i morgon får vi bänka oss och se nyårskonserten med Wienfilharmonikerna från Musikverein och för första gången kan jag se den och säga att jag varit i den byggnaden. Jag har suttit på en av de stolarna och då var jag världens lyckligaste kvinna.

KREATIVT NYTT ÅR TILL ER!

"En ny dörr står nu på glänt..."

...det gamla ska jag lämna bakom mig". Så sjunger Kalle Moraeus i en av sina svängiga sånger. (Ja, jag gillar faktiskt Kalle Moraeus.) Den frasen kan jag stämma in i den här veckan när jag kombinerat dagisinskolning och jobb. Jag har börjat jobba 50%. Jag smakar ännu på meningen "Jag far på jobb" dagligen och tycker att orden börjar passa i min mun även om det ännu känns väldigt ovant.

De två minsta har gjort dagispremiär den här veckan. Milo fick en ny dagiskasse att ha reservkläder i på dagis. Jag hittade en stuvbit av ett Mumintyg i mina lådor. Jag tycker om formen på dagiskassarna. Jag gjorde den här lite mindre än andra jag sytt och den blev riktigt passligt storlek.

I oktober blir det 8 år sedan jag gick nerför trapporna från mitt arbetsrum på tredje våningen i centrala Åbo. Jag hade jobbat i svenska församlingen där på 50% ett par år. År jag är väldigt tacksam över, men jag hade en baby i magen och gick på mammaledigt. När jag gick bort från arbetet den där regniga dagen i oktober väntade ett helt nytt liv jag inte visste något om. Jag skulle bli mamma, jag bar på ett barn och jag kunde aldrig i mitt liv tro att jag skulle bli hemma så länge som jag blev. Inte visste jag hurudan jag skulle bli som mamma, inte visste jag om jag skulle trivas hemma och ett helt nytt liv väntade. Jag började skriva på ett nytt kapitel i mitt liv som jag inte visste något om. Vi blev föräldrar.

Melvin föddes första dagen i årets sista månad och jag blev snabbt väldigt bekväm i min roll som mamma. Jag älskade att få vara hemma och när folk började fråga när jag skulle börja jobba igen insåg jag att jag vill vara hemma med mitt barn så länge det går och jag trivs. Hade någon sagt till mig att jag kommer att vara hemma i nästan åtta år hade jag nog ändå inte trott dem. Då Melvin var drygt 1 år tog vi vårt pick och pack och drog norrut. Vi flyttade till Vasa där min man hade fått jobb och han trivdes med det. Åren gick och vi fick Malte... och att vara hemma med två barn var ju roligare än att vara hemma med bara ett så jag fortsatte hemmalivet. Så kom Milo och nu har jag fått vara hemma med honom i 2,5 år.

Jag flyttade alltså mitt under min vårdledighet med mitt första barn och i den nya staden hade jag verkligen inget jobb att gå tillbaka till. Inte för att jag vet om jag hade fått komma tillbaka till jobbet i Åbo heller eftersom jag inte hade fast tjänst, men nu hade jag verkligen inget att falla tillbaka på. Jag fick ibland frågan om jag inte oroar mig för det, att jag inte har något jobb. Och jag kan ärligt säga att det inte har bekymrat mig. Jag har aldrig känt att jag borde avancera och skaffa erfarenhet.

För barnen har jag varit den absolut viktigaste människan i deras liv och vi har haft så roligt. Jag har nog aldrig känt mig så värdefull, uppskattad, omtyckt och duktig som under de år jag spenderat med dem. Jag har inte känt att mitt värde skulle ha försämrats för att jag varit borta från arbetsmarknaden. Mitt värde och mitt självförtroende har i mina egna ögon vuxit och jag har lärt känna helt nya sidor hos mig själv, sidor jag gillar och som jag tar med mig långt utanför hemmets väggar och min vardag med barnen. Jag har inte upplevt att jag inte skulle duga som arbetstagare längre efter att ha varit hemma så länge utan tänkt att det löser sig när jag kommer så långt. Jag har litat på att Gud leder mig dit han vill ha mig.

I våras ramlade ett jobb över mig som jag kunde få börja i augusti och på något sätt kände jag att det var dags nu. Att få börja på 50% efter så många år hemma kändes som det enda rätta för då får jag fortsätta vara med barnen halva veckan. Så nu hittar jag mig återigen i församlingsjobb på 50% på tredje våningen, men i centrum av Vasa och med andra uppgifter än förut.

Under åren hemma har jag inte varit någon "supermorsa". Kanhända har mitt tålamod varit kortare än föräldrar som är ute i arbetslivet. Jag har inte ansett mig vara bättre än mammor som börjar jobba tidigt. Jag tycker inte man ska vara hemma om man inte trivs. Då är man inte heller en bra förälder. Men jag har trivts och jag har inte känt någon ångest över att jag "borde" jobba istället. Jag planerade aldrig att bli hemma i 8 år, det bara blev så. År jag är oerhört tacksam över, år där jag lärt mig massor om mig själv, år jag känt varit väl värda att satsa på. Åren då barnen varit små och trivts tillsammans med mig är år jag aldrig får tillbaka. Jag skulle inte byta bort en enda av de många dagarna fast det innebär att jag lyfter mindre pension jämfört med andra kvinnor som jobbat mera när/om jag kommer så långt i livet. För mig har det inte handlat om jämställdhet. För mig har det handlat om att jag har haft möjlighet att göra vad jag verkligen ha velat göra. Jag har fått förmånen att vara hemma och min man har trivts med att jobba. Jag har verkligen gjort valet att vara hemma. Det är inget någon har tvingat mig till, det är ett val jag gjort. Det bästa lyckokast jag nånsin gjort.

En handarbetshistoria

Mitt intresse för stickor och garn har varit i dvala en längre tid. Innan barnen kunde jag sticka en tröja åt mig själv per vinter, åtskilliga vantar och sockor.

Min första julklapp till han som i dag är min man var ett par stickade sockor. Jag var 17 år och hade ritat mönster själv så under sockorna stod det "Gillar dig".

Ännu när jag väntade Melvin och han var liten stickade jag en hel del. Men när vi fick vårt andra barn var det lite som att allt mitt tålamod gick till barnen och det kändes lite tröstlöst att sticka. Jag hade stickat i 45 minuter och jag hade bara kommit några cm. Jag kunde ju sy en tröja på de 45 minuterna. Jag sydde allt mera och stickade allt mindre.

Mitt syintresseet växte och växte och det syns verkligen att jag gått framåt på det området. Att sy är enkelt, går snabbt och har blivit en stor del av den jag är. Jag har utvecklats och lärt mig en massa om att utnyttja ett tyg maximalt, vet mycket mera om material än jag gjort tidigare och har genom syendet hittat en enorm glädje. Mina applikationer blir bättre och bättre och jag har börjat rita en del mönster själv. Att få hem ett nytt tyg ger mig ett lyckorus.

I vinter har jag trots allt börjat hitta glädjen i stickorna igen. Jag vet inte vad som utlöste det, men jag har börjat tycka att det är roligt att sticka igen. Det är mycket enklare att ta med sig. Och det kan vara rätt skönt att göra den monotona rörelsen och sjunka ner i tv-soffan en stund. Det går liksom inte att sy och titta på tv samtidigt. Och när jag ska ut på gården med barnen är det enkelt  att ta stickningen med sig och sticka med grannen vid sandlådskanten.

Det är nästan så att jag upplever samma lyckorus av nya garn som av en tygbeställning. Fast inte riktigt ändå...

Good old nuffield

Hemma vid mitt barndomshem i den röda ladan med de gula dragdörrarna står en gammal Nuffield traktor av årsmodell 1967. En gammal traktor utan hytt och som en gång har varit röd, men numera bleknat rejält i färgen för i Maltes ögon är den orange.

En av de finaste barndomsminnen jag har är när jag, pappas flicka som jag var, varje sommar fick vara med när pappa försökte få igång den gamla, rostiga traktorn. Startlåset hade på något vis rostat ihop eller gått sönder så man kunde liksom inte bara vrida om nyckeln för att få den att starta utan den skulle dras igång med en annan traktor och därför var ofta min farbror Nisse med vid detta tillfälle. Det där ljudet när Nuffield väl gick igång har etsat sig fast i mitt minne. Den där spänningen som låg i luften när den gamla traktorn började låta om sig var en spänning fylld av glädje och förväntan... skulle den orka starta eller inte den här sommaren? Den gick alltid igång, ibland på första försöket ibland på tredje ibland på åttonde försöket, men förr eller senare startade den. När den låtit om sig en stund fick jag hoppa upp i pappas knä där han satt på den sönderslitna sitsen och köra en liten sväng med den. Jag älskade den stunden när jag fick sitta i tryggheten hos pappa på den där traktorn, bara jag, utan syskon och låta håret fladdra i vinden.

Sen jag flyttade hemifrån vet jag inte om pappa har haft igång Nuffield. Men jag hoppas att han vill försöka starta den igen när det våras för nu är det Malte som är intresserad av moffas Nuffield. Malte gillar traktorer, speciellt moffas traktorer eftersom han, liksom jag var "pappas flicka" är "moffas pojke". Malte är dock lite tudelad i sitt förhållande till Nuffield . Han tycker den är lite häftig då den inte har någon hytt och ser så gammal ut. Men han är samtidigt lite rädd att den ska ha för mycket ljud när den startar.

I början på december såg jag att Royal-tuote skulle få in ett tyg med "Nuffield" på och jag blev så till mig och full av nostalgi att jag bara måste få det tyget till Malte. Dessvärre sålde det slut lika snabbt som det kom in och jag blev utan. Men några veckor senare fick de in ett nytt parti och nu hann jag få det. Det låg länge i hyllan... men lagom till klubbfotograferingen fixade jag ihop en tröja till honom.

Den blev ju en favorit direkt. Svart brukar sällan vara mitt förstahandsval, men i det här fallet vann barndomsminnen och nostalgi över färg och jag överväger att sy en t-skjorta till mig själv av samma tyg om jag skulle få tag i mera av det.

Resårfärgen jag valt här är en ny favoritfärg. Den heter "poltettu oranssi" (bränd orange) och är beställd från Kangastukku.

Mönster: "Bat T-shirt" (förlängd ärm) Ottobre 3/2008
Storlek: 116

Jag har ibland en stilla önskan om att pappa skulle vara intresserad av och ta sig tid till att restaurera upp Good old Nuffield. Den där gamla traktorn är nostalgi på hög nivå och jag tycker han kunde försöka få den uppsnyggad och köra omkring i byn med den... för sin egen nostalgis skull, för Maltes och för min skull. I sommar vill jag ta en tur med den gamla röda traktorn... om den bara går igång.

Bilden hämtad från Wikipedia

Nyårstankar

Jag ska i kväll i väg med min familj till goda vänner för att äta en bit mat tillsammans med dem denna nyårsafton. Nyår är nog inte längre vad det en gång var. För egentligen är det bara en kväll som alla andra, speciellt för barnen. De ska i vilket fall som helst i säng den där samma tiden oavsett om det är årets sista dag eller inte. Så vi äter tillsammans, men sedan går vi nog hem tills det blir nattdags för barnen. Det är mysigt på sitt sätt det också, att sitta i soffan tillsammans med min man efter att barnen tystnat. Äta lite chips, kanske få en kopp av mannens goda cappucino och ta en chokladbit till det.

Men jag tycker ändå om nyår. Jag tycker om tanken på att lämna det gamla bakom sig och ta emot något nytt. Se bakåt, vända blad och blicka framåt.
Den här bloggen vill jag hålla som en syblogg så de bakslag jag upplevt detta år och de förhoppningar jag har inför nästa år på det privata planet får förbli osagda. Men några saker kan nämnas.

2013 blev året då min man cyklade runt Vättern och jag fick se det riktiga "Villa Villekulla" på Gotland. Det blev också året jag plötsligt var mamma till en skolpojke med allt vad det innebär med läxläsning och föräldrakontakter. Och med tanke på temat för denna blogg fick jag ju min efterlängtade och omtyckta CoverPro detta år.

Det blev året då jag sydde en hel del och utvecklades på det område jag vill dokumentera här.

Under 2014 önskar jag inom det området att jag ska få utvecklas ännu mera. Jag har ännu förhoppningen att bli en riktig "mästerapplikant" (få till riktigt snygga applikationer). Jag vill lära mig mera om hur jag kan rita egna mönster, ändra mönster på bästa sätt och hoppas sy mera till mig själv också. Jag ser framemot att pröva nya mönster till den som kommer att fylla 8 år nästa år som inte vill ha för barnsliga kläder längre.

Jag hoppas också att jag ska våga mig på att sy mera byxor. Då tänker jag närmast på jeans, inte mjukisbyxor. Men i första hand till barnen.

Jag kommer att få delta i syjuntans Sy-lan redan om några dagar så förberedelserna för vad jag ska sy då är redan i full gång.

En tillbakablick är på sin plats denna kväll och jag ska här lista de tre saker jag är mest nöjd med av allt jag sytt under 2013.

Tredje plats:

Med motiveringen att det var mycket sprättande och massor med problem under arbetets gång, men jag trots det hade tålamodet att göra om och använder den massor nu måste det nog bli min "Sakura Martha". Jag älskar tyget och modellen.

Men jag måste nästan göra en delad tredje plats för jag är nog också väldigt nöjd med Klas Klättermus som jag sydde till svärmor. Den blev så mycket bättre än jag hade föreställt mig när jag började.


Andra plats:

I min eftersträvan att börja behärska och förstå mig på hur applikationer ska sys måste jag nog säga att jag blev ruskigt nöjd med de här hängselbyxorna med det applicerade lejonet. Perfekt är det inte, men det är tillräckligt snyggt för att jag ska kunna vara riktigt nöjd. Tyvärr är byxorna numera för små.

Första plats:

Jag är nog jättenöjd med kragbodyn jag sydde till Milo när vi skulle på 1-års fotografering. Det var mycket jobb med att pröva sig fram för att få fram mönstret, men det blev så bra och sömnaden stötte inte på några problem heller. Den blev nog det närmaste perfektion jag kom detta år. Tyvärr är också den för liten numera.

ETT KREATIVT NYTT ÅR ÖNSKAR JAG MIG SJÄLV OCH MINA LÄSARE!

Utvecklas i tacksamhet

Jag har ända sedan tonåren varit syintresserad av och till. Mamma lät mig sy så mycket jag ville. Hon lät mig misslyckas och lät mig utvecklas. Hon köpte och betalade de tyg jag ville ha när vi tillsammans besökte tygaffären. Hon lät mig pröva mig fram trots att hon inte alltid tyckte att jag gjorde saker på det lättaste och smidigaste sätten. Men hon uppmuntrade mig alltid och jag minns inte att hon skulle ha använt uttrycket "he de vaar itt ti naa" (där det blir inte till något) en enda gång. Vissa kläder jag sydde såg nog verkligen inte ut som det de borde... men hon lät mig sy dem i alla fall.
Allt det där är saker jag kan känna en så stor tacksamhet över att hon gjorde för mig då. Genom att misslyckas går man framåt och lär sig framöver. Innan jag och min man flyttade till Åbo till vårt första gemensamma hem var det också mamma som var med när jag köpte min första egna symaskin.

Det var då, för mera än 10 år sedan, men jag är ännu tacksam. Jag hade lite paus med sömnaden de första åren i Åbo, men när jag började vänta barn började jag sy lite smått igen. Sedan när barnet växte ur babyavdelningen i klädbutikerna började jag sy för att få gulliga kläder. Och när vi flyttade till Vasa och fick vårt andra barn växte intresset till sig ännu lite till. Den största vändpunkten kom nog egentligen när jag började i min syjunta. I samband med det hittade jag nätbutikernas oändliga tygutbud och med vännerna där växte ivern till sig ännu mera för att man inspirerar varann. Syjuntan är en annan sak jag känner en enorm tacksamhet över för nog har jag gått framåt bara sedan jag började där.

Jag grävde nämligen fram stl 86 åt Milo och då hittade jag en tröja jag hade sytt åt Malte till 1-årsdagen. Jag minns att jag var så nöjd över den där tröjan då för 3,5 år sedan. Men nu då jag tog fram den tittade jag på den och började dra på munnen... den var nog inte så välsydd... Ärmmudden var helt tokig och inte alls spänd, fickan var sned och halskanten var bara en slapp grå resårbit... jag tänkte att jag nog inte kommer att använda den där. Jag insåg att jag gått framåt massor. Jag har fått mera kunskap, bättre kvalitet på tygen och kanske också bättre maskin, tack vare CoverPron. Men det var en trevlig modell på tröjan trots allt och jag tänkte ge mönstret en ny chans att förverkligas och bli något vackert med de kunskaper jag besitter i dag:

Så samtidigt som den gamla åkte i roskis klippte jag till en ny och nu är jag nöjd. "Pii-paa" tyget med utryckningsfordon är från Myllymuksut, därifrån är också den blåa mudden och den prickiga fickan är rester. 

Jag funderade länge om jag borde spara Maltes 1-års present av nostalgiskäl och för att verkligen ha svart på vitt att man går framåt och lär sig bara man håller på. För man lär sig verkligen hela tiden nytt: med rätt inställning, med tillräckligt många misstag och med det rätta sällskapet. 

Tack mamma för att du lät mig hålla på i ditt trånga syrum, jag lärde mig massor! Och tack kära syjunta för att ni finns för råd och visdom och sällskap. Tack vare er lär jag mig ännu och går framåt!

Mönstret är "Muksis" ur Ottobre 1/2009

Mamma till en skolpojke

Plötsligt hände det... mitt i allt känns det som att den kom, den där dagen när han traskade iväg till skolan med skolväska på ryggen, vår förstfödde, vår Melvin. Jag känner mig så välsignad att han är just vår underbara pojke. 6,5 år har jag lärt känna honom som en envis och trygg, men tillika lite ängslig pojke. Han är inte ängslig överlag, men ängslig över nya situationer. Han är logiskt lagd och lite lillgammal i sitt sätt att prata. Han ger svar på tal och ibland undrar om jag det blir politiker eller advokat av honom för han tycks besitta förmågan att alltid vända på saken så att det blir till hans fördel. Han är en problemlösare, en matematiker, en detektiv, en skolpojke...

Han var lite ängslig för det var ju onekligen en ny situation att gå in i sitt klassrum, men jag såg att han var stolt och han kommer helt säkert att visa matteboken när han kommer hem, om han fått den redan i dag vill säga. Han älskar att lära sig och lever efter principen frågar man inget får man inget veta. Han har gått till sin första skoldag och vi har som föräldrar gått till skolan igen, men nu som föräldrar till en skolpojke. Jag har bullat upp med bokplast för jag älskar att plasta böcker.

Jag plastar alltid in mina handarbetstidningar också. Och jag sydde en ny tröja till honom att användas första skoldagen...

Tyget blev beställt från royal-tuote redan i våras. Tanken var att sy en t-skjorta till sommaren av det. Men sedan fanns varken behov eller tid så det fick bli en långärmad tröja till skolstarten istället. Flygplanen är mörkblåa och jag valde då också att kanta med mörkblå mudd. 

Mönstret är nytt och det verkar vara ett mönster som sitter bra på Melvin även om det inte är något mönster speciellt för smala barn. Det blir antagligen flera tröjor enligt samma mönster senare.

Lycka till i skolan älskade Melvin! Jag vet att du kommer att trivas och ha lätt för att lära dig. Jag vet att du kan uppföra dig och vara duktig bara du vill. Och jag tackar Gud för att du kommit så här långt i livet med hälsa och förstånd i behåll...

Mönster: "Raide" Ottobre 6/2012

Storlek: 128

Om att fira födelsedag och att bli mamma

Morsdagshelgen blev en intensiv kalashelg. Förutom tre mödrar (om jag räknar med mig själv) hade vi en 5-åring och en 2-åring att fira. Kalas är roligt att få vara med på, men jag känner att vår sötsaksranson har blivit fylld för några veckor framåt.

Ingen av mödrarna fick något hemsytt, men de två födelsedagsbarnen fick det. 5-åringens present kommer att få ett eget inlägg en annan dag för att jag vill hålla dem i skilda inlägg.

Men en av mina systerdöttrar, Natalie, hade 2-årsdag. Hon som kom hem från Thailand och susade in i vårt släkte som en frisk fläkt i somras. Och hon är som vilken finsk flicka som helst. Hon är en riktig dockmamma och eftersom hon tycker så mycket om att leka med dockor var det självklart vad jag skulle sy:

Tyget är beställt från Pehemiä, men är Majapuus tyg. Flickan på tyget ser lite Thailändsk ut så jag tyckte att det passade perfekt.

Mönstret är "Mail-Express" som jag sytt en gång förut och jag valde att kombinera det lila docktyget med orange prickig trikå från Eurokangas och den blev riktigt söt.

Jag har många gånger funderat varför min äldsta syster inte verkar vara så viktig med att fira sina barns födelsedagar. För mig är det så viktigt att fira barnens födelsedagar. Den dagen tänker jag på hur det var dagen de föddes, hurudant vädret var och hur stort det kändes att få vara med om det stora i att få ett barn på bröstet. Hur stort det var den dagen jag blev mamma åt ett barn. Det var den dagen de föddes som det var så stora känslor i omlopp, jag hade fått ett underbart litet barn att älska och det vill jag fira.

Och det är ju just där det ligger. Att bli mamma genom en adoptionsprocess är något helt annat. Hon var inte där när barnen föddes, hon fick sina barn en vanlig vardag. Hon satte sig på ett flyg till andra sidan jorden för att få uppleva det jag fick uppleva i en förlossningssal i min hemstad. Alla de där känslorna jag hade när jag fött fram mina barn upplevde hon också den dag hon fick sina barn i sina armar. Men det var inte på deras födelsedag för då de föddes visste hon inte att de skulle bli hennes barn att älska.

Så egentligen känns det helt logiskt att barnens födelsedag inte är den viktigaste dagen för henne. Den viktigaste dagen för henne var den dag hon fick dem. Det var den dagen hon hade alla stora känslor i omlopp på samma sätt som jag hade dem när mina barn föddes. Och jag kan förstå att den dagen känns viktigare än födelsedagen. Att bli mamma är stort hur det än sker och jag har lärt mig så mycket genom min systers adoptioner. Jag vet en massa jag aldrig hade lärt mig om det inte var för att jag fått uppleva det på så nära håll. Och jag är så glad att två pojkar och en flicka har flugits in i mitt liv från Thailand genom min syster.

I dag har hon fyllt två år, men för min syster känns en dag i juli mera betydelsefull och det kan jag förstå. Grattis på 2-års dagen, Natalie!

Mönster: "Mail-Express", Ottobre 1/2012
Storlek: 92

En födelsedagspresent och tankar om vänskap och förändringar

I går var jag på ett 3-års kalas. Det var dottern till en av de hemmamammor jag lärt känna just på grund av att vi båda har varit hemma med barnen som hade födelsedag och jag hade sytt en klänning som present:

Den här färgkombinationen är en av mina favoriter. Jag förknippar födelsedagsbarnet så väldigt med orange. Den här underbara molnvelouren är beställd från Lieblingsstücke för länge sen och jag hade nästan glömt bort att jag hade den. Men jag hittade den då jag funderade på vad jag skulle sälja bort på tygloppis och jag såg en klänning i den direkt. Jag ville kombinera det med rosa, men jag har inte så mycket rosa hemma. Så jag fick en bit rosa velour av en syjunttis till midjelinningen. Den stark rosa resåren hade jag faktiskt hemma. Klänningen blev omtyckt och hon ville sätta på den genast.

Mönster: "Minnie" ur Ottobre 6/2010
Storlek: 104

På vägen hem från kalaset började jag tänka på en massa saker.

Jag har lärt känna många hemmamammor genom församlingens föräldra-barn grupp och vissa har man lärt känna riktigt bra. Denna mamma S är en av dem. Då hon flyttade till mina trakter visste jag namnet på henne genom gemensamma bekanta, men inte mera än så. Småningom växte en djupare vänskap fram och det blev en stor glädje att dela vardagstankar med henne och hennes två barn. Det senaste året har Malte och hennes yngre dotter lekt mycket tillsammans och det blir extra roligt att träffas då man märker att barnen trivs tillsammans. Jag berättar mycket åt henne som jag inte berättar åt så många andra och det har varit så kravlöst att träffas.

Vi har ätit otaliga luncher och druckit massor med kaffekoppar tillsammans och har kunnat träffas på ett väldigt spontant sätt. Det har fått vara lite smutsigt och råddigt och jag har kunnat bjuda på surskorpa till kaffet. Jag har aldrig känt att jag borde ha bakat eller köpt något festligt kaffebröd. Jag har kunnat bjuda på lunch och hon har tagit med potatis eller mjölk om jag varit utan. 

Ifjol började vi också vara ute och löpträna tillsammans och allt det där kommer vi att fortsätta med...

...men dottern fyllde 3 år och hon ska börja jobba igen. Jag är glad för hennes skull, glad att hon har fått ett jobb och jag vet att hon är en sådan som jag kommer att hålla kontakten med ändå, men det blir onekligen på ett annat sätt. Barnen ska till dagis och hon ska till jobbet. Det där kravlösa, spontana "ska vi träffas" blir inte på samma sätt längre. Men så ska det ju vara... man kan bara hoppas att grunden till ett livslångt vänskapsband har lagts dessa år och att vi kommer att löpa många kilometer tillsammans ännu. Och jag är så tacksam för den kravlösa vänskap vi byggt upp.

Årets tygfasta inledd

Ifjol tygfastade jag, från fastlagstisdag till påsklördag. Det var rätt hälsosamt för mig som klickar in mig på de vanligaste nätbutikerna så gott som dagligen. Jag köper dock inte tyg varje dag, men ofta hittar jag något jag bara måste ha även om det finns högar med tyg i skåpen och lådorna från förut och så klickar jag hem lite till. Nu har jag möjlighet att tömma skåpen och hyllorna till viss del i alla fall.

Att fasta från att köpa tyg kan för en del verka som en konstig sak. Hur svårt är det nu att avstå från att köpa tyg egentligen. Och det är det säkert inte för många, men för mig är det det. Jag röker inte och jag dricker inte annat än nattvardsvin i alkoholväg, men jag har andra saker jag är beroende av. De som känner mig vet mycket väl hur mycket jag tycker om tyg.

Jag älskar känslan av att få hem ett nytt tyg. Ett snyggt mönster på ett skönt tyg är oslagbart i min värld. Att sätta saxen i ett vackert tyg och skapa ett unikt plagg till något av min barn är som manna för själen. Och det är inget fel med det egentligen, felet ligger i att det finns så många vackra tyg man vill ha. Och tyg kostar och till sist står jag där med massor av tyg, alla lika fina och jag vet inte var jag ska börja och vad jag sy av alla tyger.

Jag kan inte avstå från att sy i 40 dagar, det skulle aldrig vara hälsosamt för mig för att jag behöver de där små stunderna jag får vid symaskinen. De där stunderna när ingen ropar på mig, ingen behöver mig utan jag behöver och jag får min egen tid där på den knarrande stolen framför symaskinerna. Det är enbart hälsosamt för mig (bortsett från tygdammet då) och det vill jag inte avstå från.

Men det där beroendet jag har att klicka in mig på nätbutiker för att se om det kommit några nya tyg och köpa mera tyg kan jag leva utan. Så därför kör jag en favorit i repris i år igen. Jag ska inte köpa några tyg under fastetiden. Jag ska inte ens gå in till alla nätbutiker och titta vad som finns och planera för vad jag ska köpa då fastan slutar. (som jag gjorde i fjol). Jag får gå in till stadens tygbutik och köpa tillbehör såsom gummiband eller trådrullar om det behövs för att något ska bli färdigt, men inte en centimeter tyg ska jag köpa.Jag ska nu satsa på att minska på de tyghögar jag har hemma.

(Ett litet problem finns här och det är att jag förhandsbeställt ett tyg med en syjunttis. Tyget har jag inte fått och inte betalat för ännu, men jag måste fråga om hon kan hålla det till efter påsken).

24 h effektivitet

I går kväll strax innan kl. 17.00 var jag taggad till tusen. Min man hade ännu inte kommit hem från jobbet och barnen hade farit iväg till sin farmor och faster och jag bara väntade och väntade på min väninna som skulle ta mig till stan och till sy-lan. Väskorna var packade med färdigklippta projekt, symaskiner, trådar och nålar, mönstertidningar, måttband och alla möjliga tillbehör samt en madrass och sovsäck. Nu väntade 24 timmars effektiv sytid med bästa gänget, utan barn, borta hemifrån. I dag, ca 24 timmar senare kom jag hem igen med mycket färdiga barnkläder.

Pyjamasbehovet har gjort sig påmint igen en gång. Melvin hade en pyjamas som inte hade hål på knäna eller var för liten. Så jag uppgraderade honom med två nya pyjamasar.

Eftersom Malte inte har just några pyjamasar alls att ärva efter storebror fick han också en ny.

Eftersom Melvins favoritfärg är lila tog jag ordentligt i och båda hans pyjamasar går i lila toner. På frågan vad han ska bli när han blir stor kan du få olika svar olika dagar allt beroende på vad som är aktuellt i hans värld just då. Ibland ska han bli polis, ibland byggplatsarbetare och i dag skulle han bli cirkusartist, så det varierar. Men om du frågar vad som är hans favoritfärg har han gett samma svar i ett års tid nu - lila.

Maltes favoritfärg är inte grön, men han fick en grön pyjamas nu i alla fall. En pyjamas med söta, snälla små dinosaurier på.

Mönster: Ottobre 6/2009
Storlek: 110 och 116/122

Här skymtar Melvins andra pyjamas i lila och rött. Det är dinosaurier också på den, men de ser inte lika snälla ut. Men så vill han ju inte heller ha för söta kläder längre.

Jag valde att våga lite med Melvins stjärntröja. I somras sydde jag den här tröjan åt Milo där jag satte en ärm av varje färg och jag tyckte om den. Så då jag hade beställt Liandlos stjärntyg med både röda, turkosa och vita stjärnor tänkte jag att jag skulle följa samma princip här. Ena ärmen är röd, den andra är turkos och så satte jag vit resår i halshålet. Ett helt lyckat koncept att variera en baströja med.

Mönster: Ottobre 4/2011
Storlek: 116/122


Milo fick en body i samma dinosaurietyg jag använde till Maltes pyjamas.

Mönster: Eget
Storlek: 80

Nu fick jag också sytt Melvins underställ i merinoull som jag beställde tyg till redan i oktober för att säkert hinna få den sydd innan det blev kallt. Första köldknäppen kom redan i december och tyget var fortfarande i lådan. Nu har jag den färdig ifall det kommer flera köldknäppar i vinter. Jag tog ordentligt i med längden här för att merinoull är rätt så dyrt tyg och då vill jag vara säker på att han kan använda den mera än en vinter. Merinoullen är beställd från Myllymuksut och känns så skön och varm att jag överväger att beställa tyg och sy ett par långkalsonger åt mig själv också.

Mönster:

Tröja - Ottobre 6/2010
Kalsonger - Ottobre 4/2004

Storlek: 122/128

Jag sydde också två saker till, men de ska ges bort så jag vill inte sätta dem hit innan mottagarna har fått dem.

Så man hinner ganska mycket då man får sy ostört i 24 timmar. Lite sov jag väl nog också, men betydligt mindre än jag annars gör. Jag brukar se mig som en människa som är beroende av tillräckligt med sömn, jag har alltid varit sån. Men på ett sy-lan är man på något konstigt sätt så hög på sydamm och godis att adrenalinet rusar fram i kroppen och man får inte avslutat för man ska bara göra en sak till och sen ska man bara laga det här färdigt också och alla andra sitter ju upp och syr och man vill inte lämna det trevliga sällskapet.

Min syjunta är en fantastisk samling människor som samlas kring ett gemensamt intresse och diskuterar också allt möjligt mellan himmel och jord. Många av de där människorna skulle jag aldrig haft att göras med om jag inte vågat mig på syjunta den där dagen i januari för snart 2 år sedan. Jag minns att jag tänkte att vad ska jag nu dit och göra. Alla känner varann från förut och de kommer att iaktta mig och döma ut mig på direkten. Jag stod där inför en samling människor och skulle presentera mig och jag iakttog dem säkert lika intensivt som de iakttog mig där jag stod i min prickiga tunika. Ögonen föll först på en stor gravidmage och kvinnan bakom magen, som jag då aldrig kunde tro att skulle bli en så fin och godhjärtad vän. En mörkhårig kvinna frågade mig om det är en "Bohemian tunika" jag har på mig och oj vad hon gett mig många goda råd under åren. En lång dam satt bredvid kvinnan med gravidmagen och det fanns en värme i hennes ögon som gjorde att jag kände en enorm tillit till henne, en tillit som växt.

En annan hade jag sett på församlingens mamma-barn grupp och en hängde jag en del med under Åbotiden. En var så pratglad och sprallig att jag blev alldeles glad i hela hjärtat och en fjärde satt och koncentrerade sig hårt på nå petroleum blå stickning.

Jag kunde räkna upp fina egenskaper hos dem alla, men jag tror att det är vi alla tillsammans med våra unika egenskaper som gör syjuntan till vad den är, världens bästa syjunta. Många har kommit och många har gått, men vi är kvar för att det blivit en livsstil, en plats vi inte vill lämna bort för då lämnar vi också bort en del av oss själva och mister den unika gemenskapen vi har bland garn och tyg och a cup of coffe: Cold and dusty Sy-lan coffe.

Lycka

Så har vi november. Årets kanske mörkaste månad är här. Förut tyckte jag att november var så dyster och mörk, jag var lite höstdeppad. Men det ändrade lite 2006 då jag väntade mitt första barn just till november, månaden blev då fylld med en positiv förväntan och längtan efter att få sitt barn. Han väntade sedan till den 1 december innan han kom ut, men november har ändå blivit en ljusare månad för min del.

I dag har jag ändå känt mig lite nere. Den redan nämnde förstfödde fyller snart 6 år och eftersom han hoppade över det där med 3-års trots tar han både 3-, och 6 års trotset på samma gång och ibland är han lite svår att resonera med. Men det blev bättre och bättre och vi var bästisar då han gick i säng och jag satte mig vid symaskinen med frid i hjärtat.

Jag känner ett enormt lyckorus när jag får sätta mig där på min lite knarrande stol. Jag känner lyckan falla över mig som nån form av tunt glitter, egentligen är det väl sydamm som faller över mig, (det där eviga velourdammet) men det känns bra. Lyckan jag känner över att få skapa är svår att förklara. Att sätta saxen i ett vackert tyg och förvandla det till en fin tröja eller ett par byxor ger mig en enorm glädje och livslust. Min kompis uttryckte det så bra då hon framhöll att det är en underdrift att säga att jag är intresserad av att sy. Det är mera en passion än ett intresse. Blir symaskinen att stå oanvänd många dagar känner jag mig rastlös och irriterad.

Och vissa dagar är euforin total. I dag ringde det på dörren 17-tiden och där ute stod en budbärare med ett liandlopaket i sin famn. Jag kände lyckoruset ramla över mig så hastigt att jag nästan kunde ha gett den stackars trötta budbäraren en kram. Men det gjorde jag inte, jag bara önskade honom en god fortsättning på kvällen och sa tusen tack.

Efter det slet jag upp paketet och kände doften av 10 meter nya tyger... Jag tog en stunds time out och bara kände på alla fina nya tyg. Fantastiskt vilken glädje en stackars budbärare kommer med. Lycka känner jag, LYCKA!!!

Nu ska jag ännu bara påpeka att alla 10 metrarna inte är mina. Det ska bara stanna 2,5 meter tyg hemma hos mig. Det är frågan om en av många sambeställningar från syjuntan.

By air mail

 Förra veckan satte jag ett paket på posten innehållandes tre tröjor och ett handskrivet brev. Paketet har färdats många, många kilometer söderut och landade småningom i en postlåda bland de toscanska kullarna där också jag befann mig i somras.

Några veckor efter att vi varit där kom min, numera i Italienbosatta vän, hem till Finland och var på besök här hos mig. Hon hade varit på stan och letat barnkläder och kände sig lite besviken på utbudet och funderade var alla färger fanns. Jag svarade lite på skämt att färgerna finns i min tyghylla och hon tog sig en liten titt och titten slutade med att hon beställde två tröjor åt sin 2-åriga son. Hon ville ha en kortärmad tröja av Liandlos "Krokodilen i bilen" och en långärmad tröja av Znoks apor och elefanter på grönt botten. Hon tyckte också om tyget med vikingar på, men det hade jag reserverat åt Malte. Dagen efter satte jag in en beställning på mera vikingatyg och tänkte att jag skulle sy en extra överraskningströja enligt principen "tag 3 betala för 2". De tog så bra hand om oss när vi var där i somras.

Det var så roligt att sy tröjorna och eftersom jag visste hur det ser ut där lilla Leo springer omkring med  sina tröjor blev jag alldeles full av sommarminnen medan höststormen yrade runt våra fönster där jag satt vid min symaskin och hörde regnet mot takfönstret. Jag kom ihåg alla ljuden när vi gick från Jenny och Robertos hus till vårt hus. De vackra kullarna och känslan av att vara på den vackraste plats jag sett. Jag tyckte mig minnas smaken av all den goda maten Roberto kokade åt oss och den saftigaste vattenmelon jag nånsin satt i min mun. Plötsligt började jag sakna den där vännen jätte mycket och bara längtar till julen då hon förhoppningsvis kommer till mina trakter igen.

Nu kan jag inte titta på Znoks apor och elefanter utan att tänka på Robertos skaldjurspasta som bara var så vansinnigt god att jag hade kunnat äta alltihop själv utan att dela med mig.

Tröjorna har kommit fram och jag hoppas att de passade. Jag tänker ofta på den där underbara lilla familjen där nere. Tack för i somras och alla fina minnen du gav oss Jenny!

Mönster:
Kortärmad: Ottobre 3/2010
Långärmad: Ottobre 4/2011

Storlek: 98

Till Natalie

Jag syr gärna flickkläder som omväxling och nu tog jag ut alla svängar och sydde ett ordentligt startpaket åt min nya systerdotter som kom hem från Bangkok i augusti. Min ena syster fick hem sitt efterlängtade tredje barn och den lilla damen fick komma från Bangkoks storstad till landet i Lillby med kohagen som närmaste granne och daglig underhållning av traktorer med alla olika tillbehör på släp. Det blev en dagiskasse med innehåll i klädväg. Eftesom hon har pojkar från förut sydde jag riktiga flickkläder, men höll mig borta från rosa. Mamman tycker inte om rosa och använder inte den färgen så gärna och jag ville sy kläder som används.

Dagiskassen sydde jag av ett Barbapapa tyg jag hittade som stuvbit på Kangasmestarit i somras. Jag tvekade länge eftersom vit var huvudfärgen och jag funderade över hur smutsigt det inte ska bli när den används. Men Barbapapa fick det bli för att min syster älskade de figurerna. Hon är 9 år äldre än vad jag är och har läst massvis med barbapapa för mig när jag var liten. Barbapapa läste hon vare sig jag ville eller inte. Och nu har ju de charmiga figurerna gjort lite av en comeback. Jag minns så väl en vinter då vi byggde snögubbar eller snöbarbapapor rättare sagt och vi färgade snöfigurerna med silkespapper. De blev riktigt fina.

Innehållet i kassen var följande:

En "höstklänning" sydd av ett gammalt påslakan jag köpt på loppis. Mönstret har jag ritat av Heidi från syjuntan, hon har en gammal bok från 70-talet med en del fina basmodeller.

Jag sydde också två par leggings och två tunikor enligt mönster samma Heidi hade. Heidi har blivit lite av min källa till mönster på välsittande flickkläder.

Tunikorna är sydda enligt Welinders mönster och leggingsen är ett mönster från ett par sönderklippta leggings med bra passform. Jag hoppas att de passade Natalie också.

Den ena tunikan fick långa ärmar och tyget är som gjort för ett adoptivbarn. Det är Liandlos tyg med barn från världens alla hörn som springer hand i hand. Jag chockerade mig själv lite med att sätta svarta muddkanter. Men jag tänkte att det skulle passa bra till hennes svarta hår. Leggingstyget är från Royal-tuote.

Den andra tunikan fick kort ärm, mest bara av den orsaken att det inte räckte till långa ärmar. Jag har sytt en tröja av det åt Malte förut, men ville använda det åt Natalie också för att det är så där det ser ut där hon bor nu. Traktorer och röda uthus. Tyget är återigen Liandlos.

De här leggingsen är sydda av velour från Buttinette och har så bra stretch i sig att det gör sig så bra till snävare byxor eller leggings. Dessutom är de lite varmare än om du bara använder vanlig jersey och det är ju nog bara så att vi har hösten här nu.

Alla kläderna är sydda i ungefär storlek 86 och kommer att användas av lilla Natalie som fått ett hem. Ett hem där hon omges av kärlek, värme och omtanke och där de har väntat på henne i 5 år. De väntade på henne redan innan hon fanns till och nu har hon fått komma hem. En ljuvlig liten tösabit som jag ser framemot att lära känna.

Ett adopterat barn är ett älskat barn. Ett adopterat barn är ett barn med en historia och bakgrund som ingen annan har. Har man levt på barnhem hela sitt första levnadsår känner man inte till begreppen mamma och pappa och syskon. Hela begreppet familj är obekant då du bott på ett ställe där det funnits 20 likadana sängar i samma sovrum. Tänk att få komma till ett hem där någon ger dig full uppmärksamhet och att få en mamma och en pappa som längtat efter dig så länge. Utöver det finns mor och farföräldrar runt dig  samt mostrar, fastrar och kusiner. Massor med släktingar. Samtidigt som den där andra mamman finns där, den där mamman som gett dig livet. Sedan får du växa upp med den mamma och den pappa som ger dig kunskapen och rustar dig för att just leva det livet. Att genomgå en adoption är något jag tycker mig ha fått uppleva på nära håll nu tre gånger. Ändå kan jag aldrig förstå det helt. Jag kan nog aldrig förstå den längtan en adoptivförälder bär fullt ut, den där längtan efter ett barn. Jag vill avsluta detta inlägg med en dikt jag läst hos min syster:


ETT ADOPTERAT BARNS ARV

Det var en gång två kvinnor som aldrig lärde känna varandra.
Den första kommer du inte håg, den andra kallar du din mamma.
Två skilda liv, skapade för att ge dig ditt.

Den ena tände en stjärna, den andra blev din sol.

Den första gav dig livet, den andra lärde dig leva det.

Den första skapade hos dig behovet av kärlek,
den andra fanns där för att ge dig den.

Den första gav dig ett ursprung och en nationalitet,
den andra gav dig en identitet och ett namn.

En gav dig en begåvning, ett frö av talang,
den andra ett mål med den.

Den första gav dig förmågan att känna,
den andra fanns där när du kände dig orolig.

Den ena gav dig bort, hon hade inget val,
den andra bad om ett barn, hennes bön gick i uppfyllelse.

Och nu ställer du, genom tårarna, den urgamla frågan;
Vad gjorde dig till den du är?
Arv eller miljö?

Ingetdera, älskling, varken eller.
Du är du, tack vare två sorters kärlek,
och du är svaret på två kvinnors bön.

Veckoslutet

Veckoslutet som gick kände jag mig aktiv och fick gjort lika mycket som annars hade tagit mig flera veckor, då menar jag inte enbart vid symaskinen utan med allt möjligt. Allt tack vare att mamma och pappa kom och hjälpte oss och att svärmor och svärfar besökte ikea.

Vi har länge tänkt att vi borde klippa häcken ända ner till marken för att den skulle få helt ny fart på våren sedan. Vi har också tänkt arbeta upp och plantera om en blombänk. Vi har också tänkt att vi borde få ordning på några leksaker på vinden genom att köpa ett litet skåp, men det tar så fasligt mycket tid att fara till ikea. Nå, svärföräldrar hade hem vårt skåp så slapp vi att sätta en dag på en ikea-resa. Dessutom är det ju sällan man bara köper det där skåpet då så mycket andra saker kommer ner i den där kärran då man en gång är på ikea. Nu fick vi vårt skåp och bara det.

Pappa hade med sig motorsågen då de kom hit i lördags och i ett huj fick han ner häcken. Han hade dessutom med släpkärran och körde bort riset på en gång. De hjälpte också till med att stiga upp och riva ner hela blombänken så det enda som finns kvart där nu är två Irisplantor som jag ville spara. Nu ska jag sätta min egen prägel på min blomrabatt. Hon som bodde här före mig lär ska ha varit trädgårdsintresserad och hade väl helt fina rabatter, men jag tycker inte om samma blommor som hon gjorde och jag har inte blivit skapad med gröna fingrar så jag vill ha rabatterna så lättskötta som möjligt.

Nu undrar kanske någon varför jag berättar allt det här på en syblogg. Och orsaken till det är att min syjunta ordnade sylan i lördags och jag var inte där. Jag valde bort det för att få ordning i trädgården och vid sidan av allt vi fått gjort i helgen har jag också hunnit sy en hel del för att inte säga massor. Jag har sytt hela sju saker i helgen så jag känner mig som nån form av "wonderwoman" som fått så mycket gjort trots att jag inte var på sylan. Nu är det så att det mesta av det jag sytt ska bli presenter eller är beställningsjobb och jag vill inte sätta bilderna hit innan mottagarna har fått sina grejer. Men två bodyn har den minsta fått. Jag sydde, i hans förra storlek, en body med raglanskärning och nu har jag arbetat om mönstret för att få det en storlek större. I helgen blev det upp till bevis för att se om mönstret passade och det gjorde det bättre än väntat så jag sydde upp två bodyn på en gång:

Liandlos "Bä, bä vita lamm" är ett av mina favorittyg. Det passar så bra till babykläder. Jag har tidigare gjort en filt av det och då lämnade lite som jag haft i hyllan och funderat vad jag ska spara det till. Jag har velat använda det, men jag har varit lite rädd om det. Men nu har jag fått tag i mera av det och då kunde jag använda upp den där sista biten till en body. Jag använde turkos mudd från Royal-tuote till kantningarna och satte turkosa tryckknäppen i raglanskärningen.

Den andra bodyn är sydd enligt samma mönster och det är just för plagg som det här jag gillar raglanskärning så mycket. Då man kan använda upp de där små resterna och kombinera det med nåt annat tyg och få en riktigt fin helhet.

Här använde jag upp den sista biten av liandlos "Var bor du lilla råtta"-tyg. Jag har sytt en t-skjorta åt Melvin av det tidigare och det lämnade bara en så liten bit att det inte räckte till en hel body, men då sydde jag ärmarna av enfärgad grön jersey från JNY och kantade med mörkbrun mudd. På den här satte jag röda tryckkäppen.

Mönster: Eget
Storlek: 74

Förskolepojken, applikationen och dundermissen

I denna skrivandets stund är min förstfödde på väg att påbörja sina nya dagliga rutiner i förskolan. Han är från och med i dag förskolepojke. Jag insisterade på att det var hans pappa som skulle föra honom första dagen bara av den orsaken att jag vet att min man gör det där mycket bättre än jag. Jag är så känslosam på alla sätt och skulle helt säkert ha gjort det till en större grej än vad det egentligen är. Melvin får en betydligt behagligare start i förskolan med pappa vid sin sida. Jag skulle hela vägen ha gått och sagt att "Tänk att du nu är så stor att du börjar förskolan" och "det kommer nog att gå så bra för dig" och tjata på om en massa saker som kanske skulle göra honom mera nervös än lugn. Min man kommer att säga "Ha det nu så roligt där så ses vi hemma i kväll"!

En ny tröja ville jag fixa åt honom till första dagen. Redan på våren och försommaren kom han in i en sagoperiod och började leka riddare och prata om drakar, borgar, prinsar och prinsessor och allt som hör sagovärlden till. Då jag såg att det fanns ett tyg med borgar och slott på beställde jag det från Royal-tuote även om det var alldeles för färglöst för min smak. När tyget anlände såg jag mycket potential i det sin färglöshet till trots, för jag tänkte att jag skulle applicera en färgglad flygande drake på framstycket. Jag letade efter drakbilder på internet och hittade en flygande drake. Jag gjorde små justeringar för att förenkla bilden lite och satte sedan saxen i stuvbitar av velour. Jag är ingen hejare på applikationer, jag har helt enkelt inte applicerat så mycket ännu och den här draken är nog inte alls någon perfekt applikation, men den blev ändå helt okej. Och en helt okej applikation gav ändå mersmak och flera applikationer ska det bli på andra plagg under höstens gång.



Jag var nöjd att den ändå blev så pass bra så jag började med iver sy ihop tröjan. Men efter en stund började jag tycka att det var något som inte riktigt stämde och då märkte jag min dundermiss.... Jag hade klippt till tröjan i FEL STORLEK! Jag hade klippt ut den i storlek 104, som är Maltes storlek. Jag använder ofta samma mönster i olika storlekar åt de två äldsta och förvarar mönstren i samma plastficka och nu hade jag utan att tänka mig för tagit Maltes storlek istället för Melvins.

Min hjärna började arbeta för att fundera ut ett sätt att fixa till mitt misstag och löste de för korta ärmarna med att sätta mudd i ärmsluten. Jag tog fasta på de små orange detaljerna i applikationen och satte orange mudd i halshål och ärmslut. Själva längden på tröjan fixade jag med att skarva i med en ca 5 cm extra fåll i orange trikå. Det var nog bara på tur att jag råkade ha samma orange nyans som mudden hade. Jag tänkte att man ibland också kan hitta köpta kläder med en extra fåll i avvikande färg, så det ser kanske nästan ut som att det var meningen från början även om det bara för mig blev ett sätt att försöka dölja mitt misstag. Melvin själv tyckte att den var jätte fin och jag är glad att han är så smal att storlek 104 inte ens blev för smalt på bredden. Nu vet jag inte riktigt vilken storlek den blev slutligen, men den passar en tid nu i alla fall.

Mönster: Ottobre 1/2010

Efterlängtade systerdotter...

...vad du är väntad.
 
När vår äldsta pojke Melvin var rätt så nyfödd berättade min syster att de har en tredje och sista adoptionsprocess på gång. Jag skulle få bli moster igen en gång och nu först ska det ske. Vilket betyder att de väntat på sitt barn i 5 år. Många långa år har passerat innan de får träffa sitt barn. Då kan vi prata om lång graviditet. Jag har hunnit föda fram två barn medan hon väntat på sitt. Som jag tänkt på henne och lidit med henne. Hela våren har hon varit en höggravid kvinna som nekas igångsättning. Hon har inte haft någon tung mage att bära, men nog ett tungt hjärta.

Just innan midsommar fick de barnbesked och om en knapp vecka lyfter hon med sin familj och vår mamma och pappa mot Bangkok, Thailand, och då de kommer hem är de en till, då har de med sig en dotter till familjen. Jag väntar på henne, längtar efter att få träffa henne, se vem hon är, se henne le, se henne växa till sig i det bästa hemmet en dotter kan få. Jag visste bara inte hur mycket jag väntat på henne innan det kom så här nära. Då de kommit hem med de två äldre pojkarna har min andra syster stått på flygplatsen med mamma och pappa och välkomnat dem. Jag har inte haft möjlighet att närvara då jag då varit bosatt i Åbo. Men den här gången ska jag minsann också stå där vid flygplatsen med pirr i hela kroppen och välkomna dem hem och träffa min systerdotter för första gången.

Då jag packade min bb-väska packade jag kläder för babyn bara att ha på sig då vi åker hem efter 2-3 dygn. Hon ska packa för 4 veckor och ha med kläder åt dottern som inte ens reser med dem dit, bara hem. Eftersom hon har pojkar från förut tänkte jag att hon behöver något flickigt så jag satte mig ner och sydde en liten tunika och caprileggings att ta med på resan. Hon ska nog få ett annat "Välkommen hem" paket sedan men något ska hon ha på sig i Thailand också. Då de fick barnbesked fick de också veta storleken på flickan, så jag hade något att utgå från.

Min syster är inte alls den "rosa" typen så jag tänkte att jag ska undvika det. Jag hade en bit av Liandlos klöverjersey i mitt skåp och fick en idé med en klöver applikation på en tunika. Jag är ju ingen expert på applikationer, en riktig nybörjare bara, men den blev helt lyckad. Klövern har jag själv ritat delarna till.

Jag ville kombinera det med caprileggings och hade väldig beslutsångest vid valet av tyg till dem. Jag hade tänkt grön och vit randig, men något sånt tyg hade jag inte hemma. Sedan var jag lite inne på prickigt ett tag eftersom det, enligt vissa syjunttisar, passar med allt. Sedan var jag inne på gult ett tag, men hade inte lämpligt tyg till det heller. Det närmaste gula jag kom var Hilcos smalrandiga jersey i orange och gult så det fick det bli. För att visa att de hör ihop kantade jag tunikans halshål och ärmslut med samma tyg som leggingsen. Och det blev helt bra. Nu är det bara att hoppas att det passar på tösen som vi väntar på.

Mönster:

Tunikan är Ulla Welinders mönster som jag ritat av en syjunttis
Leggings: Meedom&Meedom (den från 2001)

Storlek: 74

Husmorsvila

I helgen har jag varit på Sylan. Vår syjunta ordnar tre gånger i året ett så kallat sylan. Fastän kursen under vinterhalvåret ordnas inom Arbis ramar har vi på eget initiativ börjat ordna Sylan: En gång då höstterminen drar igång, en gång under jullovet och

Många värdefulla pratstunder och ideér utbyts

en gång när vårterminen slutat.

Var och en kommer med sina symaskiner under armarna och installerar dem vid långbord och så sitter man i det underbara ljudet av symaskinssurr i 24 timmar.  Nåja, vi sover faktiskt också på medhavda madrasser, men länge på kvällen syr vi och roligt har vi. Maten ordnar vi i knytkalas-stil

På lördag morgon drar vi iväg på gemensam frukost på något hotell eller restaurang. Och nog kan det vara skönt att sitta i lugn och ro och äta frukost. Sällan, för att inte säga aldrig äter jag så maffig och mättande frukost hemma.

Var och en med sitt

Symaskin,  serverad frukost och ostörd sytid är husmorsvila good enough för mig. Det glada trevliga sällskapet med liksasinnade fruntimmer höjer myskänslan ännu mera och det faktum att ingen behöver min hjälp och omtanke just då och att jag bara behöver sköta mig själv gör att jag mår så bra och orkar så mycket bättre då jag kommer hem till matlagning, legoplock och barnaljud igen. Jag älskar mina barn lite extra mycket då jag varit borta från dem och är så glad och tacksam över att komma hem till min underbara familj igen.

Tacksam är jag också över alla de fina personligheter jag lärt känna genom syjuntan. Underbara människor är de allihopa. Lite bilder får visualisera hur det sett ut. Tack fina syjunttisar! Glad att jag lärt känna er.

Ett litet smakprov av allt som tillverkades då vi samlade allas verk på hög.

Mina egna projekt presenteras småningom här plagg för plagg.