Mitt intresse för stickor och garn har varit i dvala en längre tid. Innan barnen kunde jag sticka en tröja åt mig själv per vinter, åtskilliga vantar och sockor.
Min första julklapp till han som i dag är min man var ett par stickade sockor. Jag var 17 år och hade ritat mönster själv så under sockorna stod det "Gillar dig".
Ännu när jag väntade Melvin och han var liten stickade jag en hel del. Men när vi fick vårt andra barn var det lite som att allt mitt tålamod gick till barnen och det kändes lite tröstlöst att sticka. Jag hade stickat i 45 minuter och jag hade bara kommit några cm. Jag kunde ju sy en tröja på de 45 minuterna. Jag sydde allt mera och stickade allt mindre.
Mitt syintresseet växte och växte och det syns verkligen att jag gått framåt på det området. Att sy är enkelt, går snabbt och har blivit en stor del av den jag är. Jag har utvecklats och lärt mig en massa om att utnyttja ett tyg maximalt, vet mycket mera om material än jag gjort tidigare och har genom syendet hittat en enorm glädje. Mina applikationer blir bättre och bättre och jag har börjat rita en del mönster själv. Att få hem ett nytt tyg ger mig ett lyckorus.
I vinter har jag trots allt börjat hitta glädjen i stickorna igen. Jag vet inte vad som utlöste det, men jag har börjat tycka att det är roligt att sticka igen. Det är mycket enklare att ta med sig. Och det kan vara rätt skönt att göra den monotona rörelsen och sjunka ner i tv-soffan en stund. Det går liksom inte att sy och titta på tv samtidigt. Och när jag ska ut på gården med barnen är det enkelt att ta stickningen med sig och sticka med grannen vid sandlådskanten.
Det är nästan så att jag upplever samma lyckorus av nya garn som av en tygbeställning. Fast inte riktigt ändå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar