Välkommen Victoria

Våra barn fick en kusin för någon vecka sedan. I ett ganska pojkstarkt släkte föddes nu en liten flicka. Då storebror Hector föddes var jag ännu i sytagen och han fick lite sydda plagg. Nu stickade jag en liten kofta på något jag tror kan klassas som rekordtid. Det tog bara några dagar för det var ett litet plagg och tjockt garn. Resterna från min egen "Marygenser" räckte precis.

Jag valde att sticka ett gratismönster jag hittade på Ravelry. Mönstret heter "Arches Baby Cardigan". Jag stickade storleken för 6 månader så att det nu inte skulle bli för litet direkt. Till sist toppade jag den med vita små hjärtknappar. Garnet är Dale Cotinga.

En kofta för sommaren

Jag ville sticka en kortärmad bolero att ha med sommarens klänningar och valet föll på "Peggy Sue" som var ett gratismönster på Ravelry. Den gav lite 50-tals vibbar och är enkel och stilren, men har ändå det där lilla extra tack vare flätmönstret i mudden. Det var första gången jag stickade något uppifrån ner och det kommer jag att göra igen. Det är hur smidigt som helst då jag kan prova under arbetets gång och sticka den så lång som man vill ha den.

Garnet är DROPS CottonMerino. Det känns mjukt och skönt och värmer ändå rätt bra. Tror att den kommer att användas en hel del i sommar.

Årets första

När 2017 var några dagar gammalt fick jag för mig att jag nog ville sticka en kofta till babyn vi väntar. Impulsiv som jag är ville jag börja genast och fick gå efter principen "man tar vad man har" i garnvalet. Jag råkade ha naturvitt 7 bröder från Novita och en massa restgarn av samma garnmärke i olika färger.

Eftersom jag tyckte om mönster och modell på koftan jag stickade till Milo ifjol fick det bli en till, men i storlek 1-3 mån och med naturvit botten.

Jag började en måndag och hade den färdig på torsdag.

Jag blir allt bättre på att sticka mönsterstickning. Jag kommer numera i håg att inte dra åt trådarna på baksidan så hårt, men i detta fall syns mönsterfärgen under den naturvita huvudfärgen och det blev inte så snyggt.

Roligt att sticka något riktigt smått även om den inte kommer att vara i användning särskilt länge, babysar växer ju så snabbt.

Nu har jag två nya barntröjor på stickorna. Samtidigt som jag längtar efter att få sätta igång med något nytt projekt åt mig själv också. Jag har bland annat garn från min syjuntas projekt "från får till tröja" som jag väntar på att få börja på med. Och så har jag så många andra ideer, men för lite tid. Jag vet med mig själv att jag inte kan ha för många projekt på gång samtidigt. Jag har bestämt mig för att jag får ha högst 3 stickprojekt på gång samtidigt och så nån sockstickning.

Prinsessan af Snö

Det är nu fjärde gången jag är gravid och jag tror mig veta att det nu också är sista gången. "Man ska aldrig säga aldrig" sägs det i och för sig, men vi har tänkt oss fyra barn och om en dryg månad är jag i mål med det fjärde. Tre av dessa fyra gånger har jag varit gravid på vintern. Och redan i höstas tänkte jag att jag den här gången skulle vilja ta ordentliga fotografier av mig i det gravida tillståndet just på vintern. Jag visste också vilken fotograf jag ville anlita, en som är jätteduktig på porträttfotografering och som jag dessutom känner så jag kan vara avslappnad och trygg med.

Jag har alltid älskat vintern och har en teori om att det beror på att jag själv är född på vintern. Jag föreställde mig att jag en frostig, klar vinterdag skulle ta mina gravidfoton utomhus på en öppen plats iklädd en tjock, varm handstickad kofta. Stickintresserad som jag blivit i år letade jag, redan i september efter ett passligt mönster. Ett mönster som skulle motsvara den föreställning jag hade gällande fotona jag ville ta. Ja hittade ett som hette "Winter Orchid" på garnstudios hemsida. Med stickor nummer 9 skulle det gå snabbt så jag beställde hem Drops Eskimo i en härligt ljusblå, isig nyans.

Det här var snabbstickning när det är som bäst. Och jag har använt den här koftan mycket mera än jag trodde jag skulle göra innan det ens var dags för fotografering.

I onsdags var vädret perfekt. Det hade kommit lite nysnö på tisdag och på onsdag sken solen och gav ett härligt sken på himlen. Vi fotade när solen just skulle gå ner och det var så roligt.

Några timmar innan fotograferingen kände jag mig klumpig som en flodhäst, höggravid som jag är. Magen var i vägen och jag kände mig inte alls i stämning för nå fotografering. Men med papiljotter i håret så att det skulle locka sig och ett flätat diadem av samma garn som koftan är stickad kände jag mig i alla fall lite fin. När Malin och jag kom till stranden där vi skulle fota plockade hon fram Prinsessan av Snö i mig. Fantastiskt duktiga Malin Åbrandt fångade verkligen min gravidlycka, min längtan efter barnet jag väntar och det vackra i att vara gravid på ett magiskt sätt. Jag kände lyckan pulsera i min kropp för varje bild hon tog och jag är så glad att jag valde att satsa på gravidfoton den här gången. Malin är jätteduktig, i synnerhet på porträttfotografering.

Till koftan och själva stickandet. Mönstret är alltså hämtat från garnstudios hemsida och heter "Winter Orchid" Den är stickad i DROPS Eskimo med stickor nr 9. Det gick jättesnabbt med så grova stickor. Det enda negativa var att den blev ganska tung att jobba med. Garnet är tjockt och det gick åt 16 nystan så då jag skulle montera kragen var det tungt att hålla upp stickningen. Men jag ville ha tjockstickat så jag räknade med det. 

När ärmarna skulle monteras i koftan märkte jag hur mycket hellre jag stickar okmodell. Stickar jag med ok är det bara två små hål under armarna som skall sys ihop. Nu skulle hela ärmen sys fast i axlarna och jag tyckte att det var svårt att få det snyggt så jag höll på ett bra tag. 

Jag gillar ändå modellen och den är verkligen varm. Sen när babyn kommer ut kan jag ju knäppa den hela vägen ner och då blir den ännu varmare.

Cirkeln sluten

För ungefär 14 år sedan stickade jag mycket, främst till mig själv. Då var jag inne i den kanske mest kreativa perioden någonsin i mitt liv och det är en tid jag minns med glädje. Jag blev student och efter gymnasiet gick jag ett år på en folkhögskola på en linje där jag verkligen fick skapa. Jag bodde på internat, eller så hette det, men jag bodde kanske i praktiken i handarbetssalen. Jag sov i mitt rum, men kvällarna spenderades till största delen i vävstolen eller framför symaskinen.

Det året stickade jag två tröjor inom loppet av 4 månader. Jag tyckte att det skulle vara mysigt om jag och min dåvarande pojkvän, han som numera är min man, skulle ha likadana tröjor. Så jag stickade en brun till honom och en grå till mig själv. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag valde storlek till Jonathan. Jag stickade i stl xl. Han är visserligen lång, men han är också väldigt smal. Han använde tröjan bara ett fåtal gånger då för 14 år sedan för att han väl tyckte att han måste då jag satt ner mycket jobb på den. Den där tröjan har flyttats med i varje flytt vi gjort och placerats längst bak i klädskåpet.

I februari städade jag klädskåpet och hittade våra matchande tröjor. Jag visste inte om jag ens skulle våga prova min så här 3 graviditeter senare, men den passade. Sen visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta när jag tittade på Jonathans tröja. Den var ju så ofantligt vid och bred att han aldrig skulle använda den. Jag skulle inte låta honom använda den, den var ingen vacker syn. Han hade nog insett att han inte kommer att använda den, men han har velat spara den för att jag stickat den med kärlek till honom.

Det var ju fint av honom i och för sig, men jag sa att jag kan nysta upp den och sticka något nytt av garnet. För jag tyckte om garnet och såg en okstickad kofta i det. Jag tyckte att det skulle vara fint om det där garnet fick nytt liv. Jag ville inte slänga bort det för det där garnet stickade jag in så många förväntningar i. Förväntningar och förhoppningar på vårt kommande gemensamma liv. Ett liv tillsammans som till vissa delar inte alltid har blivit som man hoppats och tänkt sig, men på flera sätt blivit så mycket bättre än man vågade tro.

Det största för oss, förutom att vi faktiskt hållit ihop och ännu trivs tillsammans, har nog varit att vi fått bli föräldrar. För det var inte självklart. Jag fick då, för ungefär 15 år sedan veta att jag kan ha svårt att bli gravid när det blir aktuellt. Min älskade Jonathan valde mig ändå. Därför tyckte jag att det skulle vara fint att sticka en tröja till vår yngsta pojke av det garn jag stickade in så många förhoppningar i till Jonathan en gång.

Senaste veckoslut besökte vi hamnen i våra stickade tröjor. Min är då stickad för 14 år sedan. Det var första gången jag stickade flätor.

Jonathans gamla tröja nystades upp i början på mars, stickades om och klär nu Milo:

Den här koftan har inte kostat något. Garnet är ju som sagt återanvänt och färgerna på oket är restgarn. Knapparna hittade jag i min knappburk.

Jag tycker om när det jag gjort har något att berätta. Jag gillar när det finns en historia bakom en produkt.

Mönster på Milos tröja: Garnstudio (den skulle egentligen ha hög hals, men jag gjorde inte det)
Mönster på min tröja: Veckotidningen Allers nr 4/1993

Garn: Novitas 7-bröder Tweed, köpt för 15 år sedan. Mönstret på Milos kofta är restgarn av 7-bröder.

En mysig favorit

En av de få saker jag fick sytt i fjol var en kofta till Milo. Jag sydde den i den storlek han hade då trodde jag. Eller så ritade jag av fel storlek för den var för stor för ett år sedan.

För någon månad sedan städade jag ur hans klädskåp för att ta bort sånt som blivit för smått då han växt och då hittade jag den längst in i hans klädskåp. Jag provade den på Milo och nu hade han växt i den och han tycker så mycket om den. Han väljer ofta den om han väljer själv och han är noga med att påpeka för alla att det är en kofta och inte en tröja.

Den är sydd i ett mjukt, tjockt och härligt stretchfrotté med små söta troll på. Det är ett tyg som legat så länge i min tyglåda att jag inte kommer ihåg varifrån jag köpt det.

För att göra den lite mera spännande satte jag ett grön och vitrandig stretchfrotté i ärmslut och fåll. Jag ville på något sätt få den ännu roligare och mysigare så jag valde att använda restbitar av smalrandig trikå på fickorna och som kronan på verket satte jag trikåknäppen med flugsvampar på.

Mönster: "Grandpa", Ottobre 4/2013
Storlek: 98 (trodde jag, men den var i så fall stor för storleken)

Blåa tankar

Jag brukar sällan klä mig i blått, förutom jeans då. Jag har fått för mig att jag inte passar i blått. Men när jag besökte en av stadens handarbetsaffärer i höstas fastnade mina ögon på ett nystan behaglig blå som jag faktiskt ville ha. Då köpte jag garn så det skulle räcka till något till mig själv. Jag började på med en tröja som jag kom mig av med. Jag tyckte allt mindre om modellen så jag slutade sticka på den, nystade upp garnet tillbaka och satte garnet i en påse igen och där låg det tills jag blev sjukskriven flera veckor här i början på året. Då ville jag börja sticka något för att stickning visade sig ha en lugnande effekt på mig. Jag surfade in mig på garnstudios hemsida och fastnade för en modell med hålstickade ärmar. Jag gillade modellen och ville utmana mig själv lite, men jag ville sticka den i något vamare än bomullsgarn. Så jag tog fram påsen med mitt blåa garn och insåg att sticktätheten passade, det var samma garngrupp och jag satte igång och nu har den redan värmt mig många dagar för jag fick den färdig strax efter påsk.

Jag stickade in många tankar, många tårar och många förhoppningar i den här koftan. Det var terapi nog att gråta lite på mitt garn, lyssna på lite bra musik och bara skapa med händerna. Nu kommer den här koftan att påminna mig om en period i mitt liv som jag kanske gärna hade varit utan, men ändå inte. Alla motgångar och svårigheter genom livet har gjort mig starkare och format mig till den jag är i dag och jag vill fortsätta formas. Jag vill inte någonsin bli "färdig", jag vill lära mig nytt och utvecklas.

Jag vill använda koftan för att den påminner mig om att man är så mycket starkare än man tror ibland. Jag bär den som en påminnelse om att livet inte blir som man tänkt, planerat och hoppats alla gånger, men att man faktiskt nästan alltid kommer tillbaka starkare än innan. Och att det mesta brukar lösa sig förr eller senare. Och sen ska man nog aldrig säga aldrig, för jag skulle ju aldrig börja sticka...

Mönster: Från garnstudio "Green Forest Cardigan"
Garn: DROPS Karisma