Till Natalie

Jag syr gärna flickkläder som omväxling och nu tog jag ut alla svängar och sydde ett ordentligt startpaket åt min nya systerdotter som kom hem från Bangkok i augusti. Min ena syster fick hem sitt efterlängtade tredje barn och den lilla damen fick komma från Bangkoks storstad till landet i Lillby med kohagen som närmaste granne och daglig underhållning av traktorer med alla olika tillbehör på släp. Det blev en dagiskasse med innehåll i klädväg. Eftesom hon har pojkar från förut sydde jag riktiga flickkläder, men höll mig borta från rosa. Mamman tycker inte om rosa och använder inte den färgen så gärna och jag ville sy kläder som används.

Dagiskassen sydde jag av ett Barbapapa tyg jag hittade som stuvbit på Kangasmestarit i somras. Jag tvekade länge eftersom vit var huvudfärgen och jag funderade över hur smutsigt det inte ska bli när den används. Men Barbapapa fick det bli för att min syster älskade de figurerna. Hon är 9 år äldre än vad jag är och har läst massvis med barbapapa för mig när jag var liten. Barbapapa läste hon vare sig jag ville eller inte. Och nu har ju de charmiga figurerna gjort lite av en comeback. Jag minns så väl en vinter då vi byggde snögubbar eller snöbarbapapor rättare sagt och vi färgade snöfigurerna med silkespapper. De blev riktigt fina.

Innehållet i kassen var följande:

En "höstklänning" sydd av ett gammalt påslakan jag köpt på loppis. Mönstret har jag ritat av Heidi från syjuntan, hon har en gammal bok från 70-talet med en del fina basmodeller.

Jag sydde också två par leggings och två tunikor enligt mönster samma Heidi hade. Heidi har blivit lite av min källa till mönster på välsittande flickkläder.

Tunikorna är sydda enligt Welinders mönster och leggingsen är ett mönster från ett par sönderklippta leggings med bra passform. Jag hoppas att de passade Natalie också.

Den ena tunikan fick långa ärmar och tyget är som gjort för ett adoptivbarn. Det är Liandlos tyg med barn från världens alla hörn som springer hand i hand. Jag chockerade mig själv lite med att sätta svarta muddkanter. Men jag tänkte att det skulle passa bra till hennes svarta hår. Leggingstyget är från Royal-tuote.

Den andra tunikan fick kort ärm, mest bara av den orsaken att det inte räckte till långa ärmar. Jag har sytt en tröja av det åt Malte förut, men ville använda det åt Natalie också för att det är så där det ser ut där hon bor nu. Traktorer och röda uthus. Tyget är återigen Liandlos.

De här leggingsen är sydda av velour från Buttinette och har så bra stretch i sig att det gör sig så bra till snävare byxor eller leggings. Dessutom är de lite varmare än om du bara använder vanlig jersey och det är ju nog bara så att vi har hösten här nu.

Alla kläderna är sydda i ungefär storlek 86 och kommer att användas av lilla Natalie som fått ett hem. Ett hem där hon omges av kärlek, värme och omtanke och där de har väntat på henne i 5 år. De väntade på henne redan innan hon fanns till och nu har hon fått komma hem. En ljuvlig liten tösabit som jag ser framemot att lära känna.

Ett adopterat barn är ett älskat barn. Ett adopterat barn är ett barn med en historia och bakgrund som ingen annan har. Har man levt på barnhem hela sitt första levnadsår känner man inte till begreppen mamma och pappa och syskon. Hela begreppet familj är obekant då du bott på ett ställe där det funnits 20 likadana sängar i samma sovrum. Tänk att få komma till ett hem där någon ger dig full uppmärksamhet och att få en mamma och en pappa som längtat efter dig så länge. Utöver det finns mor och farföräldrar runt dig  samt mostrar, fastrar och kusiner. Massor med släktingar. Samtidigt som den där andra mamman finns där, den där mamman som gett dig livet. Sedan får du växa upp med den mamma och den pappa som ger dig kunskapen och rustar dig för att just leva det livet. Att genomgå en adoption är något jag tycker mig ha fått uppleva på nära håll nu tre gånger. Ändå kan jag aldrig förstå det helt. Jag kan nog aldrig förstå den längtan en adoptivförälder bär fullt ut, den där längtan efter ett barn. Jag vill avsluta detta inlägg med en dikt jag läst hos min syster:


ETT ADOPTERAT BARNS ARV

Det var en gång två kvinnor som aldrig lärde känna varandra.
Den första kommer du inte håg, den andra kallar du din mamma.
Två skilda liv, skapade för att ge dig ditt.

Den ena tände en stjärna, den andra blev din sol.

Den första gav dig livet, den andra lärde dig leva det.

Den första skapade hos dig behovet av kärlek,
den andra fanns där för att ge dig den.

Den första gav dig ett ursprung och en nationalitet,
den andra gav dig en identitet och ett namn.

En gav dig en begåvning, ett frö av talang,
den andra ett mål med den.

Den första gav dig förmågan att känna,
den andra fanns där när du kände dig orolig.

Den ena gav dig bort, hon hade inget val,
den andra bad om ett barn, hennes bön gick i uppfyllelse.

Och nu ställer du, genom tårarna, den urgamla frågan;
Vad gjorde dig till den du är?
Arv eller miljö?

Ingetdera, älskling, varken eller.
Du är du, tack vare två sorters kärlek,
och du är svaret på två kvinnors bön.