De två minsta har gjort dagispremiär den här veckan. Milo fick en ny dagiskasse att ha reservkläder i på dagis. Jag hittade en stuvbit av ett Mumintyg i mina lådor. Jag tycker om formen på dagiskassarna. Jag gjorde den här lite mindre än andra jag sytt och den blev riktigt passligt storlek.
I oktober blir det 8 år sedan jag gick nerför trapporna från mitt arbetsrum på tredje våningen i centrala Åbo. Jag hade jobbat i svenska församlingen där på 50% ett par år. År jag är väldigt tacksam över, men jag hade en baby i magen och gick på mammaledigt. När jag gick bort från arbetet den där regniga dagen i oktober väntade ett helt nytt liv jag inte visste något om. Jag skulle bli mamma, jag bar på ett barn och jag kunde aldrig i mitt liv tro att jag skulle bli hemma så länge som jag blev. Inte visste jag hurudan jag skulle bli som mamma, inte visste jag om jag skulle trivas hemma och ett helt nytt liv väntade. Jag började skriva på ett nytt kapitel i mitt liv som jag inte visste något om. Vi blev föräldrar.
Melvin föddes första dagen i årets sista månad och jag blev snabbt väldigt bekväm i min roll som mamma. Jag älskade att få vara hemma och när folk började fråga när jag skulle börja jobba igen insåg jag att jag vill vara hemma med mitt barn så länge det går och jag trivs. Hade någon sagt till mig att jag kommer att vara hemma i nästan åtta år hade jag nog ändå inte trott dem. Då Melvin var drygt 1 år tog vi vårt pick och pack och drog norrut. Vi flyttade till Vasa där min man hade fått jobb och han trivdes med det. Åren gick och vi fick Malte... och att vara hemma med två barn var ju roligare än att vara hemma med bara ett så jag fortsatte hemmalivet. Så kom Milo och nu har jag fått vara hemma med honom i 2,5 år.
Jag flyttade alltså mitt under min vårdledighet med mitt första barn och i den nya staden hade jag verkligen inget jobb att gå tillbaka till. Inte för att jag vet om jag hade fått komma tillbaka till jobbet i Åbo heller eftersom jag inte hade fast tjänst, men nu hade jag verkligen inget att falla tillbaka på. Jag fick ibland frågan om jag inte oroar mig för det, att jag inte har något jobb. Och jag kan ärligt säga att det inte har bekymrat mig. Jag har aldrig känt att jag borde avancera och skaffa erfarenhet.
För barnen har jag varit den absolut viktigaste människan i deras liv och vi har haft så roligt. Jag har nog aldrig känt mig så värdefull, uppskattad, omtyckt och duktig som under de år jag spenderat med dem. Jag har inte känt att mitt värde skulle ha försämrats för att jag varit borta från arbetsmarknaden. Mitt värde och mitt självförtroende har i mina egna ögon vuxit och jag har lärt känna helt nya sidor hos mig själv, sidor jag gillar och som jag tar med mig långt utanför hemmets väggar och min vardag med barnen. Jag har inte upplevt att jag inte skulle duga som arbetstagare längre efter att ha varit hemma så länge utan tänkt att det löser sig när jag kommer så långt. Jag har litat på att Gud leder mig dit han vill ha mig.
I våras ramlade ett jobb över mig som jag kunde få börja i augusti och på något sätt kände jag att det var dags nu. Att få börja på 50% efter så många år hemma kändes som det enda rätta för då får jag fortsätta vara med barnen halva veckan. Så nu hittar jag mig återigen i församlingsjobb på 50% på tredje våningen, men i centrum av Vasa och med andra uppgifter än förut.
Under åren hemma har jag inte varit någon "supermorsa". Kanhända har mitt tålamod varit kortare än föräldrar som är ute i arbetslivet. Jag har inte ansett mig vara bättre än mammor som börjar jobba tidigt. Jag tycker inte man ska vara hemma om man inte trivs. Då är man inte heller en bra förälder. Men jag har trivts och jag har inte känt någon ångest över att jag "borde" jobba istället. Jag planerade aldrig att bli hemma i 8 år, det bara blev så. År jag är oerhört tacksam över, år där jag lärt mig massor om mig själv, år jag känt varit väl värda att satsa på. Åren då barnen varit små och trivts tillsammans med mig är år jag aldrig får tillbaka. Jag skulle inte byta bort en enda av de många dagarna fast det innebär att jag lyfter mindre pension jämfört med andra kvinnor som jobbat mera när/om jag kommer så långt i livet. För mig har det inte handlat om jämställdhet. För mig har det handlat om att jag har haft möjlighet att göra vad jag verkligen ha velat göra. Jag har fått förmånen att vara hemma och min man har trivts med att jobba. Jag har verkligen gjort valet att vara hemma. Det är inget någon har tvingat mig till, det är ett val jag gjort. Det bästa lyckokast jag nånsin gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar