Allt det där är saker jag kan känna en så stor tacksamhet över att hon gjorde för mig då. Genom att misslyckas går man framåt och lär sig framöver. Innan jag och min man flyttade till Åbo till vårt första gemensamma hem var det också mamma som var med när jag köpte min första egna symaskin.
Det var då, för mera än 10 år sedan, men jag är ännu tacksam. Jag hade lite paus med sömnaden de första åren i Åbo, men när jag började vänta barn började jag sy lite smått igen. Sedan när barnet växte ur babyavdelningen i klädbutikerna började jag sy för att få gulliga kläder. Och när vi flyttade till Vasa och fick vårt andra barn växte intresset till sig ännu lite till. Den största vändpunkten kom nog egentligen när jag började i min syjunta. I samband med det hittade jag nätbutikernas oändliga tygutbud och med vännerna där växte ivern till sig ännu mera för att man inspirerar varann. Syjuntan är en annan sak jag känner en enorm tacksamhet över för nog har jag gått framåt bara sedan jag började där.
Jag grävde nämligen fram stl 86 åt Milo och då hittade jag en tröja jag hade sytt åt Malte till 1-årsdagen. Jag minns att jag var så nöjd över den där tröjan då för 3,5 år sedan. Men nu då jag tog fram den tittade jag på den och började dra på munnen... den var nog inte så välsydd... Ärmmudden var helt tokig och inte alls spänd, fickan var sned och halskanten var bara en slapp grå resårbit... jag tänkte att jag nog inte kommer att använda den där. Jag insåg att jag gått framåt massor. Jag har fått mera kunskap, bättre kvalitet på tygen och kanske också bättre maskin, tack vare CoverPron. Men det var en trevlig modell på tröjan trots allt och jag tänkte ge mönstret en ny chans att förverkligas och bli något vackert med de kunskaper jag besitter i dag:
Så samtidigt som den gamla åkte i roskis klippte jag till en ny och nu är jag nöjd. "Pii-paa" tyget med utryckningsfordon är från Myllymuksut, därifrån är också den blåa mudden och den prickiga fickan är rester.
Jag funderade länge om jag borde spara Maltes 1-års present av nostalgiskäl och för att verkligen ha svart på vitt att man går framåt och lär sig bara man håller på. För man lär sig verkligen hela tiden nytt: med rätt inställning, med tillräckligt många misstag och med det rätta sällskapet.
Tack mamma för att du lät mig hålla på i ditt trånga syrum, jag lärde mig massor! Och tack kära syjunta för att ni finns för råd och visdom och sällskap. Tack vare er lär jag mig ännu och går framåt!
Mönstret är "Muksis" ur Ottobre 1/2009