Val som ska göras

Med risk för att detta inlägg blir mycket djupare och längre än jag tänkte från början så väljer jag ändå att skriva.

Jag har tänkt en hel del på val den senaste tiden. Jag gör val flera gånger per dag. Allt från vilka kläder jag ska sätta på mig till vilken mat som ska kokas. Jag väljer tyg och modeller jag vill sy och jag väljer vilken färg på garnet jag ska ha till stickprojektet jag håller på med. Onekligen gör man också långt större val än så när man vandrar genom livet. Jag valde en gång en man jag ville leva med hela mitt liv och vi valde småningom att bilda familj tillsammans och vi väljer ännu varandra, varje dag.

Jag har nyligen gjort ett stort val igen gällande mitt jobb. Jag började året med en längre sjukskrivning efter ett år på en arbetsplats där jag till stora delar trivdes som fisken i vattnet. Men jag blev tröttare och tröttare, kände att jag inte hann med barnen och min stora hobby att handarbeta. Jag kämpade ändå på för jag visste att det kan ta tid att anpassa sig. Men tröttheten  blev alltmer påtaglig och jag var sjuk oftare än jag varit på länge. Jag började tappa bort mig själv lite, kände inte igen mig själv och i början av januari visste jag plötsligt bara att jag snart springer i väggen med hård fart. Då blev jag sjukskriven och jag tog bort en del måsten. Därav tystnaden på denna plats.

Under sjukskrivningen mognade ett beslut fram. Jag älskade min arbetsplats på så många sätt, jag satt i chefsposition och jag hade en arbetsplats där man på riktigt värnade om sina medarbetare. Trots allt detta ville jag inte tillbaka. Det viktigaste för mig blev att hitta mig själv igen, samla ihop mina pusselbitar och börja må bra. Jag ville hitta den glada, spralliga och positiva kvinna jag anser mig vara. Jag har varit deprimerad förut, för ca 13 år sedan och jag vet att vägen tillbaka kan vara så oerhört lång. Jag vill inte utsätta mig för det igen för nu har jag dessutom barnen som förtjänar en välmående mamma. Jag hade kunnat förlänga min sjukskrivning, men jag ville inte. Jag ville ha ett jobb, men ett jobb där jag jobbar lite mindre och hinner med mig själv, med barnen och min hobby. Så jag gjorde ett val, ett svårt val. Jag valde att säga upp mig. Dagen efter jag bestämt mig fick jag ett nytt jobb. Så jag är numera tant för eftermiddagsverksamheten. Jag jobbar enbart eftermiddagar och jag mår så bra. Någon har någon gång antytt att jag ju inte får mera tid med barnen på det sättet eftersom de har skola och förskola på förmiddagarna. Men det får jag visst. Nu är jag ensam hemma varje förmiddag så jag hinner med hem och hushåll, tvätt och sånt innan jag åker till jobbet. Det i sin tur betyder att jag är tillgänglig kvällstid för då har jag gjort undan alla "måsten" och "borde" för den dagen. Men bäst av allt är att jag är så lycklig, så glad och balanserad. Jag mår så bra och då mår hela familjen bra.

När man debatterar kvinnor, löner, chefspositioner och hemvårdsstöd kan jag ibland tycka att man glömmer de där som inte vill göra karriär, de där som är nöjdare med ett halvtidsjobb eller att få vara hemma med de barn de satt till världen. I dag tvingas ingen kvinna att vara hemma och pappan kan göra valet att stanna hemma om han vill, familjen välr själv. Kanske det kan vara så  att inte alla kvinnor vill göra karriär, kanske någon kvinna säger upp sig från sin chefspost och blir "fritistant" i stället för att hon mår så mycket bättre och det är det som betyder mest.

Men till handarbetssaken, det är ju ändå det denna blogg ska handla om och jag tänker inte ge mig in i någon debatt. Jag ville bara skriva av mig lite.

Jag har under min sjukskrivning hittat lugn, ro och pulssänkande aktivitet i stickning. Det är så skönt att sitta och sticka. Speciellt mönsterstickning för då kan du inte skynda. Det går inte att ha bråttom när du stickar mönster. Du måste läsa diagrammet och ta maska för maska, det är rogivande. Jag har stickat påsksockor till de två äldsta pojkarna:

Garnet är 7 bröder och mönstret hämtat från garnstudios hemsida.

Jag har mycket på gång. Jag har sytt en del och stickar på olika projekt och nu när jag har lediga förmiddagar tänkte jag sätta i system att skriva ett inlägg i veckan på denna blogg. Mest bara för att jag saknat dokumentationen för egen del så mycket.

Yllesocksslitaren

Nu kryper temperaturen på termometern neråt och vi har fått väder för den årstid vi lever i. Jag är väldigt frusen om fötterna och sliter hårt på mina yllesockor varje vinter. Egentligen använder jag yllesockor året om, men vintern är ändå kallast. Jag gillar yllesockor och ett par håller nästan bara en vinter sedan är det hål på dem.

Så jag har ju stött på problem varje vinter under mina "jag vill inte sticka" år. Varifrån ska jag få tag i yllesockor? Oftast har någon av mina systrar sträckt ut en hjälpande hand och jag har klarat mig tack vare dem. Så nu då jag börjat sticka själv har en börda lättat från dem.

Det finns så otroligt många fina sockmönster när man börjar kolla runt ute på webben. Jag skulle kunna sticka hur många som helst. Problemet är ju oftast att jag inte får stickat två likadana sockor för då jag stickat en tycker jag att jag vill prova ett nytt mönster och inte sticka en till likadan. Nu har jag kommit in i ett system då jag alltid har två sockstickningar på gång samtidigt. Jag stickar en socka, stickar en annan socka av ett annat mönster innan jag gör paret till den första och sist då paret till den andra.

Jag stickade änglasockor under julen. Mönstret är från garnstudio, men jag valde blåa toner istället för julrött och grått.

Garnet är Novitas 7-bröder.

Värmande vantar

December kom och gick och plötsligt inleddes ett nytt år.

För egen del spenderades halva december med en sjukledighet då jag drog på mig nåt envist virus med hosta, heshet och en ofattbar trötthet. Jag tappade rösten och eftersom jag behöver prata en del i mitt jobb blev jag förlagd med talförbud och vila... välbehövligt i och för sig, men tråkigt.

En hel del av december satt jag således inbäddad i soffan under en filt med en stickning. Ja du hörde rätt, en stickning. För jag har hittat lust och glädje i stickorna igen och på så vis infriat en del av min vision för 2015. Det skulle bli året jag stickade mera än förut och det gjorde jag verkligen. Speciellt i slutet av året.

Det jobbar en alldeles ljuvlig människa på mitt jobb. En sån där människa som vet i princip allt man behöver veta om hur saker ska skötas. En människa som är klar och ärlig och som stöttar och bryr sig om. En sån där människa jag kommer att sakna när mitt vikariat tar slut. En människa med ett varmt hjärta och som också behöver få ha varma händer. Jag stickade ett par vantar åt henne.

Vantarna heter "Tumvantar i rosengångsmönster" och mönstret är hämtat ur veckotidningen "Allers" år 1997.

Det var ett riktigt roligt mönster att sticka. Det gick snabbt och blev snyggt och tidlöst. Mönstret går runt hela vanten så det är inte nåt annat mönster inne i handflatan. Därför kunde man läsa av mönstret från varvet innan och behövde inte sitta och räkna maskor och varv för att få det rätt. Man behövde inte heller sitta med mönstret bredvid sig hela tiden... det var bara att sticka.

Jag använde mig av Novitas Nalle garn och stickor nr.3.












När jag var så på gång med stickandet började jag sticka ett par vantar till som jag sedan gav som julklapp åt en av mina systrar. Nu gjorde jag det inte riktigt lika enkelt för mig utan bestämde mig för att rita ett mönster själv. Systern stickar massor själv så jag ville ge något riktigt unikt, som ingen annan har. För fast hon stickar själv stickar hon nästan aldrig till sig själv vilket många kanske tror och därför får hon sällan stickat som gåva.

Även här använde jag Novitas Nallegarn i blått och rött.

Det är så roligt att ha hittat stickglädjen igen.

En julgåva

Jag har sytt lite mera under senare delen av detta år. Jag hittade ju sylusten igen där i oktober och jag har sytt lite då och då sedan dess. Men det är fortfarande svårt att hitta tiden att skriva blogginlägg om det jag syr. På något sätt är jag nöjd och glad när jag fått något färdigt och har inte samma behov av att dokumentera det som tidigare. Kanske blir det ändring på det under 2016, kanske inte. Vi får se vad orken tillåter.

Det var ett tag sedan jag sytt bodyn, men det är nog kanske det jag fortfarande tycker är allra roligast att sy. Jag hade sytt en body till barnens lilla kusin i julklapp. Lilla Hector som fick fira sin första jul nu i år.

Det fick vi en body med vintermotiv i hopp om att det ska bli nån vinter i år. Det här mörkret vi lever i här uppe i Norden är så otroligt mörkt i december. Det är mörkt hela dagen och därför är bilden lite mörk.

Jag använde mitt eget utritade och beprövade mönster på raglanbody. Jag valde chokladbrunt till muddarna för jag tycker att kombinationen brun och ljusblå är oslagbart fint på små plagg. Jag sydde bodyn i en storlek han kan använda nu genast för det är inte så motiverat att använda en body med snögubbar sedan i maj. Den ska ju användas nu!

Mönster: Eget
Storlek: 68

En svensk charmör

Vi har vänner bosatta i vårt västra grannland. De bodde här länge och väl, men bestämde sig för att pröva vingarna och bo någon annanstans, åtminstone för ett tag, så de flyttade till Sverige. Vi saknar dem, men nutidens sociala medier gör ju att man kan upprätthålla kontakten bra även om man inte träffas.

Jag och Malte hade förmånen att besöka dem för en dryg månad sedan. Vi hade roliga dagar tillsammans och jag fick besöka tygkedjan Stoff & Stils affär. Jag hade kunnat bosätta mig där, allt var så väl ordnat och utbudet på tyg ett helt annat än det är i tygaffären i den stad där jag råkar bo. Jag harmades så otroligt över att jag valt att resa med enbart handbagage... hur tänkte jag riktigt då? På något slags underligt sätt lyckades jag klämma ihop packningen så jag fick 4 meter tyg med mig hem till Finland igen. Ett av de tygen ska bli en klänning till mig själv, men eftersom tid är en bristvara just nu har jag inte hunnit sy något av de tygen ännu så mera om dem en annan gång.

Det var så roligt att spendera tid med denna väninna. Hon och jag diskuterar ofta sömnad eftersom det är ett intresse vi båda delar och kan diskutera rätt ingående för vi förstår vad den andra pratar om. 2 av 3 symaskiner är dessutom likadana både i mitt syrum och i hennes. Och det är så inspirerande att gå in i hennes syrum. Efter att jag var där fick jag fart och inspiration i min egen tillverkning och började med en rejäl storstädning i mitt syutrymme. Jag har faktiskt sytt en hel del de senaste veckorna.

Hon har två barn och den yngre killen är en riktigt charmör. Efter att vi varit där kom jag hem och hittade ett tyg på en webshop som fick tankarna att vandra tillbaka till dem och speciellt pojken i familjen. Dels var det ju traktorer på tyget, det var designat i Finland och till mammans stora förtjusning var tyget av ekologiskt bomull, så jag måste bara ha det. Jag sydde en tröja åt den lilla svenska charmören och skickade den till Sverige som ett tack för gästfriheten under vår vistelse.

Tröjan är sydd i stl 98 och kantat med min favoritresårfärg, poltettu oranssi, som den heter. (Bränd orange på svenska). Jag väljer den väldigt ofta när jag ska kanta.

Ett pojkstarkt släkte

Våra barn har fått en kusin från pappas sida. Nu är de tillsammans 6 st pojkkusiner. För den här pojkens del är han någons förstfödda.

Det var längesedan jag hade sytt bodyn nu, men jag gillar det fortfarande väldigt mycket. Den nya kusinen fick följande färgglada plagg:

Bodyn är sydd av Liandlos "Maskerad"-tyg och sparkbyxorna är sydda av rester från ett tunt stretchcollege. Mönstret på bodyn är mitt eget framarbetade mönster från då vår Milo var liten och byxorna är Meedoms mönster på tajts.

Så kunde jag inte hålla mig från att dyka ner i trikårestlådan och sy ett lapptäcke. De är fortfarande roliga att sy och de blir alla lika färgglada och ändå olika.

På baksidan satte jag en mörkgrön velour och kantningen på den här blev ingen höjdarkantning. Jag vet inte om det var för längesedan jag hade kantat en filt, eller om det var tråden eller resåren det var fel på, men jag kämpade med hoppstygn och besvärliga svängar när tråden inte ville hållas på bandet. Till sist, efter lite sprättande fick jag det någorlunda och filten blev klar för anvädning. Så nu får den värma en ny liten kusin. Välkommen till världen lilla Hector.

Den kreativa ådran

Under det senaste året, speciellt våren, som innefattade stora förändringar i livet tappade jag nånstans på vägen lusten och glädjen att skapa. Det fanns plötsligt inte tid och inte heller lust i samma utsträckning som förut. Min kreativitet gavs inget utrymme. Tyg och mönster fanns i mängder hemma, men när jag öppnade tygskåpet såg jag bara material i de tyg jag tidigare alltid såg ett plagg. Nu såg jag inte längre vad ett tyg kunde bli, jag fick inga ideer. Alla planer jag en gång hade med alla de vackra tygen fanns inte längre. Jag vet inte vart alla planer gick och gömde sig, men de gavs inte utrymme i min hjärna. Hjärnan var på nåt sätt full och mätt av allt det nya jag förväntades lära mig och kunna att den gick på övervarv och de kreativa planerna fick kliva åt sidan. Jag orkade inte sy och än mindre skriva blogginlägg om det lilla jag sydde.

Våren gick ut på att lära sig att arbeta och samtidigt vara mamma och fru. Våren gick ut på att lära känna en ny version av mig själv och det var faktiskt jättejobbigt, även om det var oerhört givande. Jag behövde landa i en ny vardag, en vardag där syintresset inte fick plats. Och inflygningen mot landningsbanan tog mera kraft och energi än jag hade kunnat föreställa mig. Den tog inte bara nån dag, inte heller bara några veckor utan ett drygt halvår tog det att landa i den nya vardagen.

Men så hände något för ett par veckor sedan. Jag öppnade tygskåpet och mina ögon stannade på en liten restbit av ett blått trikåtyg och jag såg igen, dvs jag såg vad den där blåa tygbiten skulle bli. Och jag blev alldeles till mig av glädje och iver då jag insåg att jag var tillbaka, blodet hade börjat pumpa ut i min kreativa ådra igen. Jag såg inte bara ett tyg, utan en tröja med en applikation och resultatet ser ni här:

Filmen "Frozen" har inte fått så där alldeles stor genomslagskraft hos oss, jag vet inte om det kanske beror på att jag bor med enbart killar. Vi är inte så prinsessiga av oss, men vi har sett den en gång och favoritfiguren var ju den oerhört charmiga snögubben Olof och det var ju han jag såg som applikation och jag satte igång. Det var jättelängesedan jag hade sytt någon applikation, men den blev riktigt bra. Den är sydd i restbitar av trikå. Den blåa trikån som är själva tröjan är en väldigt tunn trikå så det hade blivit lite "tungt" att sy applikationen i velour.

Jag gillar kombinationen blått och rött så kantningen fick bli av röd mudd. Jag hade passande nog tryckknäppen med snöflingor på så det fick det bli.

Och ja, så här stor är vår minsting numera.

Mönster: Eget hopkok
Storlek:104


Jag hoppas nu att landningsbanan ska vara så pass lång att jag tar mig tid att både sy och skriva blogginlägg om det jag sytt nu igen. Jag har saknat dokumentationen för egen del. Det var roligt att dokumentera vad jag tillverkade.