Blåa tankar

Jag brukar sällan klä mig i blått, förutom jeans då. Jag har fått för mig att jag inte passar i blått. Men när jag besökte en av stadens handarbetsaffärer i höstas fastnade mina ögon på ett nystan behaglig blå som jag faktiskt ville ha. Då köpte jag garn så det skulle räcka till något till mig själv. Jag började på med en tröja som jag kom mig av med. Jag tyckte allt mindre om modellen så jag slutade sticka på den, nystade upp garnet tillbaka och satte garnet i en påse igen och där låg det tills jag blev sjukskriven flera veckor här i början på året. Då ville jag börja sticka något för att stickning visade sig ha en lugnande effekt på mig. Jag surfade in mig på garnstudios hemsida och fastnade för en modell med hålstickade ärmar. Jag gillade modellen och ville utmana mig själv lite, men jag ville sticka den i något vamare än bomullsgarn. Så jag tog fram påsen med mitt blåa garn och insåg att sticktätheten passade, det var samma garngrupp och jag satte igång och nu har den redan värmt mig många dagar för jag fick den färdig strax efter påsk.

Jag stickade in många tankar, många tårar och många förhoppningar i den här koftan. Det var terapi nog att gråta lite på mitt garn, lyssna på lite bra musik och bara skapa med händerna. Nu kommer den här koftan att påminna mig om en period i mitt liv som jag kanske gärna hade varit utan, men ändå inte. Alla motgångar och svårigheter genom livet har gjort mig starkare och format mig till den jag är i dag och jag vill fortsätta formas. Jag vill inte någonsin bli "färdig", jag vill lära mig nytt och utvecklas.

Jag vill använda koftan för att den påminner mig om att man är så mycket starkare än man tror ibland. Jag bär den som en påminnelse om att livet inte blir som man tänkt, planerat och hoppats alla gånger, men att man faktiskt nästan alltid kommer tillbaka starkare än innan. Och att det mesta brukar lösa sig förr eller senare. Och sen ska man nog aldrig säga aldrig, för jag skulle ju aldrig börja sticka...

Mönster: Från garnstudio "Green Forest Cardigan"
Garn: DROPS Karisma

Alla borde ha en Maria i sitt liv

Jag har alltid sett mig som en social varelse som är öppen, men det finns ändå bara ett fåtal människor jag anförtror i princip allt i mitt liv. En av dem är mina fina bästa vän Maria som funnits vid min sida från det jag var 16 år ungefär.

Jag kan vara mig själv fullt ut med henne. Hon är där och tröstar om jag behöver det och kommer med goda råd om det är det jag vill. Hon har ett hjärta av guld och finns alltid där.

För någon vecka sedan hade hon födelsedag och jag blev bjuden på brunch efter att jag fört killarna till dagis, förskola och skola. Jag tänkte lite större gällande present till henne i år. För det mesta har det varit en blomma eller en godispåse som jag gett. Men så många gånger som jag stod utanför hennes dörr kl.9.05 på morgonen när jag var så trött här i början på året ville jag ge något finare än vanligt. Alla de morgnarna kom hon och öppnade i pyjamas, bryggde en kopp kaffe och lät mig gråta och ventilera mina tankar... hon var så värd något lite extra fint i födelsedagspresent i år.

Maria stickar inte så mycket själv. Och hon länkade för ett tag sedan en bild på ett par sockor som en bekant hade stickat och hon tyckte de där sockorna var så fina.

Jag visste att jag sett just de där sockorna på garnstudios hemsida. Jag hittade mönstret, köpte två garnnystan och satte igång.

Gåvan gladde Maria jättemycket och jag älskar att ge bort saker jag gjort själv, speciellt när mottagaren förstår värdet och jobbet man satt ner på det. Jag tycker om att ge bort sydda saker också, jag tycker överlag om att ge bort saker jag tillverkat. Men onekligen sätter du mera tid på att sticka ett par mönsterstickade sockor än du gör när du syr en tröja.

Jag visste nog inte vad jag gav mig in på gällande dessa sockor för det var tålamodsprövande. Men det var samtidigt roligt att sticka mönsterstickade sockor. Jag har aldrig förut stickat något så invecklat där man behövde räkna maskantalet så noga som här. Men det gav mersmak. Få saker är så lugnande för kropp och själ som att sticka maska för maska i ett mönsterstickat projekt. Du kan inte ha bråttom, det går inte att skynda och just nu är det just det där lugnet stickandet medför som gör att jag hittat stickgnistan igen. En gnista som börjar ta alltmera fart...

Prickiga drömmar

Nu då jag bytt jobb och har mera tid och ork har jag hittat syivern igen och börjar känna igen mig själv när jag öppnar tygskåpet och ser vad ett tyg ska bli. Det är så roligt att skapa.
Jag har en hel del tyg hemma för eftersom jag inte visste att syintresset skulle dala här emellan hade jag ju beställt mycket tyg. Nu behöver jag göra något av de där tygen. Jag har också en hel del rester, såna där bitar som räcker till ett halvt plagg och jag får möjlighet att kombinera med något annat för att få en helhet.

När ett prickigt grått tyg mötte en liten bit av ett turkost tyg med olika djur på såg jag direkt att det där borde bli en pyjamas. Så det blev det. En pyjamas till 4-åringen.

Byxorna är ett mönster på långkalsonger från nån Ottobre 4/2004. Jag gillar när pyjamasbyxor som är tajta då hålls de bra på plats under natten. 

Tröjan är en smal modell med så kallad sadelärm ur Ottobre 6/2010.

Storleken på båda är 104.

Välsittande mössa

Min äldsta son håller på att bli riktigt stor. I och med det blir han lite mera kräsen gällande vad han sätter på sig och han tyckte att han hade för barnslig vintermössa.

Jag ville sticka en mössa till honom och jag surfade in mig på garnstudios hemsida och hittade där en trevlig modell. En mössa med lite struktur som gjorde den lite mera spännande än en slätstickad mössa.

När jag blev mera stickintresserad började jag reda upp bland mina garn och hittade ett nystan blått 7- bröder garn. Jag började sticka på vinst och förlust eftersom jag inte var helt säker på att det skulle räcka. Men det gjorde det och det blåa garnet var inte barnsligt i pojkens tycke. När jag hade den färdig insåg jag hur bra den matchade med hans skolväska.

Nu har jag just tvättat bort den och tagit fram vårkläderna. Men jag bjuder ännu på en vinterbild som Melvins fammo tog när hon var med sparkstöttingen på isen bara för några veckor sedan.

I dag cyklade jag till stranden och nu är det nog färdigt med att vara ute på isen. Det är vår på riktigt nu... och det är härligt!

Val som ska göras

Med risk för att detta inlägg blir mycket djupare och längre än jag tänkte från början så väljer jag ändå att skriva.

Jag har tänkt en hel del på val den senaste tiden. Jag gör val flera gånger per dag. Allt från vilka kläder jag ska sätta på mig till vilken mat som ska kokas. Jag väljer tyg och modeller jag vill sy och jag väljer vilken färg på garnet jag ska ha till stickprojektet jag håller på med. Onekligen gör man också långt större val än så när man vandrar genom livet. Jag valde en gång en man jag ville leva med hela mitt liv och vi valde småningom att bilda familj tillsammans och vi väljer ännu varandra, varje dag.

Jag har nyligen gjort ett stort val igen gällande mitt jobb. Jag började året med en längre sjukskrivning efter ett år på en arbetsplats där jag till stora delar trivdes som fisken i vattnet. Men jag blev tröttare och tröttare, kände att jag inte hann med barnen och min stora hobby att handarbeta. Jag kämpade ändå på för jag visste att det kan ta tid att anpassa sig. Men tröttheten  blev alltmer påtaglig och jag var sjuk oftare än jag varit på länge. Jag började tappa bort mig själv lite, kände inte igen mig själv och i början av januari visste jag plötsligt bara att jag snart springer i väggen med hård fart. Då blev jag sjukskriven och jag tog bort en del måsten. Därav tystnaden på denna plats.

Under sjukskrivningen mognade ett beslut fram. Jag älskade min arbetsplats på så många sätt, jag satt i chefsposition och jag hade en arbetsplats där man på riktigt värnade om sina medarbetare. Trots allt detta ville jag inte tillbaka. Det viktigaste för mig blev att hitta mig själv igen, samla ihop mina pusselbitar och börja må bra. Jag ville hitta den glada, spralliga och positiva kvinna jag anser mig vara. Jag har varit deprimerad förut, för ca 13 år sedan och jag vet att vägen tillbaka kan vara så oerhört lång. Jag vill inte utsätta mig för det igen för nu har jag dessutom barnen som förtjänar en välmående mamma. Jag hade kunnat förlänga min sjukskrivning, men jag ville inte. Jag ville ha ett jobb, men ett jobb där jag jobbar lite mindre och hinner med mig själv, med barnen och min hobby. Så jag gjorde ett val, ett svårt val. Jag valde att säga upp mig. Dagen efter jag bestämt mig fick jag ett nytt jobb. Så jag är numera tant för eftermiddagsverksamheten. Jag jobbar enbart eftermiddagar och jag mår så bra. Någon har någon gång antytt att jag ju inte får mera tid med barnen på det sättet eftersom de har skola och förskola på förmiddagarna. Men det får jag visst. Nu är jag ensam hemma varje förmiddag så jag hinner med hem och hushåll, tvätt och sånt innan jag åker till jobbet. Det i sin tur betyder att jag är tillgänglig kvällstid för då har jag gjort undan alla "måsten" och "borde" för den dagen. Men bäst av allt är att jag är så lycklig, så glad och balanserad. Jag mår så bra och då mår hela familjen bra.

När man debatterar kvinnor, löner, chefspositioner och hemvårdsstöd kan jag ibland tycka att man glömmer de där som inte vill göra karriär, de där som är nöjdare med ett halvtidsjobb eller att få vara hemma med de barn de satt till världen. I dag tvingas ingen kvinna att vara hemma och pappan kan göra valet att stanna hemma om han vill, familjen välr själv. Kanske det kan vara så  att inte alla kvinnor vill göra karriär, kanske någon kvinna säger upp sig från sin chefspost och blir "fritistant" i stället för att hon mår så mycket bättre och det är det som betyder mest.

Men till handarbetssaken, det är ju ändå det denna blogg ska handla om och jag tänker inte ge mig in i någon debatt. Jag ville bara skriva av mig lite.

Jag har under min sjukskrivning hittat lugn, ro och pulssänkande aktivitet i stickning. Det är så skönt att sitta och sticka. Speciellt mönsterstickning för då kan du inte skynda. Det går inte att ha bråttom när du stickar mönster. Du måste läsa diagrammet och ta maska för maska, det är rogivande. Jag har stickat påsksockor till de två äldsta pojkarna:

Garnet är 7 bröder och mönstret hämtat från garnstudios hemsida.

Jag har mycket på gång. Jag har sytt en del och stickar på olika projekt och nu när jag har lediga förmiddagar tänkte jag sätta i system att skriva ett inlägg i veckan på denna blogg. Mest bara för att jag saknat dokumentationen för egen del så mycket.

Yllesocksslitaren

Nu kryper temperaturen på termometern neråt och vi har fått väder för den årstid vi lever i. Jag är väldigt frusen om fötterna och sliter hårt på mina yllesockor varje vinter. Egentligen använder jag yllesockor året om, men vintern är ändå kallast. Jag gillar yllesockor och ett par håller nästan bara en vinter sedan är det hål på dem.

Så jag har ju stött på problem varje vinter under mina "jag vill inte sticka" år. Varifrån ska jag få tag i yllesockor? Oftast har någon av mina systrar sträckt ut en hjälpande hand och jag har klarat mig tack vare dem. Så nu då jag börjat sticka själv har en börda lättat från dem.

Det finns så otroligt många fina sockmönster när man börjar kolla runt ute på webben. Jag skulle kunna sticka hur många som helst. Problemet är ju oftast att jag inte får stickat två likadana sockor för då jag stickat en tycker jag att jag vill prova ett nytt mönster och inte sticka en till likadan. Nu har jag kommit in i ett system då jag alltid har två sockstickningar på gång samtidigt. Jag stickar en socka, stickar en annan socka av ett annat mönster innan jag gör paret till den första och sist då paret till den andra.

Jag stickade änglasockor under julen. Mönstret är från garnstudio, men jag valde blåa toner istället för julrött och grått.

Garnet är Novitas 7-bröder.

Värmande vantar

December kom och gick och plötsligt inleddes ett nytt år.

För egen del spenderades halva december med en sjukledighet då jag drog på mig nåt envist virus med hosta, heshet och en ofattbar trötthet. Jag tappade rösten och eftersom jag behöver prata en del i mitt jobb blev jag förlagd med talförbud och vila... välbehövligt i och för sig, men tråkigt.

En hel del av december satt jag således inbäddad i soffan under en filt med en stickning. Ja du hörde rätt, en stickning. För jag har hittat lust och glädje i stickorna igen och på så vis infriat en del av min vision för 2015. Det skulle bli året jag stickade mera än förut och det gjorde jag verkligen. Speciellt i slutet av året.

Det jobbar en alldeles ljuvlig människa på mitt jobb. En sån där människa som vet i princip allt man behöver veta om hur saker ska skötas. En människa som är klar och ärlig och som stöttar och bryr sig om. En sån där människa jag kommer att sakna när mitt vikariat tar slut. En människa med ett varmt hjärta och som också behöver få ha varma händer. Jag stickade ett par vantar åt henne.

Vantarna heter "Tumvantar i rosengångsmönster" och mönstret är hämtat ur veckotidningen "Allers" år 1997.

Det var ett riktigt roligt mönster att sticka. Det gick snabbt och blev snyggt och tidlöst. Mönstret går runt hela vanten så det är inte nåt annat mönster inne i handflatan. Därför kunde man läsa av mönstret från varvet innan och behövde inte sitta och räkna maskor och varv för att få det rätt. Man behövde inte heller sitta med mönstret bredvid sig hela tiden... det var bara att sticka.

Jag använde mig av Novitas Nalle garn och stickor nr.3.












När jag var så på gång med stickandet började jag sticka ett par vantar till som jag sedan gav som julklapp åt en av mina systrar. Nu gjorde jag det inte riktigt lika enkelt för mig utan bestämde mig för att rita ett mönster själv. Systern stickar massor själv så jag ville ge något riktigt unikt, som ingen annan har. För fast hon stickar själv stickar hon nästan aldrig till sig själv vilket många kanske tror och därför får hon sällan stickat som gåva.

Även här använde jag Novitas Nallegarn i blått och rött.

Det är så roligt att ha hittat stickglädjen igen.