En nordisk sommar

Efter att min blåa kofta blev färdigstickad fick jag ju verkligen mersmak av att sticka. Och jag började snabbt på ett nytt projekt som jag nu hunnit färdigställa.

För kanske två somrar sedan fastnade mina ögon på ett garn som jag tyckte var så ljuvligt. Jag fastnade i första hand för färgen. Det var ett bomullsgarn och jag har stickat väldigt lite i bomullsgarn, men jag köpte det i alla fall utan att ha någon plan med det. I det skedet var jag ju inte ens så intresserad av att sticka, men jag tänkte väl att jag nångång skulle komma till skott och göra något av det. Jag har börjat på två olika modeller, men tröttnat när tålamodet inte har räckt till. Nu bestämde jag mig för att det ska bli något av det. Jag surfade in mig på garnstudios hemsida och hittade en modell som passade med tjockleken på det garn jag hade. Jag satte igång och fastnade direkt. Den här modellen skulle bli riktigt rolig att sticka och jag insåg snabbt att den här gången blir det något av garnet och jag kommer också att få den färdig. Modellen heter"Nordic summer" och jag lekte med tanken om att få den färdig till 1 juni och det fick jag också med några dagar tillgodo till och med.

Jag har börjat tycka allt mera om ok av olika slag. Mest för att den färdiga produkten blir så mycket snyggare och det är så lite att sy ihop sedan, bara två små hål under armarna. Den här tröjan är verkligen nordisk, eftersom ena ärmen helt och hållet är stickad i Norge. Jag besökte Ålesund i början av maj och stickade en del både i flyget och i hyrbilen när vi körde till Geirangerfjorden en dag. Jag stickade också några varv i väntan på flyget på Arlanda och förstås är det mesta stickad hemma i soffan eller under träffarna med min syjunta hemma i Finland.

Vem hade trott att jag skulle bli så ivrig på att sticka att jag valde bort två tröjor ur packningen för att få med några extra nystan ifall jag skulle hinna längre på min stickning än jag tänkte mig. Det gjorde jag faktiskt också. Jag stickade upp alla de nystan jag hade med på resan. Det var nog också första gången jag ställde mig på resa och mitt största bekymmer var om trästickorna jag hade beställt skulle hinna komma innan avfärd så jag skulle kunna sticka på flygplanet. Stickorna hann komma och jag är så nöjd med den här tröjan.

Jag velade länge vilken färg jag skulle använda på mönstret på oket. Jag var länge inne på vit, funderade ett tag på brunt, men valde till slut rosa och det valet känner jag mig mycket nöjd med.

Jag har ännu lite att lära mig gällande mönsterstickning med två färger. Jag har en tendens att sticka lite för hårt så att mönsterfärgen börjar dra lite. Men med tanke på att jag bara för ett halvår sedan kallade mig en ickestickare är jag ändå nöjd. Jag vill ju ha något att sträva efter att bli bättre på.

Det här med att sticka hål känner jag att jag börjar få kläm på i alla fall. Ärmarna på den blåa koftan lärde mig verkligen vad omslag är. Den här tröjan innehöll också hålstickning i form av bårder i ärmslut, fåll och halskant.

Vem hade trott att jag inom loppet av ett knappt halvår stickat två tröjor till mig själv och dessutom hunnit med en kofta åt Milo. Nu är början på nästa kofta på stickorna och nu antar jag utmaningen att lära mig att sticka enligt en engelsk beskrivning och förkortningar jag aldrig tidigare gjort.

Mönster: "Nordic summer"
Garn: Hjertegarn, Cotton no,8

Ännu en touch av Thailand

Som jag skrev i mitt förra inlägg har min syster gjort tre resor till Thailand och varit en till familjemedlem när de kommit hem. När de åkte iväg för att hämta yngsta dottern, Natalie, åkte min mamma och pappa med. Dels för att kunna hjälpa till med de äldre syskonen och dels för att på nära håll få se sin äldsta dotters sätt att bli mamma. Med allt vad det innebär, allt från första träffen på barnhemmet till ambassadbesök och formaliteter. De spenderade 4 veckor i Thailand.

Mamma har tidigare tyckt om att sy, men har lite tappat självförtroendet med åren. När de under resan besökte Filips hemstad Khon Kaen köpte hon i alla fall hem tyg. Jag åtog mig att sy en kjol till henne till Filips konfirmation.

Mamma valde modell själv ur en av mina tidningar och jag satte saxen i ännu ett vackert tyg. Jag sydde på och när den var färdig var den för liten i midja och över höften... usch vad jag harmades. Jag hade aldrig tidigare sytt just den här modellen. Jag fick sprätta upp en hel del och visste inte riktigt hur jag skulle lösa det. Jag hade fått själva kjoldelen med vecken så bra och det fanns inte mycket mera av tyget att ta till heller.

Jag fick kjolen att passa genom att sy in kilar i sidömmarna på linningen. Själv tyckte jag inte att det blev så snyggt. Men mamma var i alla fall nöjd. Hon skulle ju ändå ha en överdel som täckte linningen.

Jag gillade verkligen modellen på den här kjolen. De som läst tidigare här i bloggen är jag svag för veck på kjolar. Jag har alltid tyckt om veckade kjolar, redan som liten. Mamma är ganska kort, så jag kortade av den ca 12 cm. Nu hade jag aldrig sytt det här mönstret tidigare, men det här var ett mönster jag troligen kommer att återgå till för egen del någon gång.

Den festfina toppen har mamma faktiskt sytt själv och jag är så stolt över henne att hon vågade tro på sig själv att få ihop den. Den var mamma mitt i prick. Jag sydde fast det dolda blixtlåset i toppen åt henne för det ville hon inte göra själv. Hon har aldrig sytt ett dolt blixtlås, men annars har hon sytt den själv. Telefonerna har varit i flitig användning under sömnadens gång, men hon fick den så fin.

Kjolmönstret: Moda 6/2004
(En loppisfyndad tidning)

Värdet i ett tyg

Tyg är inte alla gånger bara billigt. Men planerar du bra får du ganska mycket ur en 1 meters bit. Och visst harmas jag de gånger jag misslycktas med något för jag har ju ändå betalat för det där tyget som i värsta fall inte blir till något alls. Men jag brukar komma över det ganska snabbt.

För en tid sedan fick jag denna påse i mina händer. Påsen innehöll ett tyg av ett helt annat värde än summan det en gång kostat. Tyget i denna påse är fraktat från Khon Kaen i Thailand för snart 14 år sedan.

Min ena storasyster har tre gånger rest till Thailand i helt andra ärenden än att ligga på stranden. Hon har rest dit för att få hem sina barn.

Filip, är den äldsta av de barnen. Bara dagar efter att jag gift mig åkte hon tillsammans med sin man på sitt livs resa, resan att bli mamma efter år av barnlängtan. På ett barnhem i Khon Kaen i nordöstra Thailand väntade en nybliven 1-åring på sina föräldrar.

Khon Kaen är en viktig sidenregion och min syster köpte hem lite Thaisiden. Hon hade gått in i affären och genast fastnat för två tyg som hon då tänkte att hon ska köpa och låta sy en klänning av det någon gång senare i livet.

Nu, efter snart 14 år i påsen, var det någon gång senare och hon frågade om jag kunde vara skräddaren och sy en klänning till henne till Filips konfirmation.

Så kom det sig att jag fick den skrämmande äran att sätta saxen i det gamla, fina tyget som jag visste att hade ett långt mer känslomässigt värde än den summa det kostat. Jag kände pressen krypa över mig, men antog utmaningen. Ganska snart fick jag bilder i huvudet av hurudan klänning jag ville sy, men hur jag än letade hittade jag inget mönster på en sådan klänning. Min syster har en kropp som inte passar in i vanliga måttabeller. Passar det på ett ställe är det för stort någon annanstans och tvärtom.

Jag visste att jag skulle bli tvungen att arbeta fram ett mönster själv och måttade henne och tog lite mönster härifrån och därifrån och fick ihop ett mönster som jag sydde en prototyp av. Vi provade och jag ändrade, provade igen och ändrade igen tills jag tyckte att protypen sydd av ett gammalt påslakan satt bra på henne.

Jag lät det gå några veckor eftersom jag var lite nervös att sätta saxen i det riktiga sidentyget. Jag sydde en kjol av thaisiden åt mamma emellan och då hon provade den var den för liten. Så jag fick börja sprätta den samtidigt som självförtroendet sjönk. Tänk om jag klåpar mig och syrrans klänning blir till ingenting.

Men när jag fixat och trixat och fick mammas kjol att passa stärktes mitt självförtroende och jag tog mod till mig en regnig förmiddag. Jag sprättade upp prototypen och satte saxen i det känslosamma tyget. Jag använde mig av protypens mönsterdelar eftersom jag visste att den passade. Jag sydde ihop, men eftersom det skiljer ca 80 km mellan mig och min syster var det svårt att hitta tillfälle att komma och prova. Men den borde ju passa, för lakansklänningen passade ju.

I början av maj var klänningen klar och jag beodrade min syster att köpa en underklänning eftersom jag inte fodrade klänningen. För tyget var ändå ganska kraftigt. Jag sände den med mamma och pappa.

En vecka innan konfirmationsdagen fick jag telefonsamtalet jag inte ville ha. Mamma visste inte hur hon skulle vända orden och jag visste att nu var något riktigt fel. Klänningen hade varit alldeles för spänd över bysten och jag förstod att den inte alls hade suttit bra på. Mamma pratade om flera cm som borde släppas ut och jag visste att jag inte har många centimeter att släppa ut. Jag visste inte om jag skulle gråta eller ropa, jag visste inte om jag var ledsen eller arg. Jag hade satt ner så mycket tid på att utarbeta mönstret, sy prototyp och fick det dolda blixtlåset perfekt på klänningen. Jag förstod inte var det hade gått fel...

När jag lugnat mig lite så ringde min syster och berättade att hon var sjukskriven p.g.a förhöjt blodtryck och hon hade börjat samla på sig vätska, en rimlig orsak till att klänningen var för liten. Jag tänkte då att då var det kanske inte mönsterkonstruktionen som var den enda orsaken till att den inte passade. Hon åt nu vätskedrivande och hade krympt redan lite. En kväll förra veckan, med 2 dagar kvar till konfirmationen, kom mamma och hon till mig en kväll. Jag sprättade lite här och lite där, provade och sydde om lite.

Hur jag gjorde det är och förblir ett mysterium men som ett under fick jag trollat fram ca 2-3 cm i bystvidden och klänningen såg inte alls så tokig ut längre... och jag kunde pusta ut. Jag kände mig riktigt nöjd med det jag gjort.

Min syster hade fått en riktigt fin klänning till Filips konfirmation. Designad och anpassad för just henne och sydd av ett tyg hon köpte när hon hämtade hem honom för snart 14 år sedan...

Hon ställde upp på bild och gav tillåtelse att sätta bilden.

Cirkeln sluten

För ungefär 14 år sedan stickade jag mycket, främst till mig själv. Då var jag inne i den kanske mest kreativa perioden någonsin i mitt liv och det är en tid jag minns med glädje. Jag blev student och efter gymnasiet gick jag ett år på en folkhögskola på en linje där jag verkligen fick skapa. Jag bodde på internat, eller så hette det, men jag bodde kanske i praktiken i handarbetssalen. Jag sov i mitt rum, men kvällarna spenderades till största delen i vävstolen eller framför symaskinen.

Det året stickade jag två tröjor inom loppet av 4 månader. Jag tyckte att det skulle vara mysigt om jag och min dåvarande pojkvän, han som numera är min man, skulle ha likadana tröjor. Så jag stickade en brun till honom och en grå till mig själv. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag valde storlek till Jonathan. Jag stickade i stl xl. Han är visserligen lång, men han är också väldigt smal. Han använde tröjan bara ett fåtal gånger då för 14 år sedan för att han väl tyckte att han måste då jag satt ner mycket jobb på den. Den där tröjan har flyttats med i varje flytt vi gjort och placerats längst bak i klädskåpet.

I februari städade jag klädskåpet och hittade våra matchande tröjor. Jag visste inte om jag ens skulle våga prova min så här 3 graviditeter senare, men den passade. Sen visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta när jag tittade på Jonathans tröja. Den var ju så ofantligt vid och bred att han aldrig skulle använda den. Jag skulle inte låta honom använda den, den var ingen vacker syn. Han hade nog insett att han inte kommer att använda den, men han har velat spara den för att jag stickat den med kärlek till honom.

Det var ju fint av honom i och för sig, men jag sa att jag kan nysta upp den och sticka något nytt av garnet. För jag tyckte om garnet och såg en okstickad kofta i det. Jag tyckte att det skulle vara fint om det där garnet fick nytt liv. Jag ville inte slänga bort det för det där garnet stickade jag in så många förväntningar i. Förväntningar och förhoppningar på vårt kommande gemensamma liv. Ett liv tillsammans som till vissa delar inte alltid har blivit som man hoppats och tänkt sig, men på flera sätt blivit så mycket bättre än man vågade tro.

Det största för oss, förutom att vi faktiskt hållit ihop och ännu trivs tillsammans, har nog varit att vi fått bli föräldrar. För det var inte självklart. Jag fick då, för ungefär 15 år sedan veta att jag kan ha svårt att bli gravid när det blir aktuellt. Min älskade Jonathan valde mig ändå. Därför tyckte jag att det skulle vara fint att sticka en tröja till vår yngsta pojke av det garn jag stickade in så många förhoppningar i till Jonathan en gång.

Senaste veckoslut besökte vi hamnen i våra stickade tröjor. Min är då stickad för 14 år sedan. Det var första gången jag stickade flätor.

Jonathans gamla tröja nystades upp i början på mars, stickades om och klär nu Milo:

Den här koftan har inte kostat något. Garnet är ju som sagt återanvänt och färgerna på oket är restgarn. Knapparna hittade jag i min knappburk.

Jag tycker om när det jag gjort har något att berätta. Jag gillar när det finns en historia bakom en produkt.

Mönster på Milos tröja: Garnstudio (den skulle egentligen ha hög hals, men jag gjorde inte det)
Mönster på min tröja: Veckotidningen Allers nr 4/1993

Garn: Novitas 7-bröder Tweed, köpt för 15 år sedan. Mönstret på Milos kofta är restgarn av 7-bröder.

Snabbfixat

En av mina systerdöttrar ringde mig för nån vecka sedan och undrade om jag kunde sy en superhjältemask till henne. Jag lovade sy en och det här var verkligen snabbfixat syende när det är som bäst.

Jag måttade lite på ett av mina egna barn och ritade ut en mall på papper. Jag valde sedan att göra den i två lager stretchcollege med dubbelhäftande mellanlägg emellan. Jag tänkte att det blir skönare för huden om det är mjukt på baksidan. Jag körde bara siksak runt hela masken för att fästa ihop tyglagren. Sedan klippte jag ut hål för ögonen, körde siksak runt ögonöppningarna och sydde fast ett gummiband och så var det klart.

Melvin fick prova den och satte genast in en beställning på en likadan. Men då ska jag ändra min mall och klippa lite mindre hål för ögonen.

Ett snabbfixat hemmapyssel som gläder.

En mysig favorit

En av de få saker jag fick sytt i fjol var en kofta till Milo. Jag sydde den i den storlek han hade då trodde jag. Eller så ritade jag av fel storlek för den var för stor för ett år sedan.

För någon månad sedan städade jag ur hans klädskåp för att ta bort sånt som blivit för smått då han växt och då hittade jag den längst in i hans klädskåp. Jag provade den på Milo och nu hade han växt i den och han tycker så mycket om den. Han väljer ofta den om han väljer själv och han är noga med att påpeka för alla att det är en kofta och inte en tröja.

Den är sydd i ett mjukt, tjockt och härligt stretchfrotté med små söta troll på. Det är ett tyg som legat så länge i min tyglåda att jag inte kommer ihåg varifrån jag köpt det.

För att göra den lite mera spännande satte jag ett grön och vitrandig stretchfrotté i ärmslut och fåll. Jag ville på något sätt få den ännu roligare och mysigare så jag valde att använda restbitar av smalrandig trikå på fickorna och som kronan på verket satte jag trikåknäppen med flugsvampar på.

Mönster: "Grandpa", Ottobre 4/2013
Storlek: 98 (trodde jag, men den var i så fall stor för storleken)

Blåa tankar

Jag brukar sällan klä mig i blått, förutom jeans då. Jag har fått för mig att jag inte passar i blått. Men när jag besökte en av stadens handarbetsaffärer i höstas fastnade mina ögon på ett nystan behaglig blå som jag faktiskt ville ha. Då köpte jag garn så det skulle räcka till något till mig själv. Jag började på med en tröja som jag kom mig av med. Jag tyckte allt mindre om modellen så jag slutade sticka på den, nystade upp garnet tillbaka och satte garnet i en påse igen och där låg det tills jag blev sjukskriven flera veckor här i början på året. Då ville jag börja sticka något för att stickning visade sig ha en lugnande effekt på mig. Jag surfade in mig på garnstudios hemsida och fastnade för en modell med hålstickade ärmar. Jag gillade modellen och ville utmana mig själv lite, men jag ville sticka den i något vamare än bomullsgarn. Så jag tog fram påsen med mitt blåa garn och insåg att sticktätheten passade, det var samma garngrupp och jag satte igång och nu har den redan värmt mig många dagar för jag fick den färdig strax efter påsk.

Jag stickade in många tankar, många tårar och många förhoppningar i den här koftan. Det var terapi nog att gråta lite på mitt garn, lyssna på lite bra musik och bara skapa med händerna. Nu kommer den här koftan att påminna mig om en period i mitt liv som jag kanske gärna hade varit utan, men ändå inte. Alla motgångar och svårigheter genom livet har gjort mig starkare och format mig till den jag är i dag och jag vill fortsätta formas. Jag vill inte någonsin bli "färdig", jag vill lära mig nytt och utvecklas.

Jag vill använda koftan för att den påminner mig om att man är så mycket starkare än man tror ibland. Jag bär den som en påminnelse om att livet inte blir som man tänkt, planerat och hoppats alla gånger, men att man faktiskt nästan alltid kommer tillbaka starkare än innan. Och att det mesta brukar lösa sig förr eller senare. Och sen ska man nog aldrig säga aldrig, för jag skulle ju aldrig börja sticka...

Mönster: Från garnstudio "Green Forest Cardigan"
Garn: DROPS Karisma