Det tog mig ett halvår

Jag har haft en enormt stressig vår och jag har varit väldigt trött. Jag tror att de kvällar jag kommit mig iväg till träffarna med min fina syjunta går att räkna på en hand. De träffarna var nästan livsviktiga för mig tidigare. Det har inte funnits lust, tid eller framför allt ork att ta mig dit.

Men på kvällarna har jag ändå varvat ner med att sticka lite. I min årskrönika 2014 skrev jag följande: "Det är faktiskt bra mycket lättare och mera avkopplande att sitta och sticka på kvällen istället för att sy. Men hittills håller jag nog mig till de små projekten som sockor och vantar. Fast vem vet om jag plötsligt får för mig att sticka en tröja eller kofta av något slag."

Jag fick ju för mig att sätta igång med en kofta och funderade nog om jag någonsin kommer att få den färdig, men det fick jag ju. Det tog mig ett halvår, men nu har jag stickat en kofta till mig själv och jag är barnsligt lycklig över att jag lyckades med det.

För första gången har jag stickat "hål". Spetsmönstret som bildar en bård runt hela koftan var jag rädd att ta mig an, men det var inte svårt alls. Eller först var det lite krångligt, men när jag väl fick grepp om hur det ska stickas gick det bra.

Mönstret har jag hittat i en gammal 70-tals bok jag fått av min svärmor. Jag gillade den tidlösa modellen med det fina spetsmönstret och den sitter helt okej. Fram och bakstycke sitter bra, men ärmarna är lite vida.

Den är stickad i DROPS Nepal med stickor 5,5. 

Jag är så stolt och nöjd att jag fick den färdig så jag tror nog att jag ska sticka mera till mig själv. Behöver hitta ett passligt mönster bara. Ett mönster med lagom svårighetsgrad för just min stickkunskap.

Enligt min syjunta måste jag nu sluta kalla mig för en "ickestickare". För jag kan bara jag vill.