Jag har svettats och våndats över den här lilla tuppkamsprydda vännen och skulle absolut ha den färdigt tills i dag. Vi har nämligen ett födelsedagsbarn i huset i dag och det var uppvaktning på säng med paket och tårta i morse.
En snöslaskig dag för 3 år sedan var jag på förlossningsavdelningen vid VCS och på kvällen kl. 22.20 kom han ut. Han som kom att bli vår andra son, vår lilla solstråle med namnet Malte Emanuel.
Ni kan ju gissa att jag ännu i går kväll kl 23.00 satt med synål och vadd för att få hans lilla dinosaurievän färdig. Jag tyckte att jag var ute i god tid den här gången och klippte till själva dinosauriekroppen på syjuntan förra veckan. Det var den märkliga raden med de höga plattorna som skulle finnas längs med ryggen som orsakade vånda, komplikationer och förseningar i arbetet. Flera gånger blev jag så trött på det att jag satte bort det och sydde en skjorta åt mig själv vid sidan om Stegosaurus arbetet. Vad som inte syns på bilden är att det inte är bara en rad med plattor, utan två rader. Enligt Wikipedia vet inte forskarna ens vad de där plattorna hade för funktion, en teori är att de skyddade från angripande rovdjur. En annan teori är att de fungerade som vindfångare. För mig förde de bara bekymmer och huvudbry med sig.
Jag ville få lite stadga i dem, så jag har ett lager filt mellan tyglagren. Det blev för petigt att vändsy dem, så jag hamnade bara att sy en söm från raksidan för att få ihop tyglagren vilket gjorde att kanterna lämnade råa. Det i sin tur innebar att det syns lite av den vita filten, men det får nu duga så här.
Stegosaurus hade tydligen väldigt liten hjärna och var inte så smart, så jag tycker den kan gott och väl få vara lite söt då istället med sina prickiga plattor. Det prickiga tyget är bara hittat ur restbitslådan och det svartspräckliga tyget jag använt till kroppen har jag fått från Kenya.
Nu har Triceratops fått en vän i form av en Stegosaurus och det finns ingen risk att de käkar upp varann för båda var växtätare.
Mönster: Boken "Mjuka leksaker"
En snöslaskig dag för 3 år sedan var jag på förlossningsavdelningen vid VCS och på kvällen kl. 22.20 kom han ut. Han som kom att bli vår andra son, vår lilla solstråle med namnet Malte Emanuel.
Ni kan ju gissa att jag ännu i går kväll kl 23.00 satt med synål och vadd för att få hans lilla dinosaurievän färdig. Jag tyckte att jag var ute i god tid den här gången och klippte till själva dinosauriekroppen på syjuntan förra veckan. Det var den märkliga raden med de höga plattorna som skulle finnas längs med ryggen som orsakade vånda, komplikationer och förseningar i arbetet. Flera gånger blev jag så trött på det att jag satte bort det och sydde en skjorta åt mig själv vid sidan om Stegosaurus arbetet. Vad som inte syns på bilden är att det inte är bara en rad med plattor, utan två rader. Enligt Wikipedia vet inte forskarna ens vad de där plattorna hade för funktion, en teori är att de skyddade från angripande rovdjur. En annan teori är att de fungerade som vindfångare. För mig förde de bara bekymmer och huvudbry med sig.
Jag ville få lite stadga i dem, så jag har ett lager filt mellan tyglagren. Det blev för petigt att vändsy dem, så jag hamnade bara att sy en söm från raksidan för att få ihop tyglagren vilket gjorde att kanterna lämnade råa. Det i sin tur innebar att det syns lite av den vita filten, men det får nu duga så här.
Stegosaurus hade tydligen väldigt liten hjärna och var inte så smart, så jag tycker den kan gott och väl få vara lite söt då istället med sina prickiga plattor. Det prickiga tyget är bara hittat ur restbitslådan och det svartspräckliga tyget jag använt till kroppen har jag fått från Kenya.
Nu har Triceratops fått en vän i form av en Stegosaurus och det finns ingen risk att de käkar upp varann för båda var växtätare.
Mönster: Boken "Mjuka leksaker"
