Den kreativa ådran

Under det senaste året, speciellt våren, som innefattade stora förändringar i livet tappade jag nånstans på vägen lusten och glädjen att skapa. Det fanns plötsligt inte tid och inte heller lust i samma utsträckning som förut. Min kreativitet gavs inget utrymme. Tyg och mönster fanns i mängder hemma, men när jag öppnade tygskåpet såg jag bara material i de tyg jag tidigare alltid såg ett plagg. Nu såg jag inte längre vad ett tyg kunde bli, jag fick inga ideer. Alla planer jag en gång hade med alla de vackra tygen fanns inte längre. Jag vet inte vart alla planer gick och gömde sig, men de gavs inte utrymme i min hjärna. Hjärnan var på nåt sätt full och mätt av allt det nya jag förväntades lära mig och kunna att den gick på övervarv och de kreativa planerna fick kliva åt sidan. Jag orkade inte sy och än mindre skriva blogginlägg om det lilla jag sydde.

Våren gick ut på att lära sig att arbeta och samtidigt vara mamma och fru. Våren gick ut på att lära känna en ny version av mig själv och det var faktiskt jättejobbigt, även om det var oerhört givande. Jag behövde landa i en ny vardag, en vardag där syintresset inte fick plats. Och inflygningen mot landningsbanan tog mera kraft och energi än jag hade kunnat föreställa mig. Den tog inte bara nån dag, inte heller bara några veckor utan ett drygt halvår tog det att landa i den nya vardagen.

Men så hände något för ett par veckor sedan. Jag öppnade tygskåpet och mina ögon stannade på en liten restbit av ett blått trikåtyg och jag såg igen, dvs jag såg vad den där blåa tygbiten skulle bli. Och jag blev alldeles till mig av glädje och iver då jag insåg att jag var tillbaka, blodet hade börjat pumpa ut i min kreativa ådra igen. Jag såg inte bara ett tyg, utan en tröja med en applikation och resultatet ser ni här:

Filmen "Frozen" har inte fått så där alldeles stor genomslagskraft hos oss, jag vet inte om det kanske beror på att jag bor med enbart killar. Vi är inte så prinsessiga av oss, men vi har sett den en gång och favoritfiguren var ju den oerhört charmiga snögubben Olof och det var ju han jag såg som applikation och jag satte igång. Det var jättelängesedan jag hade sytt någon applikation, men den blev riktigt bra. Den är sydd i restbitar av trikå. Den blåa trikån som är själva tröjan är en väldigt tunn trikå så det hade blivit lite "tungt" att sy applikationen i velour.

Jag gillar kombinationen blått och rött så kantningen fick bli av röd mudd. Jag hade passande nog tryckknäppen med snöflingor på så det fick det bli.

Och ja, så här stor är vår minsting numera.

Mönster: Eget hopkok
Storlek:104


Jag hoppas nu att landningsbanan ska vara så pass lång att jag tar mig tid att både sy och skriva blogginlägg om det jag sytt nu igen. Jag har saknat dokumentationen för egen del. Det var roligt att dokumentera vad jag tillverkade.

Tour de France 2015

I fjol skrev jag detta inlägg i juli. Då skrev jag att jag har en cykelintresserad man, för då visste jag nämligen inte att jag själv skulle komma att bli intresserad av att cykla. Vi köpte en ny cykel till mig i april och det resulterade i att löparskorna mest legat på hyllan, medan cykeln har rullat ca 700 km sedan den blev min.

Vi skulle ha semestrat i Dolomiterna i sommar. Vi skulle ha hyrt cyklar och cyklat i bergen, men jag blev så pass sjuk dagarna innan resan att vi inte kunde åka. Jag deppade flera dagar över att inte ha möjlighet att resa på en efterlängtad cykelresa.

Men vi fick ju i lugn och ro stanna hemma och koncentrera oss på årets upplaga av Tour de France som alltid genomförs tre veckor i juli. Historien kring de fyra ledartröjorna får ni gå tillbaka till fjolårets länkade inlägg för att läsa. I fjol sydde jag den prickiga "bergaklänningen" och i år fick jag för mig att sy en grön klänning, en så kallad "poängklänning". Så i dag satt jag i soffan i min gröna "poängklänning" och såg cykeleliten nå Paris och cykla in på Champs Elysees och efter 21 etapper komma i mål och avsluta årets Tour de France. Det var riktigt mysigt att sitta inne och se på finaletappen då det regnade och blåste där ute. Det regnade förresten på cyklisterna i Paris också.

Klänningen har jag sytt i trikå och har experimenterat fram en egen modell från tre olika mönster.

I årets Tour var det cyklisten Peter Sagan som i dag fick ta emot den gröna tröjan. Han är nog den bästa allround cyklisten bland spurtspecialisterna. "En saganlikt bra cyklist" för att låna kommentatorn Roberto Vacchis ord.

Totalsegraren Chris Froome fick gå upp på podiet och ta emot två tröjor, då han vann både bergspristävlingen och totalsegern. (Prickig och gul).

Han som kom på andra plats i totalen, Nairo Quintana, vann ungdomstävlingen och fick med sig den vita tröjan.

Nu får vi vänta på september då den sista av de tre stora tävlingarna drar i gång då det är dags för Spanien runt, Vuelta a Espana. Där figurerar också en grön och en vit tröja.

Det tog mig ett halvår

Jag har haft en enormt stressig vår och jag har varit väldigt trött. Jag tror att de kvällar jag kommit mig iväg till träffarna med min fina syjunta går att räkna på en hand. De träffarna var nästan livsviktiga för mig tidigare. Det har inte funnits lust, tid eller framför allt ork att ta mig dit.

Men på kvällarna har jag ändå varvat ner med att sticka lite. I min årskrönika 2014 skrev jag följande: "Det är faktiskt bra mycket lättare och mera avkopplande att sitta och sticka på kvällen istället för att sy. Men hittills håller jag nog mig till de små projekten som sockor och vantar. Fast vem vet om jag plötsligt får för mig att sticka en tröja eller kofta av något slag."

Jag fick ju för mig att sätta igång med en kofta och funderade nog om jag någonsin kommer att få den färdig, men det fick jag ju. Det tog mig ett halvår, men nu har jag stickat en kofta till mig själv och jag är barnsligt lycklig över att jag lyckades med det.

För första gången har jag stickat "hål". Spetsmönstret som bildar en bård runt hela koftan var jag rädd att ta mig an, men det var inte svårt alls. Eller först var det lite krångligt, men när jag väl fick grepp om hur det ska stickas gick det bra.

Mönstret har jag hittat i en gammal 70-tals bok jag fått av min svärmor. Jag gillade den tidlösa modellen med det fina spetsmönstret och den sitter helt okej. Fram och bakstycke sitter bra, men ärmarna är lite vida.

Den är stickad i DROPS Nepal med stickor 5,5. 

Jag är så stolt och nöjd att jag fick den färdig så jag tror nog att jag ska sticka mera till mig själv. Behöver hitta ett passligt mönster bara. Ett mönster med lagom svårighetsgrad för just min stickkunskap.

Enligt min syjunta måste jag nu sluta kalla mig för en "ickestickare". För jag kan bara jag vill.

Biltokiga gossar

Vi backar tillbaka till slutet av maj. I slutet av maj har ett våra fadderbarn födelsedag och nu var det dags att fylla 4 år.

Jag tycker om att ge upplevelser i present och jag vill gärna spendera tid tillsammans med mina gudbarn för att lära känna dem. En upplevelse är i och för sig övergående och inte lika bestående som en materiell sak, men förhoppningsvis ger det fina och annorlunda minnen. Jag bestämde mig för att ge både en övergående och en bestående present med fokus på hemgjort. Så i vårt paket fanns det här:

Jag gjorde själv ett presentkort som berättigade den unge herrn till ett besök på stadens bilmuseum tillsammans med oss en dag i sommar. Jag sydde också en tröja med gamla bilar på.

I dag var dagen vi besökte bilmuseet tillsammans med vårt fadderbarn och två av våra egna barn. Och alla tre killarna hade likadana tröjor.

En av syjuntevännerna skulle sätta in en beställning från jonic i våras och de hade fina tyg med digitaltryck och jag visste att tyget med de gamla bilarna på svart botten skulle göra succe både hos mina egna och hos fadderbarnet så jag beställde en meter. Med en hel del pusslande och egentligen inte en enda tygbit till spillo fick jag metern att räcka till tre t-skjortor, en i stl 98, en i stl.104 och en i stl.122.

Jag valde helt olika färger på resåren för det fanns ens hel del färger i tyget att lyfta fram i resårvalet.

De biltokiga gossarna trivdes bland de gamla bilarna och cafébesöket efteråt blev en toppenavslutning på dagen. Och det är helt roligt att turista i sin egen stad också...

Mönster:
Stl. 98 & stl. 104, Ottobre 3/2010
Stl. 122, Ottobre 3/2008

(Bilden av mitt fadderbarn har jag fått tillåtelse att publicera av hans föräldrar)

Chef Malte

Våran Malte har tidigare tyckt om att baka, men nu har han upptäckt matlagningskonsten tack vare att han i 6-års present fick en kokbok för barn. Han brukar titta på bilderna i den och önska att vi ska koka något ur den tillsammans. Och han vill ofta vara med och laga maten.

Nu när det drog ihop sig till vappenmaskerad på dagis beslöt vi tillsammans att han skulle vara kock. Jag brukar tycka att det är lite onödigt att lägga mycket tid på maskeradkläder, men den här gången tänkte jag att han ska få använda kockrocken  och den tillhörande kockmössan här hemma när han kokar mat till familjen och jag blev så motiverad att sy. I januari 2013 när Ottobre damp ner i min postlåda såg jag genast på pärmen att det fanns mönster på en kockrock och jag tänkte redan då att den ska jag sy nångång. Nu fanns det orsak att sy den och i morse förde jag den här glada kocken till dagis.

Eftersom jag kom på det sent på tisdag kväll insåg jag att det är knappt om tid att få den färdig till torsdag. Men jag kan vara envis och bestämd när jag är inspirerad och jag skulle ha den färdig trots bihåleinflammation och huvudvärk. Jag grävde fram ett gammalt och avlagt vitt lakan och satte igång. Och jag blev så nöjd.

Ännu på onsdag hade jag förhoppningar om att hinna sy de charmiga rutiga byxorna som hörde till i mönstertidningen, men jag fick nog inse min begränsade tid och nöjde mig med att köpa sex knappar och inte börja leta rutigt tyg när jag var inne i tygaffären.

Men det här var ett roligt projekt och Malte är så stolt över sin kockrock och undrar när vi ska koka mat tillsammans nästa gång så han får använda sin kockrock.

Mönster: Ottobre 1/2013
Storlek: 122

Vardagspussel och tygbitspussel.

Jag har sytt väldigt lite de senaste månaderna. I förhållande till många andra syr jag väl rätt mycket, men jämfört med mig själv i fjol vid samma tidpunkt har jag sytt lite. Och det jag har sytt har jag inte fått dokumenterat, tyvärr. Jag vill nämligen gärna för min egen skull dokumentera så mycket som möjligt av det jag tillverkar, men nu när jag jobbar 4 dagar/vecka tänker jag lite annorlunda. Jag syr fortfarande det mesta av barnens kläder själv, men jag väljer att inte stressa med dokumentationen. Allt har sin tid och nu är det en annan tid än det var för ett år sedan.

Det är en tid med jobb dagtid och på kvällarna är det tid för barnamys, läxläsning och planerande för nästa dag: vem för, vem hämtar, vem behöver bil, vem cyklar och vem åker buss? Det är en tid att lägga vardagspussel på ett annat sätt än då man var hemmamamma. Jag klagar inte för jag tycker om mitt jobb och försöker njuta för jag vet att det är ett gästspel jag gör på den arbetsstol jag sitter på varje dag.

Men det är ju onekligen ett helt annat liv än den vardagslunk jag traskade omkring i för ett år sedan och det har tagit tid att vänja sig. Jag har behövt tid att sätta mig in i helt nya saker för mig, tid att inse att jag omöjligt hinner med allt på samma sätt som förut. Tid att inse att stunder att umgås med bästa vännen behöver planeras och bokas in på ett annat sätt än tidigare. Allt ska planeras på ett helt annat sätt än tidigare och det kan vara irriterande, men hälsosamt. Jag kan sakna livet som hemmamma för jag tyckte att det var de klart bästa åren i mitt liv, men jag tycker också om utmaningen att hitta mig själv i en ny roll som arbetstagare. Jag vill försöka hitta balansen mellan jobb och fritid, hem och familj och ibland känns det lite små kaotiskt. Men mitt i det vardagskaos som råder hittar jag ännu en enorm njutning i att sitta vid mina symaskiner och ibland skapar jag något som blir bättre än jag först hade föreställt mig och de sakerna väljer jag i nuläget att lyfta fram här på min syblogg.

Melvin fick en ny tröja för några veckor sedan. En tröja som blev en stor favorit och det gör mig så glad. Jag har sagt det förr och jag säger det igen - Min stora utmaning inom sömnaden just nu är att skapa kläder som vår äldsta vill ha på sig. Jag vill så gärna sy till honom fortfarande, för nu har vi kommit till ett skede då man kanske till och med sparar en slant med att sy till honom. När ett barn växer ur den där småbarnsavdelningen i klädbutikerna och vi börjar röra oss i storlek 128 - 134 blir priserna nästan de samma som vuxenkläder. Och det duger ju inte med vad som helst längre heller. Det får absolut inte vara barnsligt utan så där lagom coolt.

Jag hittade ett rött trikåtyg med smala svarta ränder på i mina gömmor, ett tyg jag köpt av en syjunttis för ett tag sedan och jag skarvade i med rester av enfärgat svart till ärmarna. Jag ansåg att det ännu saknades något så det blev en liten svart ficka på framstycket och sedan ännu ett sprund. Sprundet kom till mest bara för att jag är lite rädd att glömma bort hur de ska sys och vill hålla sprundkunskapen vid liv. Och Melvin var jättenöjd. Vi tänker tillsammans numera när det gäller kläder till honom. För jag ids inte sy kläder han sedan inte vill använda så då är det bättre att han själv får vara med i planeringen och själv säga hur han vill ha det.

Mönster: Villi Viikinki, Ottobre 6/2010, har lagt till sprund och ficka.
Storlek: 128 (bredd) 134 (längd)

Isbjörnar

Jag tycker isbjörnar är väldigt fina djur och jag fastnade genast för tyget med isbjörnar på från JNY.

Det var längesen jag sydde turkosa nyanser. Jag hade en turkos period för ett tag sedan, men sydde så mycket turkos då att jag blev trött på det. Det här tyget passade vår minsting och jag använde ett gammalt mönster jag hade ritat av när Malte hade storlek 98 och jag har inte skrivit på mönstret varifrån jag hämtat det. Att inte skriva på mönsterdelarna från vilken tidning jag hämtat ett mönster är en rätt vanlig miss jag ofta gör, tyvärr. Men det är väl nån helt vanlig baströja ur någon Ottobre antar jag.