En julgåva

Jag har sytt lite mera under senare delen av detta år. Jag hittade ju sylusten igen där i oktober och jag har sytt lite då och då sedan dess. Men det är fortfarande svårt att hitta tiden att skriva blogginlägg om det jag syr. På något sätt är jag nöjd och glad när jag fått något färdigt och har inte samma behov av att dokumentera det som tidigare. Kanske blir det ändring på det under 2016, kanske inte. Vi får se vad orken tillåter.

Det var ett tag sedan jag sytt bodyn, men det är nog kanske det jag fortfarande tycker är allra roligast att sy. Jag hade sytt en body till barnens lilla kusin i julklapp. Lilla Hector som fick fira sin första jul nu i år.

Det fick vi en body med vintermotiv i hopp om att det ska bli nån vinter i år. Det här mörkret vi lever i här uppe i Norden är så otroligt mörkt i december. Det är mörkt hela dagen och därför är bilden lite mörk.

Jag använde mitt eget utritade och beprövade mönster på raglanbody. Jag valde chokladbrunt till muddarna för jag tycker att kombinationen brun och ljusblå är oslagbart fint på små plagg. Jag sydde bodyn i en storlek han kan använda nu genast för det är inte så motiverat att använda en body med snögubbar sedan i maj. Den ska ju användas nu!

Mönster: Eget
Storlek: 68

En svensk charmör

Vi har vänner bosatta i vårt västra grannland. De bodde här länge och väl, men bestämde sig för att pröva vingarna och bo någon annanstans, åtminstone för ett tag, så de flyttade till Sverige. Vi saknar dem, men nutidens sociala medier gör ju att man kan upprätthålla kontakten bra även om man inte träffas.

Jag och Malte hade förmånen att besöka dem för en dryg månad sedan. Vi hade roliga dagar tillsammans och jag fick besöka tygkedjan Stoff & Stils affär. Jag hade kunnat bosätta mig där, allt var så väl ordnat och utbudet på tyg ett helt annat än det är i tygaffären i den stad där jag råkar bo. Jag harmades så otroligt över att jag valt att resa med enbart handbagage... hur tänkte jag riktigt då? På något slags underligt sätt lyckades jag klämma ihop packningen så jag fick 4 meter tyg med mig hem till Finland igen. Ett av de tygen ska bli en klänning till mig själv, men eftersom tid är en bristvara just nu har jag inte hunnit sy något av de tygen ännu så mera om dem en annan gång.

Det var så roligt att spendera tid med denna väninna. Hon och jag diskuterar ofta sömnad eftersom det är ett intresse vi båda delar och kan diskutera rätt ingående för vi förstår vad den andra pratar om. 2 av 3 symaskiner är dessutom likadana både i mitt syrum och i hennes. Och det är så inspirerande att gå in i hennes syrum. Efter att jag var där fick jag fart och inspiration i min egen tillverkning och började med en rejäl storstädning i mitt syutrymme. Jag har faktiskt sytt en hel del de senaste veckorna.

Hon har två barn och den yngre killen är en riktigt charmör. Efter att vi varit där kom jag hem och hittade ett tyg på en webshop som fick tankarna att vandra tillbaka till dem och speciellt pojken i familjen. Dels var det ju traktorer på tyget, det var designat i Finland och till mammans stora förtjusning var tyget av ekologiskt bomull, så jag måste bara ha det. Jag sydde en tröja åt den lilla svenska charmören och skickade den till Sverige som ett tack för gästfriheten under vår vistelse.

Tröjan är sydd i stl 98 och kantat med min favoritresårfärg, poltettu oranssi, som den heter. (Bränd orange på svenska). Jag väljer den väldigt ofta när jag ska kanta.

Ett pojkstarkt släkte

Våra barn har fått en kusin från pappas sida. Nu är de tillsammans 6 st pojkkusiner. För den här pojkens del är han någons förstfödda.

Det var längesedan jag hade sytt bodyn nu, men jag gillar det fortfarande väldigt mycket. Den nya kusinen fick följande färgglada plagg:

Bodyn är sydd av Liandlos "Maskerad"-tyg och sparkbyxorna är sydda av rester från ett tunt stretchcollege. Mönstret på bodyn är mitt eget framarbetade mönster från då vår Milo var liten och byxorna är Meedoms mönster på tajts.

Så kunde jag inte hålla mig från att dyka ner i trikårestlådan och sy ett lapptäcke. De är fortfarande roliga att sy och de blir alla lika färgglada och ändå olika.

På baksidan satte jag en mörkgrön velour och kantningen på den här blev ingen höjdarkantning. Jag vet inte om det var för längesedan jag hade kantat en filt, eller om det var tråden eller resåren det var fel på, men jag kämpade med hoppstygn och besvärliga svängar när tråden inte ville hållas på bandet. Till sist, efter lite sprättande fick jag det någorlunda och filten blev klar för anvädning. Så nu får den värma en ny liten kusin. Välkommen till världen lilla Hector.

Den kreativa ådran

Under det senaste året, speciellt våren, som innefattade stora förändringar i livet tappade jag nånstans på vägen lusten och glädjen att skapa. Det fanns plötsligt inte tid och inte heller lust i samma utsträckning som förut. Min kreativitet gavs inget utrymme. Tyg och mönster fanns i mängder hemma, men när jag öppnade tygskåpet såg jag bara material i de tyg jag tidigare alltid såg ett plagg. Nu såg jag inte längre vad ett tyg kunde bli, jag fick inga ideer. Alla planer jag en gång hade med alla de vackra tygen fanns inte längre. Jag vet inte vart alla planer gick och gömde sig, men de gavs inte utrymme i min hjärna. Hjärnan var på nåt sätt full och mätt av allt det nya jag förväntades lära mig och kunna att den gick på övervarv och de kreativa planerna fick kliva åt sidan. Jag orkade inte sy och än mindre skriva blogginlägg om det lilla jag sydde.

Våren gick ut på att lära sig att arbeta och samtidigt vara mamma och fru. Våren gick ut på att lära känna en ny version av mig själv och det var faktiskt jättejobbigt, även om det var oerhört givande. Jag behövde landa i en ny vardag, en vardag där syintresset inte fick plats. Och inflygningen mot landningsbanan tog mera kraft och energi än jag hade kunnat föreställa mig. Den tog inte bara nån dag, inte heller bara några veckor utan ett drygt halvår tog det att landa i den nya vardagen.

Men så hände något för ett par veckor sedan. Jag öppnade tygskåpet och mina ögon stannade på en liten restbit av ett blått trikåtyg och jag såg igen, dvs jag såg vad den där blåa tygbiten skulle bli. Och jag blev alldeles till mig av glädje och iver då jag insåg att jag var tillbaka, blodet hade börjat pumpa ut i min kreativa ådra igen. Jag såg inte bara ett tyg, utan en tröja med en applikation och resultatet ser ni här:

Filmen "Frozen" har inte fått så där alldeles stor genomslagskraft hos oss, jag vet inte om det kanske beror på att jag bor med enbart killar. Vi är inte så prinsessiga av oss, men vi har sett den en gång och favoritfiguren var ju den oerhört charmiga snögubben Olof och det var ju han jag såg som applikation och jag satte igång. Det var jättelängesedan jag hade sytt någon applikation, men den blev riktigt bra. Den är sydd i restbitar av trikå. Den blåa trikån som är själva tröjan är en väldigt tunn trikå så det hade blivit lite "tungt" att sy applikationen i velour.

Jag gillar kombinationen blått och rött så kantningen fick bli av röd mudd. Jag hade passande nog tryckknäppen med snöflingor på så det fick det bli.

Och ja, så här stor är vår minsting numera.

Mönster: Eget hopkok
Storlek:104


Jag hoppas nu att landningsbanan ska vara så pass lång att jag tar mig tid att både sy och skriva blogginlägg om det jag sytt nu igen. Jag har saknat dokumentationen för egen del. Det var roligt att dokumentera vad jag tillverkade.

Tour de France 2015

I fjol skrev jag detta inlägg i juli. Då skrev jag att jag har en cykelintresserad man, för då visste jag nämligen inte att jag själv skulle komma att bli intresserad av att cykla. Vi köpte en ny cykel till mig i april och det resulterade i att löparskorna mest legat på hyllan, medan cykeln har rullat ca 700 km sedan den blev min.

Vi skulle ha semestrat i Dolomiterna i sommar. Vi skulle ha hyrt cyklar och cyklat i bergen, men jag blev så pass sjuk dagarna innan resan att vi inte kunde åka. Jag deppade flera dagar över att inte ha möjlighet att resa på en efterlängtad cykelresa.

Men vi fick ju i lugn och ro stanna hemma och koncentrera oss på årets upplaga av Tour de France som alltid genomförs tre veckor i juli. Historien kring de fyra ledartröjorna får ni gå tillbaka till fjolårets länkade inlägg för att läsa. I fjol sydde jag den prickiga "bergaklänningen" och i år fick jag för mig att sy en grön klänning, en så kallad "poängklänning". Så i dag satt jag i soffan i min gröna "poängklänning" och såg cykeleliten nå Paris och cykla in på Champs Elysees och efter 21 etapper komma i mål och avsluta årets Tour de France. Det var riktigt mysigt att sitta inne och se på finaletappen då det regnade och blåste där ute. Det regnade förresten på cyklisterna i Paris också.

Klänningen har jag sytt i trikå och har experimenterat fram en egen modell från tre olika mönster.

I årets Tour var det cyklisten Peter Sagan som i dag fick ta emot den gröna tröjan. Han är nog den bästa allround cyklisten bland spurtspecialisterna. "En saganlikt bra cyklist" för att låna kommentatorn Roberto Vacchis ord.

Totalsegraren Chris Froome fick gå upp på podiet och ta emot två tröjor, då han vann både bergspristävlingen och totalsegern. (Prickig och gul).

Han som kom på andra plats i totalen, Nairo Quintana, vann ungdomstävlingen och fick med sig den vita tröjan.

Nu får vi vänta på september då den sista av de tre stora tävlingarna drar i gång då det är dags för Spanien runt, Vuelta a Espana. Där figurerar också en grön och en vit tröja.

Det tog mig ett halvår

Jag har haft en enormt stressig vår och jag har varit väldigt trött. Jag tror att de kvällar jag kommit mig iväg till träffarna med min fina syjunta går att räkna på en hand. De träffarna var nästan livsviktiga för mig tidigare. Det har inte funnits lust, tid eller framför allt ork att ta mig dit.

Men på kvällarna har jag ändå varvat ner med att sticka lite. I min årskrönika 2014 skrev jag följande: "Det är faktiskt bra mycket lättare och mera avkopplande att sitta och sticka på kvällen istället för att sy. Men hittills håller jag nog mig till de små projekten som sockor och vantar. Fast vem vet om jag plötsligt får för mig att sticka en tröja eller kofta av något slag."

Jag fick ju för mig att sätta igång med en kofta och funderade nog om jag någonsin kommer att få den färdig, men det fick jag ju. Det tog mig ett halvår, men nu har jag stickat en kofta till mig själv och jag är barnsligt lycklig över att jag lyckades med det.

För första gången har jag stickat "hål". Spetsmönstret som bildar en bård runt hela koftan var jag rädd att ta mig an, men det var inte svårt alls. Eller först var det lite krångligt, men när jag väl fick grepp om hur det ska stickas gick det bra.

Mönstret har jag hittat i en gammal 70-tals bok jag fått av min svärmor. Jag gillade den tidlösa modellen med det fina spetsmönstret och den sitter helt okej. Fram och bakstycke sitter bra, men ärmarna är lite vida.

Den är stickad i DROPS Nepal med stickor 5,5. 

Jag är så stolt och nöjd att jag fick den färdig så jag tror nog att jag ska sticka mera till mig själv. Behöver hitta ett passligt mönster bara. Ett mönster med lagom svårighetsgrad för just min stickkunskap.

Enligt min syjunta måste jag nu sluta kalla mig för en "ickestickare". För jag kan bara jag vill.

Biltokiga gossar

Vi backar tillbaka till slutet av maj. I slutet av maj har ett våra fadderbarn födelsedag och nu var det dags att fylla 4 år.

Jag tycker om att ge upplevelser i present och jag vill gärna spendera tid tillsammans med mina gudbarn för att lära känna dem. En upplevelse är i och för sig övergående och inte lika bestående som en materiell sak, men förhoppningsvis ger det fina och annorlunda minnen. Jag bestämde mig för att ge både en övergående och en bestående present med fokus på hemgjort. Så i vårt paket fanns det här:

Jag gjorde själv ett presentkort som berättigade den unge herrn till ett besök på stadens bilmuseum tillsammans med oss en dag i sommar. Jag sydde också en tröja med gamla bilar på.

I dag var dagen vi besökte bilmuseet tillsammans med vårt fadderbarn och två av våra egna barn. Och alla tre killarna hade likadana tröjor.

En av syjuntevännerna skulle sätta in en beställning från jonic i våras och de hade fina tyg med digitaltryck och jag visste att tyget med de gamla bilarna på svart botten skulle göra succe både hos mina egna och hos fadderbarnet så jag beställde en meter. Med en hel del pusslande och egentligen inte en enda tygbit till spillo fick jag metern att räcka till tre t-skjortor, en i stl 98, en i stl.104 och en i stl.122.

Jag valde helt olika färger på resåren för det fanns ens hel del färger i tyget att lyfta fram i resårvalet.

De biltokiga gossarna trivdes bland de gamla bilarna och cafébesöket efteråt blev en toppenavslutning på dagen. Och det är helt roligt att turista i sin egen stad också...

Mönster:
Stl. 98 & stl. 104, Ottobre 3/2010
Stl. 122, Ottobre 3/2008

(Bilden av mitt fadderbarn har jag fått tillåtelse att publicera av hans föräldrar)