Min färgsprakande syjunta

En januaridag 2011 träffade jag en bekant från Åbotiden på stan. En sån där bekant jag handarbetade en hel del med då det bagav sig. Vi pratade en stund och jag beklagade mig över att jag inte har tid att sy så ofta som jag skulle vilja. Hon tyckte att jag skulle passa i hennes syjunta och att det finns nog rum för flera. Jag frågade lite om syjuntan och fick veta att det var en glad skara småbarnsmammor som träffas i en handarbetssal i en skola i Arbis regi och hon är ansvarig. Några veckor senare gick jag in i den där handarbetsalen och ville aldig gå ut därifrån.

Syjuntan är i det stora hela en brokig skara kvinnor som förenats av en enda orsak och det är intresset för handarbete av olika slag. Vi kunde kalla oss systickorna för några stickar de mest fantastiska mästerverk, några virkar, några beställer tyg och syr tillsammans en kväll i veckan. Många av dessa fantastiska kvinnor hade jag aldrig vetat att existerade om det inte var för att vi träffats under ett gemensamt intresse. Tänk vad jag missat mycket skratt i mitt liv om jag inte träffat dem.

En grupp kvinnor, drygt 20 till antalet (sällan är vi alla) som blivit en grupp och ett forum där vi pratar om det mesta, både det bekväma och det obekväma. En grupp där vi gråter och skrattar, gläds med varandra och lider med varandra.


Jag kan tycka att det är så fascinerande att vår grupp kännetecknas av en så stor respekt för varandra och en förståelse för olika åsikter. För att beskriva vår syjunta har vi stickat syjuntesockor:

21 kvinnor gick och köpte 21 garnnystan, ett på var. Vi skulle välja den färg vi förknippar oss själva med. En kväll delades dessa 21 nystan upp i 21 härvor och alla 21 kvinnorna fick 21 härvor garn i 21 olika färger att sticka strumpor av.
Detta är min syjunta. Vi har så gott som hela färgskalan från vitt till svart och det kännetecknar oss så bra. Vi har hela spektret av olika personligheter och tankegångar, men tillsamanns blir den en fin och färgsprakande helhet. En fantastisk mix av kvinnor.

Vi har fått komponera ihop våra sockor helt själva med det garn vi fått och det mest fantastiska med hela projektet är att se hur ofattbart olika vi tänker, för inget sockpar är det andra likt, inte ens nära. Ingen har tänkt på samma sätt och alla sockor blir totalt olika fastän vi haft exakt samma färger. Det stickas galet randiga sockor utan nåt system över huvudtaget och det stickas mönstrade sockor med hjärtan och bollar.

Jag gick in för en väldigt systematsik och regelbunden randning. Och det var fruktansvärt roligt att sticka dem. Jag satt för varje färg och funderade vems färg det var för det vet jag inte riktigt. Jag vet ju vilken färg jag själv valt. Men annars har det varit en gissningslek. Jag blev bara tilldelad en bunt med färger.

Det här projektet blev tydligen en kickstart för mitt stickintresse som lite börjar röra på sig efter den 7 år långa dvalan.

Jag tyckte hela idén med syjuntesockorna var så rolig och ett stygn av vemod stack mig när jag fick dem färdiga. Jag hoppas vi kör en favorit i repris nästa år för jag är en hopplös yllesocksslitare. Jag har yllesockor dagligen för jag har löjligt kalla fötter året runt.

Fina, fina syjuntemänniskor, om ni visste hur priviligerad jag känner mig för att jag fått lära känna er. Jag tycker om er! Jag bär er på mina fötter dagligen, men jag vill aldrig trampa er på tårna.