Välkommen Victoria

Våra barn fick en kusin för någon vecka sedan. I ett ganska pojkstarkt släkte föddes nu en liten flicka. Då storebror Hector föddes var jag ännu i sytagen och han fick lite sydda plagg. Nu stickade jag en liten kofta på något jag tror kan klassas som rekordtid. Det tog bara några dagar för det var ett litet plagg och tjockt garn. Resterna från min egen "Marygenser" räckte precis.

Jag valde att sticka ett gratismönster jag hittade på Ravelry. Mönstret heter "Arches Baby Cardigan". Jag stickade storleken för 6 månader så att det nu inte skulle bli för litet direkt. Till sist toppade jag den med vita små hjärtknappar. Garnet är Dale Cotinga.

En kofta för sommaren

Jag ville sticka en kortärmad bolero att ha med sommarens klänningar och valet föll på "Peggy Sue" som var ett gratismönster på Ravelry. Den gav lite 50-tals vibbar och är enkel och stilren, men har ändå det där lilla extra tack vare flätmönstret i mudden. Det var första gången jag stickade något uppifrån ner och det kommer jag att göra igen. Det är hur smidigt som helst då jag kan prova under arbetets gång och sticka den så lång som man vill ha den.

Garnet är DROPS CottonMerino. Det känns mjukt och skönt och värmer ändå rätt bra. Tror att den kommer att användas en hel del i sommar.

Min tribut till cykelsporten - kapitel 1, "Giro d'Italia"

Vartefter jag lär mig och utvecklas inom stickkonsten får jag nya spontana ideer och lust och vilja att komponera mina alldeles egna mönster. Här är ett resultat av det.

De som känner mig vet att jag, vid sidan av handarbete av olika slag, också är nästan osunt intresserad av cykling. Jag har ju redan för ett par år sedan skrivit inlägg om Tour de France och detta inlägg koncentrerar sig på det lopp som sträcker sig över tre veckor i maj - Giro d'Italia.

Girot har cyklats årligen från och med år 1909 med några undantag. 1915-1918 höll man paus och 1941-1945. Bägge gångerna på grund av krig.

Liksom i Touren finns det 4 olika tröjor man kan tävla om.

Rosa - det är totalledaren som bär den rosa tröjan (la maglia rosa)
Lila - ledaren i poängtävlingen
Blå - ledaren i bergstävlingen, den bästa klättraren
Vit - ledaren i ungdomstävlingen, alltså cyklisten måste vara under 25 år.

Därför är färgerna i dessa sockor valda med en tanke. Ränderna är de olika tröjorna. Själva sockan är rosa och orsaken till att girots färg är rosa är att sporttidningen La Gazzetta dello Sport trycks på rosafärgat papper. Tidningen var ursprungligen en arrangör till girot och hoppades att cykeltävlingen skulle ge mer synlighet och ökad försäljning.

Min man har ritat diagrammet till cykeln. Dessa var så roliga att sticka att jag har kapitel 2 på stickorna redan, Tour de France sockor. Samma tanke men i tourens färger.

Årets giro avslutades i söndags och blev en nagelbitare ända in på sista etappen. Aldrig tidigare har jag varit med om mera spännande cykeltävling. Jag tyckte att årets giro fick en värdig slutsegrare i Tom Domoulin. Nu blev det nästan lite tomt då man rest runt i Italien i tre veckor med den svenske kommentatorn Roberto Vacchis sällskap i tv rutan. Jag har njutit varje vardag då min baby sovit sig genom sändningarna så exemplariskt. Jag har kunnat följa cyklisterna och lärt mig en massa nytt på vägen. Vacchi har kunskap, humor och stor entusiasm vilket gör ett tre veckors lopp oerhört intressant. Nu väntar jag på Tour de France som kör igång 1 juli.

Pingviner

Försöker blåsa liv i denna plats med jämna mellanrum, men det lyckas inte så bra. Jag vet inte hur många gånger jag har satt mig ner för att skriva men sedan blivit avbruten. Det är väl så det är det här livet med en baby och tre andra som behöver mig.

Jag har haft väldigt flyt på med stickorna i vår. Det är nästan så att man inte kunde tro att det bara är ett drygt år sedan jag stickade enbart sporadiskt. Nuförtiden stickar jag nog minst ett varv per dag på något projekt.

Jag lär mig mycket om mig själv genom det jag tillverkar. Under våren har jag till exempel kommit underfund med att stickstorlek 4-5 passar mig bäst. Jag har inte riktigt tålamodet för tunna stickor, inte ännu i alla fall.

Under vintern stickade jag just med storlek 5 en tröja åt Milo. Jag började redan i november, men jag var så mycket sjuk att jag inte riktigt kom vidare. Men i mars fick jag den färdig.

Mönstret är ett gratismönster hämtat från ravelry och jag stickade i storlek 6 år så det finns ännu lite växtmån. Men 4 år hade nog blivit för liten, han blev fem i januari. Jag använde DROPS Nepal och stickor nr 5.

Från får till tröja

Min syjunta har haft ett intressant projekt det senaste året. Ett projekt vi kallar "från får till tröja" där vi följer ullens väg från fåren till färdiga produkter.

Vi började i september med att själva vara med och klippa får. Ullen från fåren fick vi ta hand om och den fördes till ett spinneri i Ylistaro där det spanns. Sedan delade vi upp garnhärvorna mellan alla medlemmar och var och en har fått sticka vad de velat. En del av det vita garnet blev färgat och vi har försökt komma överens om färgerna.

När jag började fundera vad jag ville sticka blev det svårt. Det finns så ofantliga mängder vackra mönster på ravelry. Jag har tänkt på fyra olika modeller, börjat på med två av dem innan jag rivit upp och ångrat mig och till sist fastnade jag för mönstret som kallas "Aftur" som ironiskt nog var ett gratis mönster och jag vid det laget redan hade betalat för två andra.

Garnet som vi fick från fåren fanns förutom i naturvitt i två olika bruna nyanser. En gråaktig och en riktigt mörkbrun. Av det färgade garnet ville jag ha grön, orange, cerise och mörklila.

Jag blev riktigt nöjd med min tröja och nu har jag ju färdigt köpt två mönster som jag kan sticka av nåt annat garn. för modellerna var det inget fel på.

Jag ville sedan också sticka en liten babykofta av det mörkaste garnet till min pojke. Med små mängder färgat garn på oket blev den riktigt söt. Det mönstret köpte jag också på ravelry och det var roligt, lätt och snabbstickat. Så det mönstret kommer jag helt säkert att använda igen.

Vill man se mera av syjuntans projekt "Från får till tröja" kan man följa oss på instagram där vi går under namnet @stitchedsisters och taggen #frånfårtilltröja Där finns bilder från hela processen samlade.

Traktortröja

Jag är så på gång med stickandet nu. Jag har många projekt på gång. Börjar på nya när jag får andra färdiga.

I somras var jag med min mamma till Jakobstad. Hon skulle köpa garn från den lokala garnaffären och jag gick med. Jag stod och bläddrade i några mönstermappar från Sandnes när mina ögon fastnade på en barntröja med traktorer på. Jag tänkte genast på min andra son och köpte mönstret. Mönstret låg i min mapp hela hösten, men efter nyår köpte jag garn och stickade den åt honom.

Jag valde att sticka den i DROPS Karisma. Jag har varit nöjd med DROPS garn och det passar min plånbok då det är prisvärda garn. Först var jag lite skeptisk till den olivgröna färgen. Hade kanske gärna haft en klarare färg, men då den var klar var jag ändå helt nöjd.

Jag stickade storlek för 8 år eftersom han fyller 8 i april. Men den blev faktiskt lite för stor.

Mönster: Från Sandnes, köpt i handarbetsaffär Marks & Rosengren i Jakobstad
Storlek: 8 år

Ett minne från Ålesund

I maj ifjol hade jag förmånen att hälsa på min svägerska som vistades i Ålesund ett knappt år. Innan vi åkte hade jag kollat runt på internet vad det fanns för garnaffärer i Ålesund och hade bestämt mig för att besöka Spøteriet där. Jag hade redan länge innan vi åkte kollat in den så kallade "Marysweatern" på Ravelry och bestämt mig för att köpa norskt garn till den från Ålesund.

Foto: Svägerskan Mirjam

Jag fick tröjan färdigstickad i november, men eftersom min livmoder då verkade som hyresvärd kom den inte till användning innan hyresavtalet gick ut i slutet på januari. Men efter det har jag använt min Marysweater jätteofta. Och den fungerar som ett minne från resan till Ålesund.

Foto: Maria

Jag hittade rätt fort de färger jag ville använda och köpte hem det norska garnet Dale Cotinga. Ett supermjukt och härligt garn att sticka i och använda. Jag tilltalas av enkla mönster som ändå är effektfulla och det här mönstret var precis ett sånt. Lättstickat och snabbstickat med lite grövre stickor.

Jag växer in i stickandet. Sedan slutet av januari har jag påbörjat tre tröjor till mig själv av syjuntans egenspunna "Från får till tröja" garn, men dragit upp alla tre. I torsdags började jag med den fjärde modellen som känns rätt på alla sätt. Oket på den blir betydligt mera påtigt än något jag stickat förut, men jag tror att det blir bra ändå. Mitt sticksjälvförtroende har fått växa till sig under året som gått och om jag för några år sedan aldrig skulle ha dragit upp inser jag nu att det ändå på alla sätt är bättre att riva upp och börja om ifall det inte känns rätt än att stå där med en tröja du sedan inte använder. Det hade jag aldrig sagt för ett år sedan.

Nu tycker jag att vägen, själva stickandet, av ett plagg är lika mycket mycket målet som själva slutprodukten. Jag älskar att sätta upp maskor för en ny stickning och sakta, men säkert ser hur det växer och blir en produkt.

Om någon vill följa syjuntans "från får till tröja projekt" kan man följa oss på instagram -  @stitchedsisters

Årets första

När 2017 var några dagar gammalt fick jag för mig att jag nog ville sticka en kofta till babyn vi väntar. Impulsiv som jag är ville jag börja genast och fick gå efter principen "man tar vad man har" i garnvalet. Jag råkade ha naturvitt 7 bröder från Novita och en massa restgarn av samma garnmärke i olika färger.

Eftersom jag tyckte om mönster och modell på koftan jag stickade till Milo ifjol fick det bli en till, men i storlek 1-3 mån och med naturvit botten.

Jag började en måndag och hade den färdig på torsdag.

Jag blir allt bättre på att sticka mönsterstickning. Jag kommer numera i håg att inte dra åt trådarna på baksidan så hårt, men i detta fall syns mönsterfärgen under den naturvita huvudfärgen och det blev inte så snyggt.

Roligt att sticka något riktigt smått även om den inte kommer att vara i användning särskilt länge, babysar växer ju så snabbt.

Nu har jag två nya barntröjor på stickorna. Samtidigt som jag längtar efter att få sätta igång med något nytt projekt åt mig själv också. Jag har bland annat garn från min syjuntas projekt "från får till tröja" som jag väntar på att få börja på med. Och så har jag så många andra ideer, men för lite tid. Jag vet med mig själv att jag inte kan ha för många projekt på gång samtidigt. Jag har bestämt mig för att jag får ha högst 3 stickprojekt på gång samtidigt och så nån sockstickning.

Stickåret 2016

2016 närmar sig sitt slut och jag gick tillbaka i min blogg för att se i fjolårets årskrönika vad jag hade satt för mål för 2016. Jag insåg då att jag ifjol inte skrev någon årskrönika så jag vet inte huruvida mina mål har uppfyllts. Eftersom jag saknade fjolårets avslutning tänkte jag skärpa mig och nu skriva en sammanfattning av år 2016.

2016 blev det stora stickåret efter många år med ett avsvalnat stickintresse. Att hitta glädjen och ron i att sitta och sticka har gjort att jag på många sätt känt mig mer harmonisk än år 2015 i år. Men så började jag 2016 också med en längre sjukskrivning innan jag bytte jobb i mars. Mera tid för handarbete har jag haft under året. Jag har sytt ganska mycket i år också, men det mesta har förblivit odokumenterat eftersom jag alltid använder de samma mönstren och det blir i längden kanske lite tråkigt att skriva om dem. Eftersom stickning tog plats i mitt liv var det också mina produktioner inom det området som jag valde att lyfta fram här. Jag blev förvånad över mina framsteg när jag nu läste igenom årets inlägg. Jag har ju stickat väldigt mycket. Vem hade trott att jag för några år sedan skulle komma att sticka 5 tröjor till mig själv och två barntröjor. Och så några vantar och sockor utöver det också. Jag hade ju inget tålamod för stickning bara för ett par år sedan!

En av tröjorna jag stickat har ni inte fått del av här eftersom den blev klar i november och magen var så stor vid det laget att tröjan inte såg så bra ut på. I januari ska ni få se den bara vår babypojke kommer ut så tröjan sitter bättre.

Årets  tre-i-topp: 

Tredje plats tilldelas det mest utmanande jag någonsin stickat i mönsterstickningsväg. Sockorna som blev en present till min fina vän. Jag är ännu förvånad över att jag faktiskt fick båda två färdiga. Det kämpar jag ännu med, det där att man ska sticka två likadana. Jag är liksom nöjd när jag gjort en och tycker bara att det är ett nödvändigt ont att behöva sticka en till likadan.

Andra plats ger jag nog till "Vintage memories". Tröjan jag stickade till mig själv som är så min stil att jag kunde ha designat den själv. Nu har jag ju inte gjort det utan det är den första tröjan jag stickade från Ravelry. Jag betvivlade mina engelska kunskaper starkt och är glad att Ann-Sofie ur syjuntan översatte mönstret till mig. Jag tror att jag kommer att sticka flera såna här tröjor i andra färger. Jag tycker så mycket om stora mönster som är vackra i sin enkelhet.

Det bästa jag gjort i år är ändå inte stickat. Första platsen går i år till klänningen jag både designade och sydde till min syster av tyger hon köpte för 14 år sedan i sin sons födelsestad KhonKaen, Thailand. Jag är hedrad över förtroendet jag fick när jag blev tillfrågad att sy den och är glad, nöjd och mycket stolt över att jag fick den att passa trots den snåriga vägen innan den var klar att användas. Det kan vara det mest känslomässiga jag någonsin skapat, inte för egen del utan för det känslomässiga värdet tyget hade för hon som skulle få den.  

Så avslutar jag mitt kreativa 2016 och vänder blad i almanackan för att se vad 2017 för med sig. Jag hoppas att det blir ett minst lika kreativt år som 2016 trots en babys ankomst som behöver min omvårdnad. 

Jag hoppas på hälsa och ork och många avkopplande stunder med stickorna och vid symaskinen. Jag tror att stickintresset kommer att hålla i sig och jag hoppas att jag ska komma från det där negativa med att jag måste sticka två sockor. 

Kreativt nytt år till er alla!!! Hoppas 2017 blir till stor välsignelse!

Vantar till en konstnärssjäl

Jag stickade bara en julklapp i år. Hade kanske tänkt sticka flera, men eftersom både barnen och jag var så mycket sjuka i november så blev det inte av då tiden blev så knapp. men ett par vantar stickade jag åt en av mina svägerskor.

Mönstret är ett mönster som jag haft hur länge som helst i min stickmapp och kommer ursprungligen från en bok jag lånade från det lokala biblioteket i det som var min hemort medan jag ännu bodde hos mamma och pappa. 

Jag använde naturvitt Nalle-garn från Novita och kombinerade med DROPS Delight för att få färgskiftningar. Hon som blev ägare till vantarna är mycket konstnärligt lagd och jag ville fånga upp hennes intresse för färgskiften i vantarna.

Prinsessan af Snö

Det är nu fjärde gången jag är gravid och jag tror mig veta att det nu också är sista gången. "Man ska aldrig säga aldrig" sägs det i och för sig, men vi har tänkt oss fyra barn och om en dryg månad är jag i mål med det fjärde. Tre av dessa fyra gånger har jag varit gravid på vintern. Och redan i höstas tänkte jag att jag den här gången skulle vilja ta ordentliga fotografier av mig i det gravida tillståndet just på vintern. Jag visste också vilken fotograf jag ville anlita, en som är jätteduktig på porträttfotografering och som jag dessutom känner så jag kan vara avslappnad och trygg med.

Jag har alltid älskat vintern och har en teori om att det beror på att jag själv är född på vintern. Jag föreställde mig att jag en frostig, klar vinterdag skulle ta mina gravidfoton utomhus på en öppen plats iklädd en tjock, varm handstickad kofta. Stickintresserad som jag blivit i år letade jag, redan i september efter ett passligt mönster. Ett mönster som skulle motsvara den föreställning jag hade gällande fotona jag ville ta. Ja hittade ett som hette "Winter Orchid" på garnstudios hemsida. Med stickor nummer 9 skulle det gå snabbt så jag beställde hem Drops Eskimo i en härligt ljusblå, isig nyans.

Det här var snabbstickning när det är som bäst. Och jag har använt den här koftan mycket mera än jag trodde jag skulle göra innan det ens var dags för fotografering.

I onsdags var vädret perfekt. Det hade kommit lite nysnö på tisdag och på onsdag sken solen och gav ett härligt sken på himlen. Vi fotade när solen just skulle gå ner och det var så roligt.

Några timmar innan fotograferingen kände jag mig klumpig som en flodhäst, höggravid som jag är. Magen var i vägen och jag kände mig inte alls i stämning för nå fotografering. Men med papiljotter i håret så att det skulle locka sig och ett flätat diadem av samma garn som koftan är stickad kände jag mig i alla fall lite fin. När Malin och jag kom till stranden där vi skulle fota plockade hon fram Prinsessan av Snö i mig. Fantastiskt duktiga Malin Åbrandt fångade verkligen min gravidlycka, min längtan efter barnet jag väntar och det vackra i att vara gravid på ett magiskt sätt. Jag kände lyckan pulsera i min kropp för varje bild hon tog och jag är så glad att jag valde att satsa på gravidfoton den här gången. Malin är jätteduktig, i synnerhet på porträttfotografering.

Till koftan och själva stickandet. Mönstret är alltså hämtat från garnstudios hemsida och heter "Winter Orchid" Den är stickad i DROPS Eskimo med stickor nr 9. Det gick jättesnabbt med så grova stickor. Det enda negativa var att den blev ganska tung att jobba med. Garnet är tjockt och det gick åt 16 nystan så då jag skulle montera kragen var det tungt att hålla upp stickningen. Men jag ville ha tjockstickat så jag räknade med det. 

När ärmarna skulle monteras i koftan märkte jag hur mycket hellre jag stickar okmodell. Stickar jag med ok är det bara två små hål under armarna som skall sys ihop. Nu skulle hela ärmen sys fast i axlarna och jag tyckte att det var svårt att få det snyggt så jag höll på ett bra tag. 

Jag gillar ändå modellen och den är verkligen varm. Sen när babyn kommer ut kan jag ju knäppa den hela vägen ner och då blir den ännu varmare.

För en liten kropp under en kall vinter

En av våra barns kusiner har just firat sin 1-års dag. Redan i juli bestämde jag att jag ville sticka något åt honom och började med en kofta.

Efter ett tag kom det nya projekt jag ville prova och sticka på. Jag borde verkligen lära mig att bara ha ett projekt på gång. Jag borde inte börja ett nytt innan jag avslutat ett. Plötsligt var det september och den lilla koftan saknade ännu ärmar.

Jag hann i alla fall få den färdig så vi kunde överräcka den när vi var på 1-års kalas förra veckoslutet.

Mönstret hittade jag på garnstudios sida och fastnade för kombinationen randigt och prickigt. Det var ett roligt mönster att sticka och jag tror att jag ska sticka en till babyn i min mage också, men då i den allra minsta storleken. Den här var stickad för en 1-åring.

Jag använde Novitas Nallegarn i blå och turkos. Hoppas att koftan får värma den lilla under hösten och vintern.

Symaskinstid

Med tanke på all stickning som förekommit på denna plats kunde man nästan tro att mina symaskiner slutat fungera. Men så illa är det ändå inte. Jag syr nog mycket fortsättningsvis, men eftersom jag nästan alltid använder mig av de samma mönstren och det mesta är helt vardagliga trikåtröjor och mjuka vardagsbyxor känns det inte så viktigt att sätta tid på att skriva inlägg om alla dem. Stickning har blivit det nya och intressanta nu, det är kanske det jag känner att jag vill dokumentera i större utsträckning än syendet.

De senaste veckorna har jag sytt mera än vanligt ändå och låtit stickorna vila lite.

Kanske det är terminsstarten som får fart på mig och allt som behövs för den. Min växande mage sätter det egna klädbehovet i nytt perspektiv också. Och med jämna mellanrum behövs en och annan present. Och nog är det roligt att sy, det går så mycket snabbare att få något färdigt jämfört med att sticka.

Två av barnens kusiner bor utomlands. Varje sommar brukar de vara hemma några veckor och då njuter i synnerhet vår yngsta av lek och sällskap med sin bara 6 veckor yngre kusin. I sommar, då de varit 4 år, har de verkligen lekt på ett sätt de inte gjort förut och det har varit en fröjd att se att de har så roligt tillsammans.

I helgen var det dags för vemodets avsked igen. Ett avsked vi ju borde vara vana med vid det här laget, men som alltid smärtar lite ändå. Det blir så tydligt och klart att det är så länge tills
vi träffas igen.

Jag har ett par gånger förut sytt likadana tröjor till de jämnåriga kusinerna och har i samband med det gett löftet att tänka på dem lite extra och sända en liten bön varje gång jag ser den tröjan. Som då jag hänger upp den efter tvätt, när jag ser att Milo har den och så vidare. Det började jag med redan när de två kusinerna var i bodyåldern. Vartefter de växt har jag sytt nya likadana. Nu var det dags för storlek 110.

Tyget jag valde nu var ett tyg som är ett av mina all time favourites från liandlo. Det har legat flera år i min tyghylla för att jag helt enkelt inte haft hjärta att klippa i det fina tyget. Men vem gläder det egentligen om det ligger i min hylla som inte ens har glasdörr? Ingen. Så nu satte jag saxen i det och fick det just och just att räcka till två likadana tröjor. Den ena till vår Milo och den andra till hans jämnåriga kusin som en tackgåva för allt roligt de haft den här sommaren. Och för mig själv som ett nytt löfte om att komma ihåg dem i bön. Med tanke på läget i världen just nu känns det kanske mera angeläget än någonsin tidigare.

Mönster: Eget hopkok

Storlek: 110

Det finns också en lillebror i familjen som snart ska fylla 2 år. De hade ett litet kalas för honom innan de nu åker tillbaka och jag sydde en tröja till honom också av ett annat av mina favorittyg, Lillestoffs "Tre små grisar", som också legat några år i min hylla.

Stickade små vantar

Två fina vänner i min bekantskapskrets har de senaste månaderna fått välkomna nya små liv till världen. Två små pojkar har fått ta sina första andetag och fått komma till den här på många sätt galna världen. Men de här två pojkarna har fått komma till de bästa och tryggaste hem som finns.

Inför varje möte med en liten ny människa blir jag så ödmjuk - ödmjuk inför det liv som skapats. Varje litet liv är en oförtjänt gåva. Ett under är det och ett litet mirakel som tyvärr inte alla är förunnade att få ta del av. Varje möte med ett nytt liv för tankarna till dem som på ett eller annat sätt bara längtar efter ett likadant möte och kämpar år efter år, de ofrivilligt barnlösa. Jag vet själv hur svårt det kan vara att bära på den längtan, att man kan älska något man inte ens har.

Dessa två pojkar är en livets gåva och de behöver få ha varma händer när hösten snart kommer, så det fick bli stickade vantar i paketet.

Mönstret hittade jag via ravelry till en blogg där författaren delat med sig av detta mönster. Jag tyckte ugglorna var så där lagom babymysiga och att vantarna saknade tummar var bara bra. Det är svårt att få in de små babytummarna i tumhålen så då är det lika bra att lämna vanten helt utan.

Jag använde mig av rester av Novitas Nallegarn. Jag gillar nog mönsterstickning mer och mer.

Mönstret hittade jag här: http://strikkehikke.blogspot.fi/2012/06/uuuuhu-vottemnster.html

Vintage memories

När jag började upptäcka Ravelry, en sajt för stickmönster, satte jag ganska snabbt en tröja som hette "Vintage memories" bland mina favoriter. Jag är svag för ok och stora mönster och modellen tilltalade mig. Men jag drog mig för att börja sticka den då mönstret var på engelska och jag trodde inte att jag skulle klara av att sticka den då. 

Men då erbjöd sig en syjunttis att översätta den till svenska åt mig så jag skulle komma igång med stickandet.

När jag skulle välja garn fanns det ingen färg som tilltalade mig så mycket som den här, en härligt mörk, murrig petroleumnyans så jag köpte några nystan DROPS Lima mix. Jag hittade ingen färg av det garnet som jag ville ha till blomoket, men hemma hade jag färdigt några nystan DROPS Karisma i rosa toner så jag valde två av dem. Eftersom tjockleken var den samma gick det bra att kombinera de två olika garnen.

Jag hade köpt för lite garn av Lima och fick åka och köpa några nystan till för att få det att räcka.

Nu när tröjan är färdig kan jag konstatera att jag lärde mig en hel del nya sticksätt, nya förkortningar och några nya tricks att få det snyggt under arbetets gång och jag fick mig en tröja som sitter som ett smäck. Den känns bekväm, varm, mysig och vacker och jag kommer helt säkert att använda den mycket. Det är roligt att använda sånt man gjort själv.

Tack till Ann-Sofie för översättningsarbetet och tack till fantastiska Maria för fotona... det var en fin fotostund vid havet och lite tid med bästa vännen är aldrig fel.

 

En nordisk sommar

Efter att min blåa kofta blev färdigstickad fick jag ju verkligen mersmak av att sticka. Och jag började snabbt på ett nytt projekt som jag nu hunnit färdigställa.

För kanske två somrar sedan fastnade mina ögon på ett garn som jag tyckte var så ljuvligt. Jag fastnade i första hand för färgen. Det var ett bomullsgarn och jag har stickat väldigt lite i bomullsgarn, men jag köpte det i alla fall utan att ha någon plan med det. I det skedet var jag ju inte ens så intresserad av att sticka, men jag tänkte väl att jag nångång skulle komma till skott och göra något av det. Jag har börjat på två olika modeller, men tröttnat när tålamodet inte har räckt till. Nu bestämde jag mig för att det ska bli något av det. Jag surfade in mig på garnstudios hemsida och hittade en modell som passade med tjockleken på det garn jag hade. Jag satte igång och fastnade direkt. Den här modellen skulle bli riktigt rolig att sticka och jag insåg snabbt att den här gången blir det något av garnet och jag kommer också att få den färdig. Modellen heter"Nordic summer" och jag lekte med tanken om att få den färdig till 1 juni och det fick jag också med några dagar tillgodo till och med.

Jag har börjat tycka allt mera om ok av olika slag. Mest för att den färdiga produkten blir så mycket snyggare och det är så lite att sy ihop sedan, bara två små hål under armarna. Den här tröjan är verkligen nordisk, eftersom ena ärmen helt och hållet är stickad i Norge. Jag besökte Ålesund i början av maj och stickade en del både i flyget och i hyrbilen när vi körde till Geirangerfjorden en dag. Jag stickade också några varv i väntan på flyget på Arlanda och förstås är det mesta stickad hemma i soffan eller under träffarna med min syjunta hemma i Finland.

Vem hade trott att jag skulle bli så ivrig på att sticka att jag valde bort två tröjor ur packningen för att få med några extra nystan ifall jag skulle hinna längre på min stickning än jag tänkte mig. Det gjorde jag faktiskt också. Jag stickade upp alla de nystan jag hade med på resan. Det var nog också första gången jag ställde mig på resa och mitt största bekymmer var om trästickorna jag hade beställt skulle hinna komma innan avfärd så jag skulle kunna sticka på flygplanet. Stickorna hann komma och jag är så nöjd med den här tröjan.

Jag velade länge vilken färg jag skulle använda på mönstret på oket. Jag var länge inne på vit, funderade ett tag på brunt, men valde till slut rosa och det valet känner jag mig mycket nöjd med.

Jag har ännu lite att lära mig gällande mönsterstickning med två färger. Jag har en tendens att sticka lite för hårt så att mönsterfärgen börjar dra lite. Men med tanke på att jag bara för ett halvår sedan kallade mig en ickestickare är jag ändå nöjd. Jag vill ju ha något att sträva efter att bli bättre på.

Det här med att sticka hål känner jag att jag börjar få kläm på i alla fall. Ärmarna på den blåa koftan lärde mig verkligen vad omslag är. Den här tröjan innehöll också hålstickning i form av bårder i ärmslut, fåll och halskant.

Vem hade trott att jag inom loppet av ett knappt halvår stickat två tröjor till mig själv och dessutom hunnit med en kofta åt Milo. Nu är början på nästa kofta på stickorna och nu antar jag utmaningen att lära mig att sticka enligt en engelsk beskrivning och förkortningar jag aldrig tidigare gjort.

Mönster: "Nordic summer"
Garn: Hjertegarn, Cotton no,8

Ännu en touch av Thailand

Som jag skrev i mitt förra inlägg har min syster gjort tre resor till Thailand och varit en till familjemedlem när de kommit hem. När de åkte iväg för att hämta yngsta dottern, Natalie, åkte min mamma och pappa med. Dels för att kunna hjälpa till med de äldre syskonen och dels för att på nära håll få se sin äldsta dotters sätt att bli mamma. Med allt vad det innebär, allt från första träffen på barnhemmet till ambassadbesök och formaliteter. De spenderade 4 veckor i Thailand.

Mamma har tidigare tyckt om att sy, men har lite tappat självförtroendet med åren. När de under resan besökte Filips hemstad Khon Kaen köpte hon i alla fall hem tyg. Jag åtog mig att sy en kjol till henne till Filips konfirmation.

Mamma valde modell själv ur en av mina tidningar och jag satte saxen i ännu ett vackert tyg. Jag sydde på och när den var färdig var den för liten i midja och över höften... usch vad jag harmades. Jag hade aldrig tidigare sytt just den här modellen. Jag fick sprätta upp en hel del och visste inte riktigt hur jag skulle lösa det. Jag hade fått själva kjoldelen med vecken så bra och det fanns inte mycket mera av tyget att ta till heller.

Jag fick kjolen att passa genom att sy in kilar i sidömmarna på linningen. Själv tyckte jag inte att det blev så snyggt. Men mamma var i alla fall nöjd. Hon skulle ju ändå ha en överdel som täckte linningen.

Jag gillade verkligen modellen på den här kjolen. De som läst tidigare här i bloggen är jag svag för veck på kjolar. Jag har alltid tyckt om veckade kjolar, redan som liten. Mamma är ganska kort, så jag kortade av den ca 12 cm. Nu hade jag aldrig sytt det här mönstret tidigare, men det här var ett mönster jag troligen kommer att återgå till för egen del någon gång.

Den festfina toppen har mamma faktiskt sytt själv och jag är så stolt över henne att hon vågade tro på sig själv att få ihop den. Den var mamma mitt i prick. Jag sydde fast det dolda blixtlåset i toppen åt henne för det ville hon inte göra själv. Hon har aldrig sytt ett dolt blixtlås, men annars har hon sytt den själv. Telefonerna har varit i flitig användning under sömnadens gång, men hon fick den så fin.

Kjolmönstret: Moda 6/2004
(En loppisfyndad tidning)

Värdet i ett tyg

Tyg är inte alla gånger bara billigt. Men planerar du bra får du ganska mycket ur en 1 meters bit. Och visst harmas jag de gånger jag misslycktas med något för jag har ju ändå betalat för det där tyget som i värsta fall inte blir till något alls. Men jag brukar komma över det ganska snabbt.

För en tid sedan fick jag denna påse i mina händer. Påsen innehöll ett tyg av ett helt annat värde än summan det en gång kostat. Tyget i denna påse är fraktat från Khon Kaen i Thailand för snart 14 år sedan.

Min ena storasyster har tre gånger rest till Thailand i helt andra ärenden än att ligga på stranden. Hon har rest dit för att få hem sina barn.

Filip, är den äldsta av de barnen. Bara dagar efter att jag gift mig åkte hon tillsammans med sin man på sitt livs resa, resan att bli mamma efter år av barnlängtan. På ett barnhem i Khon Kaen i nordöstra Thailand väntade en nybliven 1-åring på sina föräldrar.

Khon Kaen är en viktig sidenregion och min syster köpte hem lite Thaisiden. Hon hade gått in i affären och genast fastnat för två tyg som hon då tänkte att hon ska köpa och låta sy en klänning av det någon gång senare i livet.

Nu, efter snart 14 år i påsen, var det någon gång senare och hon frågade om jag kunde vara skräddaren och sy en klänning till henne till Filips konfirmation.

Så kom det sig att jag fick den skrämmande äran att sätta saxen i det gamla, fina tyget som jag visste att hade ett långt mer känslomässigt värde än den summa det kostat. Jag kände pressen krypa över mig, men antog utmaningen. Ganska snart fick jag bilder i huvudet av hurudan klänning jag ville sy, men hur jag än letade hittade jag inget mönster på en sådan klänning. Min syster har en kropp som inte passar in i vanliga måttabeller. Passar det på ett ställe är det för stort någon annanstans och tvärtom.

Jag visste att jag skulle bli tvungen att arbeta fram ett mönster själv och måttade henne och tog lite mönster härifrån och därifrån och fick ihop ett mönster som jag sydde en prototyp av. Vi provade och jag ändrade, provade igen och ändrade igen tills jag tyckte att protypen sydd av ett gammalt påslakan satt bra på henne.

Jag lät det gå några veckor eftersom jag var lite nervös att sätta saxen i det riktiga sidentyget. Jag sydde en kjol av thaisiden åt mamma emellan och då hon provade den var den för liten. Så jag fick börja sprätta den samtidigt som självförtroendet sjönk. Tänk om jag klåpar mig och syrrans klänning blir till ingenting.

Men när jag fixat och trixat och fick mammas kjol att passa stärktes mitt självförtroende och jag tog mod till mig en regnig förmiddag. Jag sprättade upp prototypen och satte saxen i det känslosamma tyget. Jag använde mig av protypens mönsterdelar eftersom jag visste att den passade. Jag sydde ihop, men eftersom det skiljer ca 80 km mellan mig och min syster var det svårt att hitta tillfälle att komma och prova. Men den borde ju passa, för lakansklänningen passade ju.

I början av maj var klänningen klar och jag beodrade min syster att köpa en underklänning eftersom jag inte fodrade klänningen. För tyget var ändå ganska kraftigt. Jag sände den med mamma och pappa.

En vecka innan konfirmationsdagen fick jag telefonsamtalet jag inte ville ha. Mamma visste inte hur hon skulle vända orden och jag visste att nu var något riktigt fel. Klänningen hade varit alldeles för spänd över bysten och jag förstod att den inte alls hade suttit bra på. Mamma pratade om flera cm som borde släppas ut och jag visste att jag inte har många centimeter att släppa ut. Jag visste inte om jag skulle gråta eller ropa, jag visste inte om jag var ledsen eller arg. Jag hade satt ner så mycket tid på att utarbeta mönstret, sy prototyp och fick det dolda blixtlåset perfekt på klänningen. Jag förstod inte var det hade gått fel...

När jag lugnat mig lite så ringde min syster och berättade att hon var sjukskriven p.g.a förhöjt blodtryck och hon hade börjat samla på sig vätska, en rimlig orsak till att klänningen var för liten. Jag tänkte då att då var det kanske inte mönsterkonstruktionen som var den enda orsaken till att den inte passade. Hon åt nu vätskedrivande och hade krympt redan lite. En kväll förra veckan, med 2 dagar kvar till konfirmationen, kom mamma och hon till mig en kväll. Jag sprättade lite här och lite där, provade och sydde om lite.

Hur jag gjorde det är och förblir ett mysterium men som ett under fick jag trollat fram ca 2-3 cm i bystvidden och klänningen såg inte alls så tokig ut längre... och jag kunde pusta ut. Jag kände mig riktigt nöjd med det jag gjort.

Min syster hade fått en riktigt fin klänning till Filips konfirmation. Designad och anpassad för just henne och sydd av ett tyg hon köpte när hon hämtade hem honom för snart 14 år sedan...

Hon ställde upp på bild och gav tillåtelse att sätta bilden.

Cirkeln sluten

För ungefär 14 år sedan stickade jag mycket, främst till mig själv. Då var jag inne i den kanske mest kreativa perioden någonsin i mitt liv och det är en tid jag minns med glädje. Jag blev student och efter gymnasiet gick jag ett år på en folkhögskola på en linje där jag verkligen fick skapa. Jag bodde på internat, eller så hette det, men jag bodde kanske i praktiken i handarbetssalen. Jag sov i mitt rum, men kvällarna spenderades till största delen i vävstolen eller framför symaskinen.

Det året stickade jag två tröjor inom loppet av 4 månader. Jag tyckte att det skulle vara mysigt om jag och min dåvarande pojkvän, han som numera är min man, skulle ha likadana tröjor. Så jag stickade en brun till honom och en grå till mig själv. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag valde storlek till Jonathan. Jag stickade i stl xl. Han är visserligen lång, men han är också väldigt smal. Han använde tröjan bara ett fåtal gånger då för 14 år sedan för att han väl tyckte att han måste då jag satt ner mycket jobb på den. Den där tröjan har flyttats med i varje flytt vi gjort och placerats längst bak i klädskåpet.

I februari städade jag klädskåpet och hittade våra matchande tröjor. Jag visste inte om jag ens skulle våga prova min så här 3 graviditeter senare, men den passade. Sen visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta när jag tittade på Jonathans tröja. Den var ju så ofantligt vid och bred att han aldrig skulle använda den. Jag skulle inte låta honom använda den, den var ingen vacker syn. Han hade nog insett att han inte kommer att använda den, men han har velat spara den för att jag stickat den med kärlek till honom.

Det var ju fint av honom i och för sig, men jag sa att jag kan nysta upp den och sticka något nytt av garnet. För jag tyckte om garnet och såg en okstickad kofta i det. Jag tyckte att det skulle vara fint om det där garnet fick nytt liv. Jag ville inte slänga bort det för det där garnet stickade jag in så många förväntningar i. Förväntningar och förhoppningar på vårt kommande gemensamma liv. Ett liv tillsammans som till vissa delar inte alltid har blivit som man hoppats och tänkt sig, men på flera sätt blivit så mycket bättre än man vågade tro.

Det största för oss, förutom att vi faktiskt hållit ihop och ännu trivs tillsammans, har nog varit att vi fått bli föräldrar. För det var inte självklart. Jag fick då, för ungefär 15 år sedan veta att jag kan ha svårt att bli gravid när det blir aktuellt. Min älskade Jonathan valde mig ändå. Därför tyckte jag att det skulle vara fint att sticka en tröja till vår yngsta pojke av det garn jag stickade in så många förhoppningar i till Jonathan en gång.

Senaste veckoslut besökte vi hamnen i våra stickade tröjor. Min är då stickad för 14 år sedan. Det var första gången jag stickade flätor.

Jonathans gamla tröja nystades upp i början på mars, stickades om och klär nu Milo:

Den här koftan har inte kostat något. Garnet är ju som sagt återanvänt och färgerna på oket är restgarn. Knapparna hittade jag i min knappburk.

Jag tycker om när det jag gjort har något att berätta. Jag gillar när det finns en historia bakom en produkt.

Mönster på Milos tröja: Garnstudio (den skulle egentligen ha hög hals, men jag gjorde inte det)
Mönster på min tröja: Veckotidningen Allers nr 4/1993

Garn: Novitas 7-bröder Tweed, köpt för 15 år sedan. Mönstret på Milos kofta är restgarn av 7-bröder.

Snabbfixat

En av mina systerdöttrar ringde mig för nån vecka sedan och undrade om jag kunde sy en superhjältemask till henne. Jag lovade sy en och det här var verkligen snabbfixat syende när det är som bäst.

Jag måttade lite på ett av mina egna barn och ritade ut en mall på papper. Jag valde sedan att göra den i två lager stretchcollege med dubbelhäftande mellanlägg emellan. Jag tänkte att det blir skönare för huden om det är mjukt på baksidan. Jag körde bara siksak runt hela masken för att fästa ihop tyglagren. Sedan klippte jag ut hål för ögonen, körde siksak runt ögonöppningarna och sydde fast ett gummiband och så var det klart.

Melvin fick prova den och satte genast in en beställning på en likadan. Men då ska jag ändra min mall och klippa lite mindre hål för ögonen.

Ett snabbfixat hemmapyssel som gläder.